Till dig som var min vän.

Jag ska vara ärlig. Det ska man.

Jag var nog kär i dig, förut men du vet och jag vet att gnistan saknades. Du blev istället en mycket mycket god vän. En bra man, en fantastisk man och en speciell vän. Jag litade på dig, det är få män som åtnjuter det.

Jag tyckte om våra samtal och du fick mig att känna mig …. Bra. Som om jag var värd nåt. Jag hoppas jag fick dig att känna dig likadant. Speciell.

Hade vi bott i samma stad hade du varit vännen jag fikat med, hängt vid ditt köksbord, diskuterat dålig tv med, passat barn åt, kollat film med och skrattat med. Gjort hyss med. Känt väldigt väl. Men inte mer än så. En väldigt bra vän.

Det saknar jag nu. Att vara speciell. Att vara omtyckt. Att ha dig i mitt liv.

Men du backar och det måste jag respektera. Det ska jag respektera.

Jag kan inte lova att jag klarar det här, du saknas mig. Det gör ont. Det känns som om jag står utanför och tittar in men inte vet hur jag ska delta. Jag vet inte längre var gränsen går, om det finns någon gräns eller ens vad jag gjorde fel. Jag ska inte spekulera i varför eller hur här, det vet bara du. Jag kan bara tala för mina egna känslor. De är saknad, smärta och förvirring och mycket mer. Jag vet inte vad som hände. Jag förstår det inte riktigt. Jag ville ha dig i mitt liv som min vän. Inga andra krav, inga andra tankar. En kram, en kyss på kinden, en närhet av vänskap.

 

Jag saknar dig.

 

Men det kommer nog inte bli detsamma igen. Jag saknar det också.

 

Fan vad det gör ont.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s