Roas & oroas.

Jag både roas och oroas av mänskligheten.

Som när människor låtsas tycka om mig, varför är för mig oftast oklart – de kanske tror jag kan bidra med något? Eller när de tröttnar. Eller hänger kvar trots att jag inte överhuvudtaget bidrar till deras välbefinnande?

Varför? Jag erkänner villigt, jag har oerhört svårt att släppa människor jag tycker om, det gör ont i hjärtat när jag är tvungen och det tar mig tid. Men jag gör det, jag släpper – varför gör inte dessa människor som hänger kvar samma sak, släpper? Går sin egen väg.
Jag är inte heller intresserad av att umgås med människor som tröttnar på mig efter ett tag. Men jag undrar förstås varför man tröttnar och gör det så demonstrativt klart för mig att mer var jag inte värd. Att tro att det ska göra ont eller nåt sånt för mig – nja. Jag är trots allt van att bli bortvald. Men nyfiken är jag. Eller är det för man trodde mig om något som inte infriades? Lovar jag runt men håller tunt? Eller kunde jag inte bidra bra nog? Problemet med mig är kanske att jag inte nätverkar på det viset. Jag utnyttjar inte kontakter till möten och tjänster om det inte är för extremt viktiga saker och för extremt viktiga människor i mitt liv.

Som när jag ser mönster i beteende som roar mig. När människor skaffar sig attityd när de inte längre har någon nytta av en, eller när de blir irriterade.

Ja, världen både roar och oroar. Tur är väl det.

Jag står här i hörnet och ler lite.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s