Tro

 Detta fenomen som ger hopp och förtvivlan. Det fascinerar mig oändligt.

Jag tror. Jag är döpt och konfirmerad i svenska kyrkan. Jag har sett ohälsosamma doser av fanatism via Livets ord, sharia-lagar och knäppa nötter. Jag har sett orubblig tro på något annat än Gud och jag är nog relativt bekväm med mig själv och min tro.

Jag är dock oerhört obekväm med andras tro. Särskilt tro man behöver manifestera, befästa och pracka på andra.

Om du behöver berätta för andra att du tror, hur stark är den då ? Varför behöver du berätta ? För att bekräfta ? För att övertyga om att just ditt sätt att tro är rätt ? Om alla behöver tro som du, är det verkligen rätt sätt ?

Jag ser ofta människor som har ett behov av att dränka andra med sin egen tro och förträfflighet. Jag undrar ständigt varför.

För min egen del är min tro min, det är bara jag som behöver tro och tro som jag. Jag behöver inte berätta hur fantastisk den är eller hur mycket jag förlitar mig på den eller hur ofarlig den är.

Jag tror att tro gör sig bäst som ett inre ljus. En led-lampa i mörkret. Det finns ingen anledning att försöka lysa upp andras stigar. Låt dem stiga in i ljuset om de har det mörkt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s