Osäker

Det fanns de som ville att jag skulle gå under, för länge sedan. När jag gav upp allt och bara kände hatet. Drog mig bort, föll ner, lutade mig på familj, tjejkompisar och jobb. Det enda jag vågade mig på, jag gav upp precis allt. Hopp, framtidstro och drömmar.

Ni tror kanske jag skojar? Nej. Från 1997 ungefär till 2011 så umgicks jag med mina tjejkompisar och min familj och släkten. Ingen date, inget förhållande, inga överraskningar. De män som jag umgicks med var arbetskamrater eller familj. That´s it.

Jag hoppas ni som hatade ser mig nu, starkare, argare och bättre. Men fortfarande skeptisk och osäker. Det kommer kanske aldrig att ändras, det har jag med mig från er. Men jag vill inte dra mig undan igen, har blivit beroende av andras energi för att må bra. Är dock inte säker på att jag vill ha det så, det var enklare förr. När jag verkligen var ensam om mitt grubbel och inte behövde någon. Men det ska inte vara så har jag förstått.

Jag undrar fortfarande vad jag gjorde för ont. Varför jag förtjänade det som hände. Eller så var det jag som var stark nog att klara av det – men det tog mig 10 år att våga prova att leva igen.

Och nu känner jag mig osäker igen. Jag hatar det med en intensiv glöd. Vill vara stark, vacker, glad, säker på vad jag gör. Men det är jag inte. Vilken fot ska jag stå på? Samtidigt vet jag ju att ingen dag kommer tillbaka, alla dagar som spenderas på grubbel borde spenderas med att le – för det känns bättre.

Jag vet inte vart jag står. Som vanligt nuförtiden.

Kanske ska jag försöka gå med strömmen, ser varthän den för mig, våga släppa loss. Men är rädd att det ska göra ont igen. Jag har ingen lust att gå under igen. Jag vet inte om någon kan rädda mig denna gång.

En klok kvinna skrev häromdagen att hon slösade bort sina vardagliga dagar. Jag tror det är det jag också gör. Slösar lättvindigt de dagar jag har kvar. På människor som inte bryr sig och som en gång hatade mig nog för att göra mig så illa. Att jag ens orkar liksom. Men det är lätt att skriva och mindre lätt att göra.

 

 

Livet blir inte alltid som man tänker sig…

Livet blir ju inte alltid som det är tänkt. Det blir tydligare och tydligare med åren. Inte alltid på ett negativt sätt, vilket är positivt.  Jag jobbar rätt hårt med mig själv, varje dag och det är inte alltid mitt självförakt håller sig där det hör hemma, långt långt in i hjärnans innersta hörn

Känslan av att inte duga, inte räcka till. Ständigt närvarande, ständigt här. Ständigt rotad i min hjärna. Den har ständigt funnits där och plågat mig. Jag tolkar det mesta till min egen nackdel.  Jag är inte nog, jag duger inte och behöver ständigt tänka efter – det jag gör kan inte vara så himla illa. Jag har familj och vänner som verkar älska mig, som söker mitt sällskap och ett jobb där jag verkar göra ett bra jobb. Ni märker nu –jag vågar inte riktigt skriva att jag verkligen är uppskattad.

Ändå öppnar jag alla kranar när jag tycker om någon, det är verkligen allt eller inget. Dränker människor i omtyck och omsorg. Känner hur jag öser över känslor som jag inte ens själv kan hantera, känner att jag borde backa, långt bort.

Det var enklare förr, innan jag engagerade mig igen. Då när jag var frusen, när böcker var mitt sällskap och kärlek var något jag såg på film, när vännerna hölls på avstånd, när min trygghet var att umgås med pappa. När jag inte hade ett liv.

Jag övar på att berätta min historia, den som väldigt få vet. Tränar på att inte berätta den rumsrena versionen. Övar på att låta orden komma ut, att stå för vad som hände och stå för att det inte var mitt fel. Men jag duger inte. Det sa du också och förstärkte mitt självförakt.

Nu är det upp och ner, full fart och jag är fast i en bergådalbana som jag inte riktigt har kontroll över. Samtidigt är det ju så, ska någon kunna älska mig måste jag släppa in dem, kan inte låsa dörren och hoppas att det kommer någon och slår in den. Det gör sällan det, annat än på film har jag märkt.

Vill stanna tåget, andas och få frisk luft i lungorna.
Vill få kontroll, känna lugn och få mer rak räls framför mig, inte kurvor som bara spårar ur.
Vill skruva ner förväntningarna, på mig och andra.
Vill gråta en stund, i någons famn och känna styrkan återvända.
Vill framförallt få ett enklare liv. Mer beige, mer vanilj och lagom. Inte så mycket backe upp, backe ner.

Är det så mycket begärt? Att någon spontant ska älska mig, som jag är? Och säga det högt så världen hör? När ska min önskan slå in?

En anekdot anno 1972 typ

När jag var liten hade jag en ständig följeslagare, min hjälte Pilo. En bjässe till Riesenschnauzer som vägde in på ca 65 kg. Vi gjorde det mesta ihop faktiskt, han var med överallt utom i skolan, till bådas vår sorg.

Jag tyckte mycket om kakor när jag var liten, det gör jag förresten fortfarande, jag hade samma favorit som pappa  – eclairer med choklad. Mums. Något skulle firas, jag kommer inte ihåg vad och mamma hade köpt hem favoritkakorna. Jag är för liten för att komma ihåg men mamma och pappa har berättat….

Kakorna stod i en kartong på köksbänken. Mamma gick ut ur köket för att städa i vardagsrummet men tyckte nog det blev misstänkt tyst ….. Hon gick tillbaka efter en stund. Stannade i dörren till köket och funderade ett par sekunder på om hon skulle vara arg eller hämta kameran. Hon hämtade kameran:

Jag har troligen fått Pilo att få ner kartongen åt mig, jag slickade av chokladen och grädden och gav kakorna till den stackars medskyldiga hunden. Alla ca 30 kakorna.

Nöjd med mitt byte försökte jag tvätta av bevisen i Pilos vattenskål. Han, den överlöparen, stack så fort han hörde mamma komma. Jag märkte inte det på en bra stund…. Jag fortsatte slicka av chokladen och grädden och la kakorna i hans matskål.

Det blev inga kakor till kalaset…

Spel

Jag blev för ett tag sedan övertalad att börja med Wordfeud, alfapet på nätet. Och varje match som jag förlorar, vilket är typ 98%, så inser jag varför jag inte spelar spel – om det inte är kunskapsspel – för jag verkligen suger big time på strategi, agenda och tänka i förväg.

Jag har aldrig någon dold agenda och det kan alla runt mig vara väldigt säkra på, på gott och ont. Sånt funkar liksom inte för mig. Det är inte min grej. Varken i livet, relationer eller annat.

Jag spelar mycket sällan, extremt sällan faktiskt,  såna spel som att ”om jag väntar med att svara nu…så ….”  Ja, ni fattar va ?

Jag kanske inte alltid säger vad jag tycker och tänker, det är jag alldeles för mycket diplomat för. Inte oärlig – jag bara håller tyst.

Men det pågår inga spel, eller sånt skit – det får andra hålla på med. Och gör de det så har de inte så mycket i mitt liv att göra, för jag tycker verkligen sånt är astöntigt. Livet är för kort.

Bye bye liksom.

 

Barn. Barnfri, barnlös, barnrik, barn.

Man kan vara barnlös av många anledningar, allt fler gör ett aktivt val att inte skaffa men det finns väldigt många som bara inte får barn.

Jag är en av dem. Jag har dels inte haft någon att ha dem med, vilket jag hoppats på att hitta. Dels har det inte lyckats när jag har försökt. Varför är inte utrett eftersom jag är singel, då utreder man inte sånt. Men det är inte därför jag skriver, det hör inte hit.

Men idag blev jag plötsligt arg. Eller inte så himla plötsligt egentligen. Och kanske mest ledsen.

Jag har full förståelse för er som har barn, kan känna med er när det gör ont, känna tröttheten när ni inte får sova, glädjas när det går bra, känna gosandet bara genom era ord eller bilder, jag förstår pusslet och planerandet.

Men ni verkar inte ha någon som helst förståelse för mig.

Ja, som vanligt generaliserar jag, det finns de som förstår och vet. Ni kan sluta läsa nu.

Men det gör mig ledsen och arg när jag läser ord som ”jag tar hellre kaoset och mindre pengar än att vara barnlös”. Ja, för det är ju städningen och ekonomin som är drivkrafterna och gör att jag inte fått barn?  En annan klassiker är ”oh det är så underbart med barn men det vet ju inte du något om” eller för den delen ”jo, det är ju jobbigt med allt runt barnen nu men det var kul att göra dem”. Jo, jag tror jag förstår hur underbart det kan vara, hur hjärtat kan svämma över av kärlek till en liten människa men nej, jag får kanske aldrig uppleva det med en bebis som är min. Och om det nu var så himla kul att göra barn, gör ett till och ge till mig så slipper du gnälla på att du blir fattig, har så jävla mycket tvätt, får skrika på dina ungar, måste lägga pengar på blöjor och att de inte gör som du vill. Undrar om du vet hur mycket jag skulle kunna tänka mig ge för en sådan sak?

Det river i mig när jag läser vissa saker, hör vad ni säger och jag tänker inom mig att vi kan säkert byta, ibland tror jag faktiskt vissa av er hellre skulle ta min dyra designerväska mot ert barn. Självklart får man som förälder gnälla och ha jobbiga dagar. Absolut, den rätten har vi alla.

Men man får inte förutsätta att alla kan, vill och bör ha barn och har samma förutsättningar som en själv. I min värld i alla fall.

Vissa av er undrar jag om ni förstår hur lyckligt lottade ni är?
Hur avundsjuk jag är på det ni har?
Hur fantastiskt lycklig jag blir när jag får låna era barn, leka lite, höra vad de säger, prata lite med dem och kramas med små barnarmar runt min hals, kanske till å med få en puss?

Nej, vissa av er är fullt upptagna med era accessoarer. Men kanske har jag fått er att tänka till lite. Och nej, det är inget synd om mig. Inte den här gången heller.

Pröva!

Allt ska provas nångång. Eller i alla fall det mesta. Tycker jag.

Därför var jag igår och provade Bollywood/indisk dans. Så himla roligt ! Riktigt riktigt kul. Och svårt. Och idag lite stelt.

Prova om du får möjligheten. Ha kul !

Någon

En man jag tycker mycket om.
Jag beundrar hans styrka, gillar hans humor och tycker mindre om andra saker .
Ett komplicerat vänförhållande – vi är båda rätt bra på att reagera som en skadeskjuten älg och fly, attackera och fundera.

Men det ger mycket att ha någon som jag tycker om så mycket, som håller mig förnuftig när det behövs, bråkar med mig och som kan ta när jag retas, blir idiot och larvar mig. Vissa dagar hörs vi hela tiden, andra inte så mycket. Vissa dagar är roliga, andra allvarliga. Men det är med vänskap som med livet, upp och ner. Som det ska vara.  Och det är rätt skönt, att veta att det finns en sån vän där men inte här – svårt att förklara men …..

Vi är olika. Men ändå lika. Men där är två saker jag verkligen inte gillar…… Han är kvällsmänniska, det är inte jag. Han bor långt bort, det gör inte jag.  ;-)

Nu kommer det att funderas, analyseras och diskuteras. Ta orden för vad de är; en hyllning till en bra man och en vänskap lite utöver det vanliga.

Dåliga sidor

Jag har många dåliga sidor, de flesta hoppas jag att jag är medveten om redan. Men man ska ju aldrig vara säker.

Jag försöker jobba hårt med dem, de är dock rätt svårjobbade.

Jag är självisk. Gillar när det handlar om mig, mitt och kretsar kring mig.
Jag är svartsjuk. Mest som att jag vill vara i centrum (se ovan) och helst ska allt handla om mig. Igen.
Jag är  småsint. Rätt ogenerös och petig. En besserwisser. Vill helst ha både sista ordet och rätt.
Jag är lat.
Jag är bra på att ljuga. Det är sällan jag gör det dock.
Jag är gnällig.
Jag är nyfiken. Kan tyckas vara en bra sak men det är inte alltid.

Jag är oftast  inte medveten det – men jag har en förmåga att inte säga nej – och då går jag till slut in i väggen. På mer eller mindre dramatiska sätt. Oftast kommer jag bara inte ur sängen. Hur mycket jag än försöker.  Bra eller dåligt ? Bådeoch.

Det gäller att bli medveten och jobba på det, vissa dagar går det toppen. Andra inte fullt så bra. Det händer att kinderna är sönderbitna.

Makten i ordet

Ord. Mäktiga saker det. Kan beskriva känslor, utelämna omständigheter och förmedla saker man egentligen inte vill att andra ska veta. Jag har en mening som jag är dels förälskad i, dels förfärad över. Den kan verkligen förmedla allt och ingenting.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  - tyngden drar dem neråt, hur de klänger.Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra  - svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar , glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden  - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. (Karin Boye)

I helgen lyckades jag ta flera olika ord, plussa ihop dem 2+2 och få femtifyra. Det var väldigt dumt gjort och jag har nog lyckats göra någon ont iom detta. Jag ångrar mig så, även om det redan är diskuterat och klart.

Det belyser bara ett problem; i en digital värld där ord är vad man ser, där ansiktsuttryck och gester och ögon inte finns med, där måste vi vara väldigt försiktiga med vad vi skriver och hur vi skriver det.

Jag har börjat ta för vana att tänka två gånger på vad jag skriver och hur jag skriver det. Vem jag skriver till. Och även läsa meningar med två olika synsätt. Först det spontana men sedan också  ”kan det finnas något mer i detta” – något jag inte ser först, något som inte framgår.

Det är enklare än att behöva be om ursäkt hela tiden, enklare än att göra någon illa. Om man bara kommer ihåg att läsa fler än en gång. .

Ironi

Ironi, det måste vara guds sätt att hålla sig vaken?

Ord träffar mig rakt in i hjärtat som sedan blöder. Jag väljer det enda sätt jag vet och attackerar. Det är dumt. Det vet jag ju men ändå gör jag det. Sårar mig själv, driver bort och gråter över den tomhet som blir när du går.

Men jag ser ironin. Alltför tydligt och väl. Hatar mig själv lite till där jag står, hudlös, rådlös och med tårarna rinnande. Inte värd att bry sig om. Inte ens det duger jag till.

Jag fattar, låt mig vara.