Are you gonna go my way?

Det här med positivism och älska sig själv, det måste jag få ha en åsikt om. Det talas mycket om att ”du ska vara positiv och älska dig själv, var kär i livet, kärlek föder kärlek mm”. Bra. Det är mycket bra.

Givetvis är det så; värme ger värme, är du positiv och ler så kommer troligen världen le mot dig. Jag är definitivt med på det tåget. Har inte en enda invändning.

Men livet är mer än så. Livet är upp och det är ner. Vi behöver svängningarna likväl som vi behöver moln för att uppskatta soliga dagar. Man måste få ha dagar som är mindre bra, mindre pepp och mer reflekterande.

Jag är dessutom av uppfattningen att hur mycket jag än älskar mig själv så måste jag med jämna och ojämna mellanrum ta en god titt i spegeln på mig själv. Vem är jag, varför är jag som jag är, vad bidrar jag med och vad gör mig till den jag är. Vad har jag för starka sidor, vad har jag för svaga sidor.

För om jag bara älskar mig själv blint och bara ser de kärleksfulla perfekta sidorna kommer jag bli en en-dimensionell självgod marionett som tror jag är felfri.

Och det är jag inte beredd att förvandla mig till.

Jag har varit med om bra saker i livet, dåliga saker, roliga, hemska, irriterande och skrattretande. Allt detta gör mig till den jag är idag. Allt har gett mig erfarenhet, lärdom, ärr, minnen mm och gör mig till en sammansatt medmänniska. Det krävs mod att leva, att känna och att må dåligt. Det kräver jobb med sig själv att dels erkänna hur man mår – bra eller dåligt – och dels erkänna varför. Har man inte det modet jobbar man inte med sig själv.

Jag har empati med andra, kanske inte kan förstå deras svårigheter fullt ut men åtminstone känna förståelse för deras liv. Känna att idag är det svårt för denna person men jag vill förstå, komma med det enkla råd jag kan eller bara lyssna på vad som hänt, det kan vara nog så viktigt. Men att avfärda eller förminska någon annan med att de inte ser ”ljuset” eller kärleken i stunden, det är grymt. Det finns rätt stund för pepp och det finns fel. Det gäller att lära sig den fingertoppskänslan. Jag har den sällan. Men jag väljer att hellre lyssna än försöka komma med klyschor. Ibland är det allt som behövs. Hoppas jag.

Tro nu inte att jag ogillar de som har kärleken/ljus/positivism som sitt budskap, verkligen inte! Åt var och en efter tro och tycke. Men som med all religion, övertygelse och budskap; du får gärna tycka annorlunda än jag gör, det gör livet väldigt intressant men kör inte ner ditt budskap i halsen på mig. Då kommer jag att revoltera. Även du bör tycka att livet är intressantare med olikheter, om man nu ska vara positiv.

Man kan faktiskt vara överens om att inte vara ense.

Så jag fortsätter min väg som bergådalbana, ena dagen sol, nästa lite mer moln och den tredje till och med åska och regn. Jag plaskar i pölar, räddar sniglar och ler åt daggmaskarna. Vänder upp ansiktet mot solen, får regn på kinderna när jag gråter och skriker i kapp med åskmullret. Det är mitt liv.
Vågar du gå min ojämna spännande väg full av överraskningar eller håller du dig till den solbelysta raka dammiga varma torra?

Eller som Lenny Kravitz frågar: Are you gonna go my way?

Annonser

One response to “Are you gonna go my way?

  1. Ja ibland blir det för mycket fokus på lycka och lyckad. Det blir en stress också, att om man inte älskar sig själv och inte är lycklig och lyckad en dag så är man dålig ungefär. Alla dessa livscoacher som det står om hela tiden. Jag blir i alla fall bara stressad. Kan jag itne få vara som jag är!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s