Drömmar

Det handlar inte bara om mina drömmar. Det handlar inte bara om att stå upp för mig och vad jag vill. Det handlar om att behandlas och behandla andra med respekt. Det handlar om att vårda en god relation. Det handlar om att göra rätt, att våga, att släppa tag, att orka, att inte köra över någon. Det handlar om att inte göra våld varken på mig och min vilja men inte heller på någon annans. Om att orka förklara, om att inte bara ta enklaste vägen eller den svåraste. Det handlar kort sagt om att må bra.

Jag har i många år ställt mina egna önskningar på hyllan, dels för att jag inte vågat utforska dem och dels för att jag har tyckt att det finns tid till det också. Men tiden har runnit ifrån mig och ingen har faktiskt någonsin bett mig ta hand om mina drömmar före sina egna. Det är så lätt att säga att nu, nu ska jag….. men nej. Jag har inte fått den tiden jag har behövt, att hämta andan, att verkligen förbereda mig, att verkligen orka våga. För det har funnits saker och människor som farit illa om jag inte varit där de senaste åren. Innan dess…. Ja, då hade jag farit illa. Eller ja, jag hade inte den tanken, den viljan, den önskan just då.

Nu, nu får jag inte tiden att sörja, och jag tar mig den inte heller.

Det är inte för att jag är någon jäkla martyr som är osjälvisk intill glorians gräns. Nej. Inte alls och långt ifrån. Jag är verkligen inget helgon och självisk är jag utan tvekan. Jag vet också att mina drömmar är mitt ansvar. Ingen annans. Ingen kommer någonsin att ge dem till mig på silverfat, ingen förutom jag kan se till att de kommer till liv. Det är jag ytterst medveten om.

Det känns bara ibland som om alla andras drömmar är viktigare och har vassare armbågar.

Pappa vill bo kvar hemma, det är viktigt. Och alla tittar förväntansfullt på mig. För jag har ju inget annat. Eller? Så jag säger ja för jag kan inte med att se sorgen i hans ögon. Men ser noggrant till att ingen ser min.
Det finns fler exempel. Men de tar vi inte här. Det är enklare att säga ja, att stötta och att gömma sin egen sorg. För då tycker man om mig, då är jag fantastisk och då duger jag. Jag är alltid rädd att jag inte ska duga om jag inte ställer upp. Att jag ska bli bortvald. Å andra sidan blir jag ju det ändå. Kanske ska ändra taktik? Sätta på mig kroppspansaret, köra ner pannan och gå min egen väg. Se vilka som följer med. Göra mig själv illa genom att risker att tappa de jag älskar.

Jag vet inte jag. Världen är full av goda råd. Dåliga också för den delen. Och tjat, tappade sugar, hittade drömmar, kraschade intentioner och outtalade förväntningar.

Jag kan uttala mina drömmar, det gör dem inte mer sanna och verkliga men det kan ju göra någon nytta.

Jag vill bli älskad för den jag är, den jag kanske inte alltid visar.
Jag vill ha barn.
Jag vill ha en familj. Ett liv med VAB, leksaker i sängen, tidiga morgnar och förstörda ”vuxen-kvällar” av pigga barn.
Jag vill ha någon som kysser mig i nacken och säger att jag är fin, även om håret står på ända, jag är för trött för att vara sexig och näsan rinner.
Jag vill ha någon som väljer mig, som är stolt över mig, vill visa att jag är den som gör honom lycklig för hela världen. Även en råkall januarionsdag när jag har ont i huvudet och skäller för att inget blir färdigt (eller nåt sånt).
Jag vill ha någon som tycker jag är allt och inget och som jag kan få att skratta när världen är nattsvart i övrigt och som ibland bara måste höra min röst annars går världen under.
Jag vill ha barn som kryper tätt intill, viftar med snorig handduk i nyllet på mig och säger Kolla på snorkråkan. Typ.
Jag vill få min fyrhundrafyrtiosjätte otolkbara teckning, jag vill fläta hår, jag vill trösta efter mardrömmar, jag vill vara med när de blir stora och kommer hem med första kärleken, jag vill se dem bli så där kaxigt tonårsvuxna. Jag vill ha mina barn, inte bara låna andras barn. Även om jag gärna lånar mina lånebarn ändå. Jag älskar barn.

Ja, jag är girig som fan. Men för mig är det där högsta lycka. Och därmed inte sagt att möjligheten och verkligheten inte sammanfaller med drömmarna.

Och ja, jag vet. Det finns människor som älskar mig. Det är inte det jag tvivlar på. Det är det som gör att jag vågar skriva detta. Tror jag. Det är bara därför jag vågar sätta ord på min skräck.

Skräcken, min värsta mardröm, att aldrig få vara en del av det som många av er tar för självklart och som jag aldrig upplevt.

Detta är tankar som behöver komma ut, som jag gråtit över men inte nödvändigtvis nu. Inte nödvändigtvis här.

Annonser

6 responses to “Drömmar

  1. Du är inte ensam om den drömmen.

  2. Å lite ledsamt sorgligt med att du också längtar efter allt sånt som hör barn till. Jag har ju haft turen att ha fått ett, men längtade ju innan med ett antal misslyckanden så jag kanske vet lite lite lite hur det känns för dig. Men jag blir alltid lite gråtfärdig när jag läser hos andra om en längtan som jag också alltid haft och har till viss del nu med.
    Och det där med att du ska ta hand om din pappa mer bara för att de andra har barn och allt det där, jag kan känna igen det från tiden innan jag hade barn. På jobbet förväntades man som barnlös alltid ta sena tider och ställa upp eftersom de andra hade dagis och vabbade och sånt. Men som barnlös skaffar man sig ju andra meningar i livet, och då måste man ju få ägna lika mycket tid åt de meningarna som föräldrar lägger på sina barn. De har ju gjort ett val att skaffa barn och lägga tid på det, de som är barnlösa ska ju inte straffas för föräldrarnas val. Men det kändes många gånger innan jag hade barn, att man straffades i två bemärkelser, först för att man inte kunde få barn trots längtan, och sedan för att man fick ta den skit som alla barnföräldrarna inte hann med.

    • Ja lite så är det ju faktiskt ibland. Som om man inte har bättre för sig …
      Jo jag längtar men är kanske mest besviken på mig själv att jag inte tagit tag i saken medan tid fanns. Men mirakel kan ju hända.

  3. Det är inte girighet. Punkt.

    • Ibland känns det så. Men mest när det finns inom räckhåll och jag blir lite rädd. För att både få det och förlora det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s