Dömd

Jag var en vän. Minst. Men det vet jag säkert att jag var. Vi var vänner.

Jag fanns där, ställde upp och lyssnade, peppade, resonerade, skällde, fick Någon att skratta och stöttade i månader. Det kan ingen nånsin ta ifrån mig.

Jag var inte elak, jag dömde inte, jag gjorde dig inte illa. Inte en enda gång. Mycket gjorde jag men inte det.

Jag bevarar hemligheter, bilder, ord och kommer inte släppa dem ifrån mig. Aldrig nånsin. Hur är det med dig?

Någon kommer aldrig läsa detta för Någon bestämde och dömde mig för något som inte var sant, stängde dörren och blockerade mig utan ett ord. Någon trodde på någon annan än mig. Någon var elak och ställde inte upp. Någon vägrar prata med mig nu.

Det är lätt att säga att det var bättre så här, det är lätt att säga att jag ska gå vidare, det är lätt att låta rösten tystna.

Men det var inte Någon som blev dömd orättvist och utan chans att försvara sig. Det var inte Någon som blev stående med frågorna och mardrömmarna.

Det retar mig. Att efter att ha gett dig mer av mig än de flesta nånsin får se, mer tid ork och värme än jag lagt på någon på länge så blir jag reducerad till inget. Borttagen och raderad. Inte saknad och ens värd ett ord.

Jag får till och med försäkra din nya kärlek om att jag inte tycker hon är elak. Att jag önskar er lycka till. Ja, jag kostar på mig det. För Någons skull. Och för att jag är den jag är.

Jag inser hur dum jag är, hur omöjligt det är och hur besviken jag är. Men det har ingen betydelse för dig. Inte det minsta. Jag skulle kunna rädda ditt liv nu igen eller dina barns och inte få tack tillbaka. För du har dömt och bestämt. Utan att ha ens ha bevärdigat mig, din vän, med ett ord. Hur känns det att kunna göra så?

Undrar om du förstod vad du gjorde? Där på slutet när jag inte var värd din tid. När du skulle höra av dig. Kanske.

Det sa han också. Han som slog. Som jag bönade och bad om en chans. Som jag gjorde med dig. Men han bara gick. Det gjorde du med.
Kommer du ihåg i ditt kök, jag satt på stolen och grät när jag berättade att jag bett honom stanna? Det enda jag ångrar i mitt liv. När du smekte mig över kinden och sa att du förstod hur ont det gjorde? Du förstod inte. För du gjorde likadant som vän.

Så jag slog bakut denna gång. Tog kontroll och tog makten ifrån dig. Jag ville inte och kunde inte vänta på att på något udda vis bli värd Någons uppmärksamhet eller förtjäna den. Jag var både värd den och hade för länge sedan förtjänat den. Men jag hade glömt bort det. Det hade nog du också.

Nu är det som det är. Det får vara så.

Men jag är inte elak, jag är ingen skurk och jag hade inte gjort ett enda jävla skit för att förtjäna den behandlingen.
Och jag förtjänade nåt mer än att bli inget. Oavsett vad Någon fann istället.

För jag är och var trots allt en vän. I mina ögon.

Annonser

2 responses to “Dömd

  1. Åh vad du skriver bra ♥♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s