Igen?

Jag ser att du ringer. Men jag svarar inte längre.

Rädslan har ersatts av medkänsla och viss irritation. Du är inte längre farlig. Eller snarare, jag är inte längre rädd. Hur hände det? Vet inte. Det är en skön vetskap.

Däremot oroar du mig. Det gör alla onyktra människor. Jag tycker inte om att du hör av dig. Men det får jag ta med henne. Hon som det är mycket synd om nu. Som räddar dig. Som jag inte skulle vilja byta med om jag så fick betalt.

Det är skrämmande vilken insikt som kommer med mod. Att jag inte längre har plats för dig i mitt huvud eller i mitt liv. Att det redan då var som en lång motorväg mot helvetet som jag svängde av, med våld. Och jag bönade och bad. Hur kunde jag vara så dum?

Du skulle inte känna igen mig idag. Det gör mig glad. För det betyder att jag är något mer nu än jag var då. Bättre? Kanske inte. Men starkare och mer medveten.

Funderar på sanningen. Den där ingen talar om. Nu syns ärren bättre, efter viktnedgången, särskilt det efter sparken du riktade mot min haka. Borde jag tala mer om det ? Nej. Nej, det borde jag inte. Det lönar inget till.

Jag undrar om jag är som den rosa elefanten i rummet. Något ni borde tala om men inte vill? Något som står emellan er? Kanske. Vem vet? Jag hoppas inte det, det skulle visserligen roa min känsla för det absurda men jag vill inte vara del av ert liv. Alls.

Undrar över livets tajming. Undrar varför det sammanföll. Undrar varför det inte kommit tidigare.

Jag och mina undringar.

Och nej, han som är onykter finns inte på något socialt media, vad jag vet. Om någon nu får för sig konstiga saker igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s