Duktig?

Jag är en sk duktig flicka.
Jag klarar mig alltid, jag kanske gnäller och drar på mig offerkoftan men jag ser till att få saker gjorda. Att erkänna att jag inte hinner, orkar eller har möjlighet finns inte i min värld. Eller ja, det gjorde inte det men nu har jag ändrat mig lite. Det händer att jag säger nej men det är inte ofta.
Jag är också sån att jag hellre gör det själv än ber två gånger om hjälp. Allt enligt principen ”kan själv” och ”vill du inte så slipper du”.

Men tro inte för ett ögonblick att jag inte behöver hjälpen eller inte vill ha den. För det vill jag. Men jag vill inte erkänna att jag inte klarade av det.

Har jag alltid varit sån? Njae. Jo lite. Men när mamma dog blev det värre. För när man inte har någon att vara liten hos, bli omhändertagen av så måste man klara sig själv, hur jävligt det än är. Om jag är sjuk så finns ingen som automatiskt kommer med ”ta hand om grejor” och köper juice och bröd. Jag måste orka det själv.

Det kan verka självtillräckligt men det är också en rädsla för att vara beroende av någon som inte alltid finns där.
Jag har alltid mig själv.

Förutom min far finns det faktiskt ingen som ”måste” älska mig, hur jag än är. Det är en ständigt återkommande skräck, att bli ensam. Att jag inte går att älska som jag är, för den jag är, jämt.

Så jag orkar lite till, jämt. För att jag ska vara lyckad, omtyckt och älskad. Om inte annat så av mig själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s