Pusselbit

Detta inlägg har varit låst. För jag ville dels tänka över det en vända till, dels ge berörda möjligheten att läsa i lugn å ro. Och även för att jag inte bestämt mig för om jag skulle lämna ut mig på detta sätt.

Jag hade lovat mig själv att aldrig skriva detta inlägg dels för jag faktiskt inte gillar vad jag läser. Det är tragiskt. Dels för att många kommer tycka synd om mig.

Och det vill jag inte. Det är inte syftet. Det finns ingen som helst offerkoftatjafs bakom detta.

Jag har erfarenheter av män som är mindre kul, för att inte överdriva. Det har gjort mig rädd. Jag har tränat länge (ca 14 år) på att inte få panik och fly när jag ska vara ensam med en man i vissa situationer. Ute på stan, på jobb, på krogen går det fint. I en bil eller i en lägenhet? Inte så kul. Än idag.

Det senaste året har jag testat mig själv ett par gånger och några gånger har jag vunnit. Det har fungerat. Jag har inte spytt av nervositet, jag har inte stammande skrämt backat in i en hörna och skakat som ett asplöv, jag har inte haft mardrömmar. Jag har kunnat ge tilltro och fått respekt tillbaka. Nån gång gick det åt helvete men det är en annan sak.

Fyra av dessa åtta fantastiska män vill jag tacka speciellt. Det är inte fler. Just idag. Bara för att jag känner att det behöver sägas.

Jocke N – som sov över i gästrummet och om du visste vad stolt jag var att jag sov alls den natten, hade kunnat pussa dig. Tror banne mig jag ska göra det. Oavsett flickvän …

Jocke Ö – du får ingen mer förklaring mer än att du ger mig hopp och tro.

Cristian – din fråga om det var obehagligt när du hämtade bordet i vintras gav mig hjärtsnörp men hela du inger förtroende. Du är en sån där viktig och riktig.

Jörgen E – det trodde du nog inte ? Men ja. Du hade aldrig fått sällskap till t-banan den där natten i somras annars.

De andra är minst lika bra men de kommer aldrig läsa detta. Eller förstå vad de fick eller ens tycka det var nåt speciellt. Eller så överdriver jag men för mig var det stort.

Fast E? Hälsa J. Han är en i det bra gänget.

Jag är stolt över mig själv. Två steg fram. Ett steg bak typ. Eller ett gigantiskt kliv för … Eller nu överdriver jag. Och driver med mig själv. En överlevnadsmekanism så god som någon.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s