Tonårshjärna på twitter.

En klok människa myntade uttrycket i samband med Twitter häromdagen, hon sa att hennes tonårshjärna gick igång och hela tiden ville leka, bli bekräftad och hänga med. Så är det ju. Lite som ett gift. Om än ett väldigt trevligt sådant.

För mig är det så i alla fall.  Jag vill att ni ska tycka om mig och jag undrar vad ni pysslar med när jag inte är där och vem ni pratar om, om någon pratar med mig eller ve och fasa OM mig? Och om ni inte ser mina tweets, har ni slutat tycka om mig då? Har jag missat nåt? Är det mig ni menar när ni klagar? Är det mig ni skrattar åt eller kommer med kommentarer om?

Samtidigt är det lite fånigt, det vet jag. Dels är vi många där på Twitter och varför skulle jag vara centrum för allas tankeverksamhet ? Det finns ju intressantare saker liksom …. Dessutom finns verkligheten  här där jag är? Men det är inte så enkelt.  Jag har sagt det tidigare, ibland känner jag mig som 14 igen. Ser mig själv sittande på bänken, tittande på de coola människorna som man väldigt väldigt gärna ville vara med, vara som och ville att de bara skulle se mig. Ibland blir Twitter så för mig.

Jag har ett talesätt jag tycker om, att jag föredrar att tala till människor istället för om dem. Jag försöker leva efter det även om det är svårt, jag är en naturligt rätt öppen person som inte har en massa spel för mig. Det gör att jag ibland måste stoppa mig själv från att ge ut för mycket. För att inte bli sån att jag inte har något kvar.  Det hänger ihop med viljan att vara vän med alla, vara gullig mot alla och få alla att må bra. Jag förstår mer och mer att jag måste börja med mig själv och de som är viktigast för mig. De som ger tillbaka så att jag också mår bra. I ett samtal i går sa en smart tjej att man inte får ta på sig offerkoftan för ofta. Den stannar gärna på. Och det har hon rätt i. Klart det får vara synd om en ibland men lägg inte ansvaret för ditt välbefinnande på någon annan.

Jag lovade mig själv under det samtalet att ta bort de jag följer som inte ger mer än negativ känsla, som inte bidrar till att jag och de själva mår bra. Alla har ett eget ansvar för sin egen inställning till världen och livet.

Vi utmanade också varandra att börja säga sånt som vi inte riktigt vågar alltid. Av rädsla för vad som skulle kunna hända.  Jag har till söndag på mig, är redan nervös. Men vad kan hända ? Hur dåligt kan det bli ? För tänk vad mycket ord som aldrig blir sagda ? Som vi inte vågar säga för att vi är rädda att bli sårade eller få nej? Men om vi inte säger något kan man ju å andra sidan inte få ja heller? Och nej, jag ska inte fria – det är försent nu *ler*

Jag ska göra som Aleks (ni har väl lyssnat på honom ! ) sjunger, jag ska vara mig själv. För jag är riktig. Och viktig. Om inte för alla så åtminstone för mig själv.  Prova själv. Var du, var viktig och riktig. Och prova att under en dag bara säga snälla, glada saker. Du kanske förvånar dig själv ? Du kanske blir tonåring på nytt, som jag ? *Skratt*

Annonser

2 responses to “Tonårshjärna på twitter.

  1. Skrattar igenkännande åt din twitterreflektion. Samtidigt som jag saknar twitter är jag också glad att jag inte har tid att hänga där hela dagarna som förr. För usch så man tog åt sig om man inte fick något svar…

    • Jaaa 😉 men jag börjar lära mig … Tiden dock… När ska man fatta hur mycket tid som går ?!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s