Nån sorts beskrivning av mig.

Jag kan faktiskt bara vara jag.

Men med alla mina fel och brister så måste jag säga att det kunde vara värre. Jag kunde vara elak, missunnsam och utnyttjande. Till exempel.

Jag är verkligen inte bortskämd med att livet eller annat går min väg, de vänner och de saker jag har, har jag fått jobba för. Åtlydd blir jag möjligen av min far, under protest och av lånehunden med viss nonchalans. Bortskämd ? Jo lite jag har haft det bra i livet men ytterst medveten om vad jag har och hur tacksam jag bör vara. Jag har kämpat hårt för att vara den jag är och överhuvudtaget våga leva. Inte utan varken bakslag eller svårigheter, och verkligen inte på någon sorts guldskimrande väg av möjligheter.

Mina önskningar går sällan som det var tänkt, jisses – om önskningar som inte uppfyllts vore guld skulle jag vara rik. Att påstå att jag är bortskämd med sånt är att tro på skimrande enhörningar.

Jag har den yttersta respekt och förståelse för andras liv och val, men om någon jag bryr mig om är på väg att ta fel väg tycker jag att det är min förbaskade skyldighet att påpeka det. Annars skulle jag inte vara mycket till vän om jag inte gjorde det.

Jag är i det fördolda en envis gris, har jag rätt vill jag oftast övertyga världen om det men det är inte speciellt ofta jag orkar ta striden – det finns annat att lägga energi på. Om jag tar striden är det för att ämnet/saken betyder enormt mycket för mig.  Jag försöker att inte komma för nära, men har svårt att hejda mitt engagemang ibland. Jag har inga problem att acceptera andras åsikter så länge även mina åsikter respekteras.

Jag älskar en diskussion, att ge och ta argument – se varandras sidor och komma fram till en gemensam lösning om än bara det att vara oense. Om den andra parten inte varken diskuterar, förklarar eller kommer med någon annan lösning än sin egen blir jag oftast väldigt oförstående och irriterad. Vill man inte lösa något gemensamt så ska man inte bjuda in mej i sitt liv.

Jag är varken bra på livet, relationer eller kärlek. Min bild är sällan rätt oavsett – det har jag lärt mig den hårda vägen. Men om jag hamnar i en sorts relation med någon jag verkligen litar på så förväntar jag mig en dialog. Inte en monolog. Inte ett ensidigt bestämmande.

Jag har lärt mig att min bild och mina tankar inte alltid speglar verkligheten , att jag ofta behöver hjälp av vänner att se det i rätt spegel och att det krävs två för att dansa eller att alla mynt har två sidor. Det är en konst att se det.

För att avsluta denna beskrivning lånar jag ett stycke från Pernilla , som skrivit en fantastisk text om respekt för andra.

Alla människor i denna värld föds nakna, och vi dör alla utan möjlighet till benådning. Jag anser det vara min plikt att under den tid jag finns här faktiskt leva ett så gott liv som möjligt. Att skada så få människor som möjligt under min framfart i livet.
Det handlar om respekt. Respekt för andra, andras känslor, andras liv, andras drömmar. Respekt för individens frihet att få leva och existera utan fördömande

För att jag ska respektera dig, måste du respektera mig. Om du förväntar dig förståelse för din bild av framtiden måste du förstå min. Det är ett evigt givande och tagande.

Annonser

One response to “Nån sorts beskrivning av mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s