Lånat

Lånar kloka ord från en vän. Apropå rädsla.

”Man ger dem så mycket makt, de man är rädd för. Man låter dem växa medan man själv krymper. Och så förminskar man sig själv mer och mer. Ser inte sitt värde. Ser inte sin styrka. Och det är det farligaste. Att inte se sitt värde.”

För jag ser verkligen inte mitt eget värde ibland. Varför skulle någon tycka om mig ? Sakna mig? Det slår mig igen. Känslan av värdelöshet. Ingen tilltro.

Förbannat.

Måste vända, måste tänka rätt igen. Ska inte gå i fällan igen. Får inte. Kan inte. Vill inte. Ska inte ge så mycket igen.

Ber om hjälp. Blir överöst med kärlek.
Kravlar mig upp från nattsvart djupt hål. Med hjälp av den kärlek jag får.

Måtte jag någon gång kunna ersätta dem, på minsta lilla vis. De kloka fantastiska underbara människor som omger mig. Som ser mitt värde när jag inte gör det själv.

Jag har jobbat hårt i många år för att komma upp, stå rak, våga lita på människor. Det jobbet får inte ha varit förgäves.

Nu känns det som jag är på rätt väg igen.

En av mina favoritmänniskor sa att jag ska omge mig med människor som ger rätt sorts kärlek, som ger energi och som tycker om mig för den jag är. Jag väljer att lita på honom.