Liv, andetag och puls.

Jag läser om min Twitter-vän J. Vi har aldrig setts. Inte ens pratats vid men jo, hon är en vän.

Hon och T. De är mer än så, de är systrar. Och jag gråter hejdlöst när jag läser detta .

Det är så livet kan vara men inte så det ska vara.

Det är för bräckligt för att jag ska tycka om det. Jag vill rasa, hjälpa, stötta, rätta, och bara kramas.

Men det hjälper inte. Så jag sätter in ytterligare en slant HÄR

Och hoppas att jag kan hjälpa någon annan, i framtiden.

Och sedan gråter jag lite till. För de som jag saknar, för de jag förlorat och för de som inte förstår.

Och sedan går jag till jobbet med en fantastisk huvudvärk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s