Förlustern

Man kan förlora någon flera gånger. På många sätt.
Jag förlorar min far nu, varje dag nästan. Fragment av mannen han var för inte så länge sedan syns ibland men för det mesta är det inte han där.

Sorgen, skräcken och faktiskt tröttheten. Sorgen över att en av mina stora förebilder inte är kvar, min fantastiska pappa som inte är här längre. Skräcken över hur han egentligen mår, allt han inte kan förmedla och över att jag snart är föräldralös. Hur ska jag klara det ? Hur ska det bli då?
Och den förlamande tröttheten över att jag inte har kontroll över situationen. Även det faktum att många inte verkar förstå. Varken sorgen eller skräcken. Jag blir fundersam om det bara är jag eller om man helt enkelt inte förstår hur det kan bli? Eller är jag vek? Överkänslig?
Borde jag bara konstatera att ju fortare desto enklare och sen gå vidare? Eller minska kontakten och spara mitt hjärta och sen begrava? Gör man så? Rensas föräldrar bort för att de suger energi?

Jag har aldrig förstått det där riktigt, rensa energitjuvar… för mig är det att städa förrådet eller nåt. Sånt tar sjukt mycket energi från mig. Jag vill ha det organiserat så slipper jag tänka. Då vet jag var saker är och behöver inte varken leta eller fundera på var jag la nåt. ”Var sak har sin plats” – det har jag inte fått efter min far. Hans saker har visserligen sin plats men det är fan inte logiskt eller ordning.

Jag är innerligt tacksam för ett par saker min far har lärt mig:
– Saker kan man ersätta. När jag krockade mammas bil var första frågan ”Är du ok?”, nästa mening var ”Det finns folk som lever på att göra bilar”.
– Köra bil ordentligt. Jag kan fickparkera, köra med släp, köra buss och lastbil. Och gör det bra.
– Jag kan hantera skruvmejsel, såg och yxa utan större svårigheter, men jag tycker det är trist.
– ”Du får alltid lättare det du vill ha om du är trevlig”.  Så sant så.
– Och ” Se alltid prydlig ut Filippa, då går det lättare för folk tror du är snäll.”