Kärlek å hat

Det pratas mycket om positiva kärleksbudskap och förstärkning i min omgivning nu.

I går såg jag meddelandet: jag väljer kärlekens väg, inte hatets.

Min första tanke var vilket hat? För mig handlar det inte om hat som motpol till kärleken, hat är en sällsynt känsla hos mig. Utan för mig är det uppgivenheten och likgiltigheten som är farliga.

Människor som inte anser att det är värt engagemang eller inte tycker det hjälper. De som apatiskt hänger med. De som ser på men inte vill vara med, de som inte tror eller tycker någonting. Om något. De är farliga. I val kallas de soffliggare, i andra fall den grå massan.

Jag tillhör dem till viss del. Jag blir uppgiven, inte så ofta men det händer. Mest när jag blir besviken. När jag förlorar greppet. Som om livet inte riktigt betyder så mycket.

Då gäller det att omge sig med personer som sliter tag i en, diskuterar vägar, riktningar och leder en in på det spår där man vill vara. Inte bara konstaterar att man trillat ner utan ställer dit en stege. Som inte bara konstaterar att ”upp igen” utan hjälper dig se vart du vill gå, ifrågasätter hur du ska komma dit och hjälper dig varenda gång du snubblar.

För jag vill inte lämna någon bakom. Inte bli lämnad själv heller. Hade jag blivit det då, hade jag varit kvar i gropen. Utan stege.

Kärleken är ju inte så stort problem. Tycka om, ge hjärta, vara positiv och sånt – kommer av sig självt om man mår bra, är omtyckt och är sig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s