En av de bästa låtarna just nu i min spellista är Den här (remix)med Aleks. Den går väl rent bokstavligen ut på att någon ger allt för en dröm och har fått hjälp att ta sig dit.
En av textraderna går ”När inget annat fanns gav du mig balans och gjorde mig så stark”. Jag kan inte låta bli att tycka det är en fantastisk mening. Att vara den som gör någon annan starkare. Att vara den som balanserar någon annan.
Jag har det nu, han balanserar mig som få (om ens någon) gjort innan. Med honom är jag faktiskt stark.
Utan honom….. är det lätt att hjärnan snurrar för fort. Det är en förbannelse.
C, en god vän och en klok kille sa häromdagen lagom frustrerat att vi tjejer hela tiden funderar för mycket. Det är som det är liksom. Jag kände mig lagom labil och hysterisk efter vårt snack. Men ja, jag funderar för mycket. Det är för mycket gammal vana som ställer till det ibland.
Jag vet att jag kan gå på som en elefant i en porslinsaffär och verkligen vilja driva hem min åsikt, sedan blir jag rädd att jag gått för långt och då blir jag förstås orolig och stänger ner. För att inte bli sårad om jag gått för långt. Och för att inte såra mera. Så ber jag om ursäkt, känner mig dum och drar mig bort. Det är sällan någon följer efter.
Det är ett aber det där med bagage, det är så lätt att hamna i fel tankar, i fel rutin och att försöka bli någon man inte är. Det märks nu, när jag har han den där att ta hänsyn till. Hur lätt jag startar tankeleken ”om….” eller ”kanske…” och hur svårt det är att kommunicera i skrivna ord.
Mitt bagage är att jag länge fick analysera allt, för att ev kunna parera ev dumheter jag gjort. Inte för att jag skulle bli slagen, inte alls. Utan för att jag då var dum och värdelös. Eller kanske mer korrekt inte värd så mycket. Inte värd att prata med, inte värd att ens möta blicken. Tänker er att er partner kommer hem och inte ens erkänner din närvaro med en blick? Inte ens ser maten du lagat, inte ens säger ett ord.
Därefter har det blivit viktigt att dels tänka efter före, dels står jag inte ut med att bli ignorerad. Det gör mig både vansinnig, förfärad och otroligt ledsen. Jag tänker efter hur saker påverkar, hur jag tror någon kommer reagera, hur framtiden kommer bli. Det är ju tyvärr bara så att sierska inte är min grej, jag vet inte hur människor kommer reagera. Det går åt mycket onödigt grubbel. Och kanske viktigast av allt, det här bagaget har lärt mig att diskutera. Allt. Jag pratar om allt, nästan. För att jag inte orkar med tystnad och ”stoppahuvudetisandengrejen”. Ja, det tar mig ett tag att repa mod för att vilja ta upp det , vad det nu är, men tro inte att jag inte funderar på det.
Ett babbelinlägg. Ville inget. Nu vänder vi blad?
Filifjonkan 