När man känner för mycket.

Hud. Ett levande väsen. Som kan blöda synligt eller osynligt. Som skyddar eller gör ont.

Jag drömmer och känner för mycket ibland, vilket ger upphov till en del hudlösa delar. Det gör så ont. Och jag vet att det bara är jag och mitt fel när det gör så ont. Ingen annan kan ge  den makten. Men jag gör det gång på gång. Tar åt mig, tar in och släpper inte ut.

Vill så gärna tro att alla är som mig, men det är de ju inte. Vi känner inte likadant. Så mycket står skriande klart för mig i vissa stunder.

Så nu sitter jag här, med tårarna brännande bakom ögonlocken, hettan av skam på kinderna och vill bara bli kramad. Kramad av någon som älskar mig, som stryker mig över håret och säger att allt blir bra. Som älskar mig för den jag är och inte vill mig illa.

Förbannar mig själv. Borde inte låta personer jag inte egentligen tycker betyder så där jättemycket göra mig så ledsen, men det är ju inte så lätt. Det är lättare att låtsas vara tuff. Låtsas vara kall och som om jag inte bryr mig och inte fattar. Lite dum helt enkelt.  Men jag är inte det. Jag är snäll. Och godtrogen. Och snäll.

Och nej ingår knappt i mitt vokabulär.  Himla opraktiskt.

Men jag tränar på både NEJ och att inte vara så inkännande, bli lite tuffare och lite kallare. Om det går bra är en annan femma. Det är ingen jag vill vara, en sån där som går genom livet utan att känna smärta, utan att bry sig utan att ge värme. Men det är så lätt att tvivla på sin inställning när man bara får hugg å slag., blir lurad och får sin filosofi ingnuggad i näsan som om man vore ….. ja, dum typ.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s