Jag

Det här är min blogg. Mina ord.

När jag är arg skriver jag.

Det är ingen dagbok, ingen historia om mitt liv, jag visar inte mina outfits, eller ens alla foton jag tar.

Det finns människor som tror jag är dum. Och det kanske är sant i vissa aspekter men jag är faktiskt inte så dum att jag lägger ut hela mitt liv, allt jag sysslar med, allt jag tycker, känner och tänker på en offentlig blogg. Den läxan har jag lärt mig.

I den här bloggen finns tankar ur mitt perspektiv, jag kan inte ta ansvar eller ens förstå någon annans version av saker som händer – det finns alltid två sidor av ett mynt.

Här finns texter om inget speciellt, om speciella saker och texter som inte handlar om verkligheten.

Vissa inlägg är ironiska, andra inte. Beror mycket på humör och förmåga. Jag tänker inte berätta vad som är vad. I framtiden heller.

Framför allt är det mina ord som jag låter dig läsa. Det ska du vara tacksam för. För jag är gärna utan publik även om jag gärna bollar åsikter.

Trött på att människor använder min energi och min kraft och min styrka till sina egna syften. De är mina.

En god vän sa nyss att människor som gör sånt är inte större än den förmåga de visar, de lyssnar hellre på andra än på min kraft och styrka.

Kloka och tänkvärda ord som jag ska bära med mig.

Om någon känner sig utpekad eller tar illa vid sig, berätta det gärna. Jag är inte främmande för att återta ord, be om ursäkt eller förklara. Men detta är min sida av saken.

Helg

Helgen har bjudit på skratt, irritation och mer skratt. Även lugn, sol och energi.  En bra helg. Middag med goda vänner och rätt många timmar med pappa på landet.

Vissa saker ska man inte tolka, inte heller berätta för någon annan för det kommer inte bli bra hur man än gör det. Men jag önskar ni hade kunnat lyssna på det fullkomligt vansinniga telefonsamtal jag hade i går kväll, där jag skrattade så att tårarna rann. Helt underbart. Sånt lever jag länge på.

Irritationen ? Jo, jag engagerar mig mycket i mina vänner men ibland måste jag påminna mig om att de är vuxna, gör sina egna val och går sina egna vägar.  Det är svårt ibland men jag måste låta vissa saker vara. Det är inte mina val och mina vägar alltid. Ord kan också såra mer än man tror och förstår. Svar kan förväntas, ord kan bli annat. Det är svårt sånt.

Min pappa skrattade åt mig i helgen, sånt jag bjuder på till mannen som känner mig bäst i hela världen tror jag. Han skrattade åt att en människa jag känner försökte ge mig order om vad jag skulle göra. Sånt ger nämligen alltid samma effekt. Jag gör tvärtom.  Precis tvärtom. Oavsett om jag tycker det är klokt eller inte.

 

Skratt, svåra ord och order.  Ja. Alltid nå´t så säg ?

Idag.

Nu ska vi prata kvinnliga problem.

Idag har jag PMS. Det händer inte så ofta tack vare de små fina tabletterna jag får av min gynekolog. Men igår slog den till, som ett basebollträ i nacken. Det tog ett tag innan jag fattade och då hade jag hunnit gå vrål-emo på twitter, gräla med chefen och nästan göra slut med någon som jag inte ens har ett förhållande med.

Så PMS behöver inte betyda lite ont i magen, lite synd om och tårar, lite så där. I mitt fall så är det alltså mycket mycket värre.

Jag blir paranoid. Alla hatar mig, snackar skit om mig, ingen tycker om mig, och alla tittar snett på mig och ljuger för mig. Alla har en agenda och konspirerar, troligen om mig. Nämnde jag att alla hatar mig?

Jag blir grälsjuk å det grövsta, så där att ett gem som sitter fel ger upphov till en gräl/gråtsituation. Jag tror jag utan att blinka skulle kunna läxa upp ….. ja, Putin, Kim Sung-Il whatever och hade nog till å med tagit en girlfight med Angelina Jolie utan att fundera två gånger.

Jag ser allt i nattsvart. Det finns inget som helst förmildrande någonstans i världen.

Jag har provat allt, akupunktur, piller i alla former, hälsokost och terapi. Det funkar inte. De tabletter jag har nu tar udden av det, men det finns där.

Idag hade jag tur. Twitter tog mig med ro, chefen gick på möte och Någon skrattade bara och kramade mig via e-post. Men jag har under åren sagt upp mig, fått butikspersonal att gråta, gjort slut ett antal gånger och gett halva släkten anledning att fundera på om jag inte skulle bo på anstalt.

Dessbättre har jag lyckats lära mig att bara jag får klart för mig vad som händer så kan jag oftast ta mig ur det – med någorlunda intakt stolthet och utan alltför mycket tårar och smärta. Får jag hjälp som idag av Någon så går det fortare, och blir bättre. Det är guld värt.

Synd om mig? Inte det minsta. Jag är vuxen och måste tänka efter som alla andra.

Nästa gång ska jag försöka se det i tid. Lovar inte att jag kan men jag ska försöka.

Förlåt. Även om jag inte kan hjälpa det.

Nyårslöften

Jag ger sällan nyårslöften, jag har inte den självdisciplinen. Jag står oftast och gråter över ytterligare tid som gått.

Men i år är det annorlunda.

•  Jag ska vara snäll mot mig själv.
• Jag ska göra den resa jag förutsatt mig att göra.
• Jag ska inte ge upp bara för att jag inte får ja. Så länge jag inte får nej.
• Jag ska skratta mer.
• Jag ska värma min omgivning så mycket jag bara förmår.
• Jag ska ha omsorg om andra men inte på bekostnad av mig själv.
•  Jag ska övertyga mig själv om att ”fin” är bättre än ”het eller trevlig eller sexig”.

Och jag ska kyssas så mycket jag bara kan.

Det där sista hoppas jag mycket på.

 

 

Sammanfattning 2011

Året 2011 började rätt mörkt, mycket snö och sliten redan innan nyår, ett ensamt nyår. Men det var mitt val, nog sagt om det. Mycket skottande, mycket fixande och ännu mer slit och släp.

Våren blev, med undantag av en resa till Italien, en riktig skitvår. Jag stod i mörkret och grät vid en busshållplats en kall onsdagskväll i mars, beredd att ge upp helt. Twitter räddade mig. Stort varmt hjärtligt tack till Essa, Annika och Pia som såg, läste och stöttade med goda råd.

Sommaren var ok, inte för solig och inte för rolig. Utom vissa dagar. De lyser som fyrbåkar i allt det gråa. Som dagen jag, Essa och Petra tittade på vackra kläder och fikade i solen eller när jag låg på gräsmattan i skuggan under oxeln och bara slöade med mycket trevligt sällskap av Petter på Twitter.

Hösten kom och med sina fantastiska färger, goda vibbar och bara enstaka dippar blev den bra. Mycket trevliga möten med nya människor, nya smaker (labneh!) och ny närhet. Skratt och gråt men mest bara så himla roligt.

Svamp-tweetup på Adelsö med Cherin, Essa, Gitto. En svamp

Soliga, roliga och färgglada tack till Jocke, Sofi, Pär, Johan, Johnny, Emma och Jörgen för skratt extraordinärt. #Kuddkrig forever.

Varma fluffiga tack till Ellan, Pernilla, Mian, Vicky & Co för en underbar helg, ni är mina långtbortifrånbästavänner. Jag är tacksam för att ni finns och gillar mig. jag <3 er. #skånemaffian

Mina första tweetups av större format. Läskigt värre men så roligt! Nina, Hans, Annette, Jennie, Päivi, Christian, Agneta, Gitto, Magnus, Magda,Cherin och Fredrik mfl. Nya vänner i mitt hjärta.

En twilling funnen. Vi oroar oss och grubblar likadant. Eva. <3

Jag är 5 födelsemärken och potentiella tumörer fattigare. Alltid nåt.

Jag har tagit många stora steg i år, många små också. Tänker försöka fortsätta så. Ta ännu större steg. Våga mer, oroa mig mindre.

Ett speciellt tack till dig som fick mina tår att domna bort när du kysste mig och som gjorde underverk med en frusen själ. Eller nåja, nästan då. Du vet vem du är och jag tycker du ska ta ditt förnuft till fånga. *ler*

Bäst av allt ? Pappa mår bättre, jag mår bättre. Och förstås IRL-kompisarna jag aldrig nånsin igen kan klara mig utan. De som gör mig bättre, ödmjukare och varmare var dag, var gång. Linda, Marie, Bodil, Petra, Carina och Anneli x2. Bättre finns inte.

Jag kan klaga och säga att jag saknar kärlek men det vore inte riktigt sant. Jag har min familj, mina vänner och mitt liv är bra.

Tack 2011, nu gör vi 2012 till ett ännu mer fantastiskt år.