Verkligheten

Jag skulle vilja…
Jag har alltid velat vara en sån där lång, elegant dam. En sån där som kan ha vitt på sig utan att drälla, som ser sval ut oavsett om det är 35 grader varmt och som alltid sitter som en dam med benen ihop. En sån där intelligent och som alltid har nåt smart, roligt att säga. Som aldrig pruttar, som aldrig får mat mellan tänderna och som aldrig är trött ända in i märgen utan alltid hittar tid att springa nån mil utan att svettas, förstås.
Nu är jag rätt långt från det idealet.
Jag är visserligen inte kort, men resten… det är inte jag. Tyvärr. Eller ja, jag är väl så gammal att jag förlikats med tanken på att inte vara mitt ideal och inte behöva kämpa varje dag för att komma dit.

Jag har insett att jag gillar mat för mycket för att väga för lite, jag är rätt klumpig och jag är inte alltid varken rolig, smart eller pigg. Men jag har annat som talar för mig. Om jag tänker efter riktigt mycket. Som mitt stora hjärta, min omsorg och min lojalitet. Min förmåga att se det lilla bra även om helheten är för jäklig och min förmåga att klara mig själv.

Om jag inte känner mig som en usel dotter och människa.
Det har varit en lång och tung vår. Många långa timmar på jobbet, mycket att göra och många att bry sig om. Tunga besked och kanske inte alltid den lättaste vägen. Det sätter sina spår, i huvudet och även i kroppen. I huvudet är värst. Minnet, tanken och tankegångarna som snurrar.

Det värsta kanske är att det inte alltid syns utåt när man är trött på bristningsgränsen, när hjärnan inte ens vill komma ihåg ditt eget namn och verkligen inte komma ihåg ord. När gråten sitter i halsen och man bara vill dra täcket över huvudet. När omgivningen inte förstår att man går på extra energi man inte har. Det gör mig så fruktansvärt ledsen. När man verkligen ger allt för andra och inte får något igen. När vissa personer inte har den omsorgen om mig som jag har om dem.

Det gör ont. Och gör att man känner sig långt från något ideal. För det blir lätt bittert av att inte få igen omsorg.

Nåja, igår spillde jag ner hela mig, sen råkade jag visst prutta också. Vem 17 är perfekt?

Annonser

4 responses to “Verkligheten

  1. Åh😢
    Förlåt att jag inte förstått…

    Älskar dig så mycket och saknar dig massa.
    Tänker på dig, ofta, och tänker ringa, tänker skriva det där brevet och så kommer det nåt i vägen.
    Dumt.
    Ska tänka på att prioritera bättre.

    Inte en jäkel är perfekt.
    Jag gillar dessutom dig, precis som du är❤️

    • Nu var det väl verkligen inte dig jag menade utan snarare min far som inte alltid går utanför sin egen värld… Men tack detsamma, jag saknar dig också och precis allt det där du skriver i retur, men jag har inte orkat. Jag har varit en usel vän och dotter och människa i jämförelse med i vanliga fall och hur jag vill vara. Men det måste få vara så ibland. Jag har inte prioriterat prioriteringar 🙂

      Vi hörs. Snart! Puss💗

  2. Ingen är perfekt och det är väl en jädrans tur det 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s