Det måste vara en dröm.

HM har ny kampanj. För snygga bikinis med en väldans snygg modell. Jag skulle glatt kunna tänka mig hennes kropp … Men solbrännan…

Hon är brun som en pepparkaka. Eller söndersolad som min läkare på KS hade sagt. Det måste vara en dröm? Mardröm?

Och jag ser fler och fler som vill bli så bruna, som jobbar hårt på det och som solar vid varje tillfälle ”hoppsan vad jag blev röd, hehe…”

Snälla, hudcancer är inget skämt. Det är en brutal sjukdom i många former. Jag känner två medpatienter som dött med metastaser i hjärnan, en annan med metastaser i lungor, lever och hjärna. Efterlevande barn under 15 år = 7 st

Fort går det och eländigt är det och många är vi som drabbas.

För solen är en risk och vi måste lära om.

Lära oss att sola försiktigt, använda solskydd, undvika solen mellan kl 11-15 och inte bli röda.

Snälla, tänk efter. Skydda dina barn, tänk på framtiden. För det är ingen dröm.

Tack.

Gästblogga

Jag har fått äran att gästblogga. Är innerligt glad och stolt över tillfället och hoppas ni går hit http://lady-tramp.se/2012/03/21/prickig/ och läser om viktiga saker istället för mitt nojjande över kärlek som gått vilse.

När döden kommer ….

Ibland kommer livet för nära. Det rinner över.

En kollega och vän har kort tid kvar, aggressiv cancer. Det gör mig ont och jag sörjer att denna brillianta människa inte kommer finnas kvar så länge till.

Men det kommer för nära, för det kunde och kan vara jag.

Varje gång jag går på tumörkontroll, varje gång jag kollar min kropp, varje gång jag ser ärren och det gör jag varje dag. Jag är duktig på att hålla det ifrån mig, att låtsas som om det inte är så det är i livet men ibland så bara rasar det. Det gjorde det igår efter att jag fick beskedet.

Ensam i soffan, så grät jag. Fulgrät. Snörvlade och hickade, tårarna rann och jag kröp ihop i en liten hög.

Nödvändigt men åh så dränerande. Idag finns inte energin till någonting.

Jag vet inte hur jag ska definiera den rädslan och ångesten som kommer med att leva på lånad tid. För det gör jag. Jag har den snälla varianten, går att operera och jag bör inte oroa mig. Men det är klart man gör. Jag har tagit bort ca 15 födelsemärken och av dem har 7 varit sk oroliga och ett var en tumör. Hade de oroliga fått sitta längre är det troligt att de blivit tumörer.

Nog ältat, energin finns inte.

 

• Snälla, sola med måtta och försiktighet.
• Snälla, gör det bästa av ditt liv.
• Snälla, om du tycker om någon – säg det.
• Snälla, om du älskar någon – visa det och säg det!
• Snälla, ha dina papper i ordning? 

#Livet

När jag var 9 år var jag något av ett under, jag stavade de svåraste av ord utan hjälp och skrev komplicerade uppsatser för min ålder. Läste böcker från vuxensidan av biblioteket och hade ’Jag Claudius’ som favoritbok. På bordet bredvid sängen låg ofta ’Dantes inferno’ eller annat lättläst.

Detta ledde snabbt till visst högmod och jag började rätta mina vänner och släkt både när de stavade och talade. Ingen trevlig vana. Snarare en riktigt otrevlig vana. Och en vana som gjorde människor ledsna vilket inte alls var meningen. Detta har botat mig från dylikt beteende idag, jag låter glatt stavfel och särskrivningar passera. Vissa kanske orsakar mig huvudbry men jag håller tyst. Åt var och en sin glädje och sina fel.

Men ibland, ibland bara kliar det i fingrarna efter att få uppfostra, att få påpeka och att få uttrycka min frustration. Inte bara för stavfel utan helt enkelt ocharmiga beteenden.

Som häromdagen, ett par där ena hälften helt uppenbart inte var nöjd med den andra hälftens beteende och då läxar upp ett helt svep av människor rätt brutalt i ett socialt media öppet och med en överlägsenhet som förvånade mig. Och jag måste säga att jag tyckte det var en storm i ett vattenglas. Då, då bara kliar det i mig att bli Ms Uncharming och hytta med fingret.

Eller när någon manipulerar, driver andra, lägger sig i och ”har sig”. Då, då vill fingret fram igen. Hytta med det mitt i nyllet på denna människa och säga Sitt ner. Håll tyst. Tänk efter och ät en ödmjukhetskaka.

Eller när någon blir dryg och inte visar respekt, då vill jag också bli så där otrevlig. Rätta till och sträcka upp.

Är också lite småsur sådär just nu. Vill ha ett svar jag inte verkar få men som jag inte heller vill be om. Ett erkännande om att jag finns ? Ett litet enda jävla ord. Ska det vara så himla svårt och var tog respekten vägen ? Du gör mig sur. Sur som en citron och jag kan inte göra ett enda jäkla dugg åt det och det vet du. Om jag gör det ser jag bara patetisk ut. Been there, done that och gör det inte igen. Men oh, vad jag vill. Och tro inte att jag tänker glömma det om jag ser dig.

Men nej, jag rasar inom mig. Jag rasar här. Och jag sätter mig på mina händer.

Jag är full med ärr. Både klantighetsförvållade och kirurg-förvållade. Har man hudcancer så är det så det är. Vissa blir snygga, andra fula. Jag skäms lite för dem, de syns och är visserligen tecken på att jag håller mig frisk men visst är väl ett fult ärr en ful sak? Man vill ju ha den där släta, rynkfria, prickfria huden man hade vid 19? Det är sällan någon frågar. Men det händer. Idag hände det. ’Oh, så fult, vad har du gjort?!’  Jag vet, det är i betraktarens öga bla bla men det gör ont. Det känns som om jag vill försvara mig, berätta varför det blev fult, berätta att det kunde blivit snyggt men… men jag håller tyst och blir ledsen.

Gjorde förresten nåt vuxet och ansvarsfullt idag, livet blev inte roligare direkt men jag har åtminstone gott samvete. Jag får leva på det. Man kan inte leva obehindrat har jag upptäckt, alltid nån som blir sårad/ledsen/arg.