Just idag… 

Just idag, en dag när jag känner mig rätt besviken på människorna rent allmänt så ville inte skrivlusten försvinna.Varför så besviken då? Jag tycker jag gör det där extra, jag försöker vara snäll och uppträda mot andra som jag själv skulle vilja bli bemött. Just nu tycker jag inte det betalar sig. Det känns som om jag inte är viktig. Som om det där lilla extra jag gör uppskattas men inte så mycket att det returneras eller ens är värt ett tack. Det tär på mig. Jag undrar varför jag ska vara snäll och varför jag alltid återgår till det där ”jag fixar det här så blir personen glad” och framför allt att jag måste lära mig att inte förvänta mig samma i retur. Den är svår. Jag vill inte vara någon annan, men jag måste kanske bli? Jag förväntar mig inget men blir så väldigt glad och får energi när någon uppskattar det jag gör. Det räcker gott med ett tack.

Jag känner mig oerhört sliten och väldigt splittrad mellan ”toppen” och ”botten”. Antingen är livet just fantastiskt eller så är det inte det. Det finns inget mellanting för tillfället.

Jag har mycket att jobba med just nu, den oerhörda sorgen att psykiskt bli föräldralös och även att vara stark mentalt för att orka den påfrestning som demens innebär. Skärma av sig från dåligt samvete och hålla sig stark för att orka med ytterligare jobb i form av organisation, räkningar, sega bestämmelser och paragrafryttare. Jag får också jobba med det faktum att det där självklara stödet jag haft sen jag var bebis inte längre finns mer än tillfälligtvis.

Tanken slog mig idag, det finns ingen som är stolt över mig. Eller ja, det gör det kanske men inte på ”föräldrasättet”. Jag är stolt över mig själv. Jag är en rätt bra människa ändå… men något i min omgivning gör att jag tvivlar och att jag undrar om jag duger. Den tål att funderas på en vända till.

Att över tid mentalt förlora en person man älskar är tärande. Jag försöker lära mig att ta vara på de goda stunder som finns, glädjen i de små sakerna. Och jag måste verkligen jobba på att släppa de dagar som inte alls är bra. Som idag. ”Jag är ensam Filippa” ord som inte alls sägs av elakhet eller ens själviskhet tror jag men som slår mig som ett slag i magen. Jag är inte där.

Att jag sedan teorin vet att jag inte kan vara där varje dag, hela dagen (och inte vill heller) det är en helt annan fråga. Det gör ont ändå. För jag kan inte fixa och just nu finns inte möjligheten att personen gör något själv. Jag vill så gärna att de runt om mig ska må bra och tar på mig alldeles för stort ansvar för var och ens välmående. Det blir tunga axlar.

 

I sommar har jag upplevt en besvikelse över att personer jag ändå trodde var nära vänner inte verkar tycka likadant. De verkar inte ha något som helst intresse av mig och mitt liv. De är möjligen intresserade av att prata om sitt och gör enstaka nerslag i form av ”vet du vad som hände? Är du inte glad för min skull?” och det är jag ju. Förstås. Sen försvinner de igen. Och det är ok, det är helt ok att vi inte är nära vänner eller ens bekanta. Självklart men jag har svårt att släppa det faktum att vi inte tycker likadant om varandra. Att andra verkar ha så enkelt att bara gå vidare. ”Nästa vän, häpp, den här var roligare!”?

Jag vet inte jag, det här med relationer är så jäkla svårt ibland. Sen finns det vänner som man liksom aldrig behöver fundera över. Som alltid finns, som ger, som tar, som även om det blir tyst finns där. Som bara ä r vänner.

Tankarna vimlar runt i huvudet. Mycket av det jag behöver ändra ligger hos mig själv att jobba med. Resten rår jag inte över. 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s