Tyst?

Förlåta. En bra sak.

Jag har gjort det. Vad där nu fanns att förlåta. Men glömma, det är en helt annan sak. Som tid inte hjälper mot.

Jag tvivlar inte längre, funderar en del. Jag är inte redo att backa eller be om ursäkt för vad det nu är jag eventuellt borde be om ursäkt för.
Det är enkelt att säga att jag borde glömma detta. Låta det vara. Men det var en väldigt stor sak för mig. Större än för andra. Uppenbarligen. Ett svek. Vill man vara dramatisk kallar man det för förräderi.

Jag är arg som fan men jag har betalat vad jag ska och jag kommer fortsätta att betala länge än. Som jag alltid gör. För jag är sån. Mina erfarenheter har gjort mig till den jag är. Den du inte förstod. Eller ville ha.

Jag inser att jag tycker synd om dig. Synd om henne, hon som du valde. Tänk att veta? Åh vad det måtte göra ont i hjärtat. Men hennes minne kanske är selektivt?

Jag går med huvudet högt vägen fram i livet, jag har gjort vad jag ska. Jag har varit generös, förlåtande, en större människa än du förtjänat. Jag funderar på om jag ska hålla tyst mycket längre, allt det jag vet. Det vill ut i ord. Hur ska jag göra? Och varför skulle jag hålla tyst om din skit ? Det är ditt liv. Inte mitt.

Mitt samvete är rent. Hur är det med ditt?

Du som trodde den här texten hade nåt med Någon att göra? Pucko.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s