Livet blir ju inte alltid som det är tänkt. Det blir tydligare och tydligare med åren. Inte alltid på ett negativt sätt, vilket är positivt. Jag jobbar rätt hårt med mig själv, varje dag och det är inte alltid mitt självförakt håller sig där det hör hemma, långt långt in i hjärnans innersta hörn
Känslan av att inte duga, inte räcka till. Ständigt närvarande, ständigt här. Ständigt rotad i min hjärna. Den har ständigt funnits där och plågat mig. Jag tolkar det mesta till min egen nackdel. Jag är inte nog, jag duger inte och behöver ständigt tänka efter – det jag gör kan inte vara så himla illa. Jag har familj och vänner som verkar älska mig, som söker mitt sällskap och ett jobb där jag verkar göra ett bra jobb. Ni märker nu –jag vågar inte riktigt skriva att jag verkligen är uppskattad.
Ändå öppnar jag alla kranar när jag tycker om någon, det är verkligen allt eller inget. Dränker människor i omtyck och omsorg. Känner hur jag öser över känslor som jag inte ens själv kan hantera, känner att jag borde backa, långt bort.
Det var enklare förr, innan jag engagerade mig igen. Då när jag var frusen, när böcker var mitt sällskap och kärlek var något jag såg på film, när vännerna hölls på avstånd, när min trygghet var att umgås med pappa. När jag inte hade ett liv.
Jag övar på att berätta min historia, den som väldigt få vet. Tränar på att inte berätta den rumsrena versionen. Övar på att låta orden komma ut, att stå för vad som hände och stå för att det inte var mitt fel. Men jag duger inte. Det sa du också och förstärkte mitt självförakt.
Nu är det upp och ner, full fart och jag är fast i en bergådalbana som jag inte riktigt har kontroll över. Samtidigt är det ju så, ska någon kunna älska mig måste jag släppa in dem, kan inte låsa dörren och hoppas att det kommer någon och slår in den. Det gör sällan det, annat än på film har jag märkt.
Vill stanna tåget, andas och få frisk luft i lungorna.
Vill få kontroll, känna lugn och få mer rak räls framför mig, inte kurvor som bara spårar ur.
Vill skruva ner förväntningarna, på mig och andra.
Vill gråta en stund, i någons famn och känna styrkan återvända.
Vill framförallt få ett enklare liv. Mer beige, mer vanilj och lagom. Inte så mycket backe upp, backe ner.
Är det så mycket begärt? Att någon spontant ska älska mig, som jag är? Och säga det högt så världen hör? När ska min önskan slå in?
