Pappor och annat fanskap.

Igår släppte jag utan att tänka ut fanskapet ur skåpet där det legat i 15 år. Det som ytterst ytterst få vetat om, det jag inte kunnat prata om. Det jag inte VILL prata om.  Det är bra, jag har bearbetat det på alla möjliga sätt – det blir inte bättre än så här. Det var inte meningen, det var inte tanken att släppa på det privata. Alltså tänker jag inte diskutera mer än så här. Finito.

Ja, han är en skitstövel fortfarande men jag är lycklig – det är inte han. Det räcker för mig. Jag orkar inte gråta mer för nåt i denna historia. Det har jag gjort tillräckligt. Det hjälper inte.

Ja, möjligheten finns att jag inte ens kan få barn. Jag vet inte om jag vågar prova – vill jag veta ? Det är enklare att säga att det inte blev så.

Till kärnfrågan: Behövs inte män, manliga förebilder och pappor ? JO SJÄLVKLART!  Dum fråga.  Jag skulle aldrig överlevt utan min egen pappa men jag är av övertygelsen att en pappa/manlig förebild inte nödvändigtvis måste vara pappa. Inte i alla fall. Eller rättare sagt, väljer du bort pappa måste du vara väldigt noga med att ge ditt barn manliga förebilder och närhet till någon, i vilken relation det det än är. Det är viktigt.

Men att säga att barn till ensamstående löper större risk att bli alkoholister, missbrukare och kriminella är så orimligt att jag dånar. När man säger det dömer man ut så många hårt kämpande föräldrar, så många änklingar/änkor och skilda. Till ingen nytta. Hylla dem istället! De gör ett fantastiskt jobb!

Nej, de barn som far illa är många, alltför många. Vem vet varför vuxna tar så dåliga beslut och inte säger högt ”jag är ledsen men jag vill inte” när det inte funkar ? Jag önskar faktiskt att det inte gick så mycket prestige i barn, man måste inget när det gäller att ha eller få barn. Mer än att ta väl hand om dem när de är här. Orkar man inte det, om det blir en för stor börda ska man som vuxen vara klok nog att be om hjälp.

Nej, jag kan förstå argumenten för att inte låta ensamstående bli inseminerade men jag tycker inte om dem, jag tycker det resonemanget haltar alldeles för mycket. Alltså har jag en annan åsikt. Den kommer inte ändras.

Jag hoppas min historia och mina åsikter påverkat någon av alla de som läst. Förhoppningsvis till det bättre. Då har jag gjort nåt bra med mina tårar och tankar.

Annonser

3 responses to “Pappor och annat fanskap.

  1. Så klokt skrivet!
    Och lite sorgligt.
    En kram från mig!

  2. Pingback: Barn är ingen rättighet. | Filifjonkan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s