Det där livet

Stora vackra ord. Ord utan innehåll. Lätta att spotta ur sig vid rätta tillfällen. Sammetsmjuka och gnistrande vackra. Ord naiva människor som jag tror på. Litar på. Lutar sig mot.

Andra ord. Ord som är sårande, elaka och gnager sig in i själen. Som bör ursäktas men den kommer aldrig. Den viftas bort med ett avfärdande som svider som eld.

Förtroenden. Ett givande och tagande. För mig ett livslångt åtagande och inget att ta lätt på eller släppa. Inget som ges med lätthet. Inget som man utan stor svårighet går vidare från.

Vänner. På min sida, i min ringhörna, inte nödvändigtvis av samma åsikt som mig – inte alls – men lojala. Av respekt och omtanke. Av kärlek. Som menar det som sägs och omsätter det i handling. Som man kan ringa sent en fredagskväll i januari och de släpper allt för att få dig att skratta. Som gråter av lycka för ens skull. Som skrattar med dig, åt dig och hos dig.

Besvikelse över stängda vägar, sårad över oviljan att förstå och verkligen … Men vad vet jag om livet? Inte mycket, ingenting.

Kanske vågar jag igen? Men just vid detta tillfälle känns det inte som om jag nånsin kommer våga lita så på någon. Efter att ha blivit så fullständigt krossad och tillintetgjord.

Undrar, funderar, drömmer och försöker få rätsida utan svar.

Funderingar om nu, då, sen och här.

Och inga missförstånd nu, det handlar endast och allena om mig och mina tillkortakommanden. Alla andra får grubbla över sitt eget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s