Man kan vara barnlös av många anledningar, allt fler gör ett aktivt val att inte skaffa men det finns väldigt många som bara inte får barn.

Jag är en av dem. Jag har dels inte haft någon att ha dem med, vilket jag hoppats på att hitta. Dels har det inte lyckats när jag har försökt. Varför är inte utrett eftersom jag är singel, då utreder man inte sånt. Men det är inte därför jag skriver, det hör inte hit.

Men idag blev jag plötsligt arg. Eller inte så himla plötsligt egentligen. Och kanske mest ledsen.

Jag har full förståelse för er som har barn, kan känna med er när det gör ont, känna tröttheten när ni inte får sova, glädjas när det går bra, känna gosandet bara genom era ord eller bilder, jag förstår pusslet och planerandet.

Men ni verkar inte ha någon som helst förståelse för mig.

Ja, som vanligt generaliserar jag, det finns de som förstår och vet. Ni kan sluta läsa nu.

Men det gör mig ledsen och arg när jag läser ord som ”jag tar hellre kaoset och mindre pengar än att vara barnlös”. Ja, för det är ju städningen och ekonomin som är drivkrafterna och gör att jag inte fått barn?  En annan klassiker är ”oh det är så underbart med barn men det vet ju inte du något om” eller för den delen ”jo, det är ju jobbigt med allt runt barnen nu men det var kul att göra dem”. Jo, jag tror jag förstår hur underbart det kan vara, hur hjärtat kan svämma över av kärlek till en liten människa men nej, jag får kanske aldrig uppleva det med en bebis som är min. Och om det nu var så himla kul att göra barn, gör ett till och ge till mig så slipper du gnälla på att du blir fattig, har så jävla mycket tvätt, får skrika på dina ungar, måste lägga pengar på blöjor och att de inte gör som du vill. Undrar om du vet hur mycket jag skulle kunna tänka mig ge för en sådan sak?

Det river i mig när jag läser vissa saker, hör vad ni säger och jag tänker inom mig att vi kan säkert byta, ibland tror jag faktiskt vissa av er hellre skulle ta min dyra designerväska mot ert barn. Självklart får man som förälder gnälla och ha jobbiga dagar. Absolut, den rätten har vi alla.

Men man får inte förutsätta att alla kan, vill och bör ha barn och har samma förutsättningar som en själv. I min värld i alla fall.

Vissa av er undrar jag om ni förstår hur lyckligt lottade ni är?
Hur avundsjuk jag är på det ni har?
Hur fantastiskt lycklig jag blir när jag får låna era barn, leka lite, höra vad de säger, prata lite med dem och kramas med små barnarmar runt min hals, kanske till å med få en puss?

Nej, vissa av er är fullt upptagna med era accessoarer. Men kanske har jag fått er att tänka till lite. Och nej, det är inget synd om mig. Inte den här gången heller.

Därför var jag igår och provade Bollywood/indisk dans. Så himla roligt ! Riktigt riktigt kul. Och svårt. Och idag lite stelt.

Prova om du får möjligheten. Ha kul !

Men det ger mycket att ha någon som jag tycker om så mycket, som håller mig förnuftig när det behövs, bråkar med mig och som kan ta när jag retas, blir idiot och larvar mig. Vissa dagar hörs vi hela tiden, andra inte så mycket. Vissa dagar är roliga, andra allvarliga. Men det är med vänskap som med livet, upp och ner. Som det ska vara.  Och det är rätt skönt, att veta att det finns en sån vän där men inte här – svårt att förklara men …..

Vi är olika. Men ändå lika. Men där är två saker jag verkligen inte gillar…… Han är kvällsmänniska, det är inte jag. Han bor långt bort, det gör inte jag.  ;-)

Nu kommer det att funderas, analyseras och diskuteras. Ta orden för vad de är; en hyllning till en bra man och en vänskap lite utöver det vanliga.

Jag försöker jobba hårt med dem, de är dock rätt svårjobbade.

Jag är självisk. Gillar när det handlar om mig, mitt och kretsar kring mig.
Jag är svartsjuk. Mest som att jag vill vara i centrum (se ovan) och helst ska allt handla om mig. Igen.
Jag är  småsint. Rätt ogenerös och petig. En besserwisser. Vill helst ha både sista ordet och rätt.
Jag är lat.
Jag är bra på att ljuga. Det är sällan jag gör det dock.
Jag är gnällig.
Jag är nyfiken. Kan tyckas vara en bra sak men det är inte alltid.

Jag är oftast  inte medveten det – men jag har en förmåga att inte säga nej – och då går jag till slut in i väggen. På mer eller mindre dramatiska sätt. Oftast kommer jag bara inte ur sängen. Hur mycket jag än försöker.  Bra eller dåligt ? Bådeoch.

Det gäller att bli medveten och jobba på det, vissa dagar går det toppen. Andra inte fullt så bra. Det händer att kinderna är sönderbitna.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  - tyngden drar dem neråt, hur de klänger.Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra  - svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar , glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden  - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. (Karin Boye)

I helgen lyckades jag ta flera olika ord, plussa ihop dem 2+2 och få femtifyra. Det var väldigt dumt gjort och jag har nog lyckats göra någon ont iom detta. Jag ångrar mig så, även om det redan är diskuterat och klart.

Det belyser bara ett problem; i en digital värld där ord är vad man ser, där ansiktsuttryck och gester och ögon inte finns med, där måste vi vara väldigt försiktiga med vad vi skriver och hur vi skriver det.

Jag har börjat ta för vana att tänka två gånger på vad jag skriver och hur jag skriver det. Vem jag skriver till. Och även läsa meningar med två olika synsätt. Först det spontana men sedan också  ”kan det finnas något mer i detta” – något jag inte ser först, något som inte framgår.

Det är enklare än att behöva be om ursäkt hela tiden, enklare än att göra någon illa. Om man bara kommer ihåg att läsa fler än en gång. .

Ord träffar mig rakt in i hjärtat som sedan blöder. Jag väljer det enda sätt jag vet och attackerar. Det är dumt. Det vet jag ju men ändå gör jag det. Sårar mig själv, driver bort och gråter över den tomhet som blir när du går.

Men jag ser ironin. Alltför tydligt och väl. Hatar mig själv lite till där jag står, hudlös, rådlös och med tårarna rinnande. Inte värd att bry sig om. Inte ens det duger jag till.

Jag fattar, låt mig vara.

Det är hårt och energislukande att vara så arg. Att inte skratta eller ens le och att leta konspirationer överallt.

Jag är förmäten nog att komma med några pekpinnar här, som kanske kan komma till nytta för någon.

Ödmjukhet, snällhet och omtänksamhet – undervärderade egenskaper som ses som mindre bra. Jag förstår inte varför. Det är att vara en stor människa att ha en eller flera av dem – för mig. Vara tacksam för det man har och ödmjuk inför det livet ger. Vara lite snäll, le mot någon eller bara fråga hur det är. Kan man komma långt med. Ge någon en kram, ett leende eller bara en klapp på axeln. Man vet aldrig när man behöver det i retur.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Efter denna vecka vet jag bara alltför väl hur svårt det är att komma krypande och be om förlåtelse om man är otrevlig, då är det himla fint att ha lite extra på plus-karma-kontot.

Se livet med glada ögon, det blir lättare då. Det innebär inte att man inte oroar sig eller funderar över saker. Men det är roligare att göra det med galghumor och solsken.

Ibland behöver man bli omskakad. Be någon du litar på och tycker om att berätta hur de uppfattar dig. Det kan man lära sig mycket av. Ta in, bearbeta och fundera.

Gott så. Ha en skön helg, gör nåt bus !

Livets eviga berg- och dalbana hörni, fantastisk sak. Fullständigt dränerande och helt plötsligt en röst i din telefon som på så många sätt både helar, ger energi och skratt. I går hade jag förmånen att få tala med 2 personer som båda bara gör mig alldeles varm och glad. Jag hoppas innerligt att jag ger minst en bråkdel tillbaka.

Och alla nya, varma fantastiska vänner här i livet, det gör mig alldeles fluffig på insidan att ni överhuvudtaget bryr er lite minsta lilla.

Ta hand om er, ta hand om de ni älskar, tala om det för dem – få människor blir irriterade av en sån sak, le mot en främling och var ditt bästa möjliga jag. Livet är för kort för något annat. 

Idag har jag PMS. Det händer inte så ofta tack vare de små fina tabletterna jag får av min gynekolog. Men igår slog den till, som ett basebollträ i nacken. Det tog ett tag innan jag fattade och då hade jag hunnit gå vrål-emo på twitter, gräla med chefen och nästan göra slut med någon som jag inte ens har ett förhållande med.

Så PMS behöver inte betyda lite ont i magen, lite synd om och tårar, lite så där. I mitt fall så är det alltså mycket mycket värre.

Jag blir paranoid. Alla hatar mig, snackar skit om mig, ingen tycker om mig, och alla tittar snett på mig och ljuger för mig. Alla har en agenda och konspirerar, troligen om mig. Nämnde jag att alla hatar mig?

Jag blir grälsjuk å det grövsta, så där att ett gem som sitter fel ger upphov till en gräl/gråtsituation. Jag tror jag utan att blinka skulle kunna läxa upp ….. ja, Putin, Kim Sung-Il whatever och hade nog till å med tagit en girlfight med Angelina Jolie utan att fundera två gånger.

Jag ser allt i nattsvart. Det finns inget som helst förmildrande någonstans i världen.

Jag har provat allt, akupunktur, piller i alla former, hälsokost och terapi. Det funkar inte. De tabletter jag har nu tar udden av det, men det finns där.

Idag hade jag tur. Twitter tog mig med ro, chefen gick på möte och Någon skrattade bara och kramade mig via e-post. Men jag har under åren sagt upp mig, fått butikspersonal att gråta, gjort slut ett antal gånger och gett halva släkten anledning att fundera på om jag inte skulle bo på anstalt.

Dessbättre har jag lyckats lära mig att bara jag får klart för mig vad som händer så kan jag oftast ta mig ur det – med någorlunda intakt stolthet och utan alltför mycket tårar och smärta. Får jag hjälp som idag av Någon så går det fortare, och blir bättre. Det är guld värt.

Synd om mig? Inte det minsta. Jag är vuxen och måste tänka efter som alla andra.

Nästa gång ska jag försöka se det i tid. Lovar inte att jag kan men jag ska försöka.

Förlåt. Även om jag inte kan hjälpa det.

Det är nog två saker:

Dels får jag allt oftare en känsla av att människor runt mig har en agenda som jag inte förstår och inte ser. Det skrämmer mig. Idag blev den tydlig av olika anledningar och jag undrar givetvis var jag passar in.

Dels ser jag människor som inte är ärliga mot varken sig själva eller andra. De mår dåligt, ger sig ut på korståg mot allt möjligt och jag vill rädda alla. Jag vill att alla ska må bra. Eller nej, inte riktigt alla men bra nog om det.

Detta sammanfaller idag med ett hormonsvall av tsunamiproportioner, med andra funderingar om livet.

Då rinner det över.

Ta det för vad det är. Funderingar, frågeställningar och mer funderingar. Jag sammanställer många veckors tankar, många personers agerande och händelser i ett inlägg. Jag pekar inte ut någon. Och gör jag det vet de om det.

En klok man (finns plötsligt ett par sådana i min värld, till min förvåning) sa precis att man inte kan rädda alla. Det har han alldeles rätt i.