Perfekt?

Ibland tänker jag att det måste vara skönt att vara så där perfekt och felfri så man kan känna att man aldrig gör fel?

Jag har fått en del klagomål på mig själv i år. Från olika håll och tagit mycket illa vid mig. Sån är jag. Jag vrider och vänder och funderar och ja, jag gråter. Undrar vad jag kan och ska göra åt det.

Men det startade en tanke som nu kommer ut.

Det måste vara skönt att kunna tänka att ”jag har inte fel, alltså måste det vara hon”. Enkelt å bra.

Eller ”om jag skyller på henne behöver jag inte se mig själv?”

Eller bara rakt på ” det är inte jag, det är hon”,

Det måste med andra ord vara väldigt skönt att inte behöva syna sig själv och sina egna handlingar eftersom man aldrig gör fel.

Det måste vara fantastiskt skönt att vara så perfekt att man aldrig gör nåt tokigt, säger fel, handlar konstigt eller överilat. Då behövs aldrig ordet förlåt heller.

Jag är avundsjuk men strävar inte efter att bli som ni. Jag vet vem jag är och hellre eftertänksamhet och ödmjukhet än felfrihet och självgodhet.

Hoppas er strategi funkar bra. Eller ni kanske inte ens vet om att ni har den? Desto värre. Att vara så självupptagen måste vara … Hemskt.

Nåja. Detta inlägg är säkert också fel. Så jag säger förlåt på en gång så har vi det avklarat ?

Bra.

Annonser

2 responses to “Perfekt?

  1. Jag har fastnat på det här med anknytningsteori, eftersom jag också analyserar väldigt mycket, och jag läste en text om det där det stod att när ett barn är litet så kan det inte förstå vad känslor är, den bara känner en massa obehagliga saker i kroppen och skriker och slår och låter sig få utlopp för det. Då är det föräldern som sätter ord på känslorna och säger: är du arg för att du inte fick leksaken i affären?
    Och på så sätt lär sig barnet varför det blir argt och ledset och hur det känns då, och då blir barnet tryggare. Och när barnet förstår varför det självt är argt och ledset osv, kan det också förstå andra, varför andra blir ledsna, och då blir barnet en mer empatiskt människa.
    Jag har också träffat på sånna som du pratar om där, som aldrig tycker att de gör fel. Men de personerna är nog rätt otrygga, och de har aldrig fått lära sig att tolka sina egna känslor och därmed inte andras heller. De kanske har fått lära sig att bara trycka tillbaka sina egna känslor tex.
    Nu ska jag sluta babbla 🙂

    • Inte babbel det där! mycket intressant teori och ja, jag tror det är så att man antingen är så osäker att man inte vågar se sig själv eller att man inte vågar känna. Man vågar inte ifrågasätta sig själv och ta den uppenbara osäkerhet och smärta som kommer med det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s