Ska det vara så?

Jag vet inte. Ska det vara så här? Jämt liksom?

Jag försöker så hårt att vara alla till lags, att vara en bra version av mig själv, att göra andra glada, vara snäll.
Men jag räcker inte alltid. Inte för alla.

Och det gör mig ledsen varje gång jag förstår att jag inte gör det. Varje gång jag förstår att någon tycker illa om mig, någon irriterar sig, någon inte tycker jag gör rätt.

Och nu pratar jag om någon i allmänhet, inte Någon i synnerhet. Där vet jag redan att jag inte gör något rätt överhuvudtaget aldrig någonsin längre i evighet.

Det gör mig ledsen när människor inte vill eller vågar säga det som borde sägas.
Jag är besviken/arg/sur/ledsen/irriterad på dig för att……

Vad är det som är så hemskt med det? Det är väl bättre ?

Ja, jag vet. Det är bara ett par inlägg sedan jag skrev att jag var för feg för att stå för att jag känner mig sviken och ledsen. Så ja, jag motsäger mig själv.

Jag känner att det är skillnad. Skillnad på att ta konflikten/diskussionen med vänner eller med människor som bara finns i mitt liv. Skillnad på att ha en öppen kommunikation med de man … älskar och de som kanske inte betyder så himla mycket. Med de där bekanta som jag oftast inte orkar ta diskussionen med, de får helt enkelt göra som de vill.

Framför allt så är det så att jag vågade vara så rak, förut. Innan jag lät det göra ont igen. Nu har jag blivit feg.

Å andra sidan, det är min hjärna – vill jag vara motsägelsefull så är jag det. Eller försöker i alla fall.

Äh, jag är verkligen inte felfri och snarare helt värdelös på alla sorters relationer. Jag försöker bara övertala mig själv att jag är något så när normal och vettig ibland. Men det är jag inte. Inte alla dagar, inte alla gånger. Precis som många andra.

Nä, jag ska bli den excentriska hundtanten i en dåligt skött villa på landet, med vrak på tomten, vrak i huset och som kacklar vildsint när barnen i närheten smyger på mig och tittar in genom fönstren. Som har femtielva hundar i gatukorsningar, aldrig plockar upp hundbajs och alltid har konstig hatt med plym. Som på något mysko vis är rik men ändå inte. Som skriker ut mina åsikter om gnuer och vänskap när ingen vill lyssna. Kanske ska jag till å med ha hundarna i kundvagn. Det vore nåt det. När jag dör kommer ni hitta miljarder av något oviktigt i min madrass, om ni vågar titta i den innan ni eldar upp eländet

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s