Category Archives: barn

Om jag kunde skulle jag.

Min pappa är sjuk. Infarkt och lite annat. Oron har bott permanent i min mage i 2 veckor. Älskade pappan.Han har blivit gammal igen. Men ändå lite annorlunda, lite skörare och lite virrigare.

Vi pratar och han är nästan som vanligt men oroar sig. Han vill inte dö. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan pappa. Jag får panik av tanken. Vad är jag utan honom ? Vem känner mig då?

Föräldralös.

Men jag måste ta mig samman, måste tro att det går bra. Jag kan inte tänka på annat sätt. För vad ska jag göra ? Om jag kunde skulle jag frysa livet, ta ledigt från jobb, sambo och allt för att ta hand om pappa. Men det går inte. Det funkar inte så. Och det vill han inte. För då skulle jag inte vara hans dotter längre utan den som tar om hand.

För min skull och för pappas så måste jag lita på att hemtjänst och övriga gör sitt jobb bra och att det kommer funka. Omgivningen verkar mest vilja se det negativa. Det är jättejobbigt när oron gnager och man helst skulle vilja linda in honom i bomull så att han håller.

Ni kanske tycker det verkar själviskt, att jag skriver om bara mig och mina känslor men jag har ingen rätt att tolka hans. Särskilt inte här.

Jag kan bara vara tacksam att vissa kompisar orkar hjälpa och lyssna och att sambon ställer upp med kramar, med stöd och med ork. Det är möjligt att ni aldrig får igen det. Jag ber om ursäkt på förhand.

Så ja om jag kunde skulle jag. Men det kan jag inte. 

 

Livet

Av många olika anledningar har jag min gynekolog på Fertilitetscentrum, jag stannade kvar även om drömmen dog ut där. I väntrummet ett sammelsurium av hoppfulla, lyckliga, oändligt ledsna & avvaktande par och kvinnor. Magar som inspekteras i smyg, åldrar gissas och möjligheter räknas på. Kan hon så kanske, kolla de kunde… 

Just nu ett ungt par, de är uppenbart kära så där sprudlande, en liten mage syns på dem båda. Jag blir lycklig för deras skull. 

Julsångerna med Jöback i bakgrunden och en lite äldre kvinna kommer ut ur ett rum, gråtmosig men leende. Jag undrar vad som hänt. Men här passerar bara människor förbi. De flesta med ett lycka till … 

Världen

Just nu är världen ingen bra plats. Vi slits itu av orättvisor, olikheter och katastrofer. 

Vi och dem. Oklart hur indelningen sker.

Här och där. Vi lever i ett rikt land med plats, vatten och lugn. Men tycker inte vi har råd med solidaritet och att dela med oss till de som behöver. 

De flyr. Flyr från krig, svält, tortyr, förföljelse och andra fasor. Fasor vi här i vårt lugna land har svårt att ens tänka oss. De utsätter nära och kära för förfärliga umbäranden på vägen, i händerna på ofta oärliga brottslingar. De dör. Och vi vill inte se. Inte jag heller. När jag ser bilderna på barnen som drunknat ser jag mina älskade bonusbarn och känner hur hjärtat vrids itu av vanmakt. 

Jag försöker tänka mig hur det skulle vara om jag behövde fly. Packa ihop det lilla man kan ta med sig. Fotografierna? Värdesaker? Nallen? Minnen? Pappa skulle inte klara en sån flykt, skulle jag kunna lämna honom? Hur skulle det gå? 

Hör Sverigedemokraternas sommartal i Sölvesborg. Solen glittrar, lugnt och städat. Jag hör orden och hör den skickliga retoriken. Kommer på mig själv med att tänka att ja, mer ordning, nåt måste göras! Men nej, inte på det viset. Vi är så oändligt lyckligt lottade här. För visst finns här våld, visst finns här saker som inte funkar och visst finns här väldigt tysta politiker… Men vi har faktiskt råd och möjlighet att erbjuda en fristad.  I Sverige har vi haft fred i mer än 200 år, vi har råd att hjälpa till. Om så bara med en fredlig plats. De vill nog hem igen, det skulle jag vilja. Hem till hemma, även om inget finns där nu. 

Det skrämmer mig, att en sån enkel fråga sliter oss itu. Att generositet och möjligheter blir nåt man snålar med. 

Att vi väljer att blunda för hemskheter må så vara, det gör jag med. Men att tro att de flyr av bekvämlighet är dumhet. De flyr för att få det bättre, i bemärkelsen att inte dö. 

Jag vet inte hur ditt samvete och hjärta funkar men mitt mår dåligt av att världen mår dåligt. Låt oss hjälpas åt istället för att svära över det på fikat. 

Man kan hjälpa på tex 

http://sverigeforunhcr.se

http://raddabarnen.se 

Det här med barn igen..

Det har kommit en bok jag inte har läst. Den heter Ingens mamma och är en antologi om att välja bort att föda/skaffa barn.

Det jag läste först var en fundering i DN av Ann Heberlein, som inte tyckte det skulle vara så himla märkvärdigt att inte skaffa barn. Det var liksom att ta en enkel utväg som jag förstod hennes text. Hon skriver bla att det bekymrar henne att valet att inte föda barn uppställs som någon form av ideal och framhålls som den enda vägen för den kvinna som vill slåss på männens arena. Hon avslutade sin fundering med att det modigaste hon gjort var att bli mamma till tre barn.

Jag blev ledsen. Och arg. Och stridslysten. Och sen blev jag ledsen igen. Nu ska jag försöka formulera mig men det är lite som om energin runnit ur mig.

Ja, jag beundrar alla som har fött barn. Det är ett enormt ansvar, en ofattbar kärlek och en känsla jag aldrig kommer förstå. Jag har inte valt bort barn, jag har möjligen gjort valet att inte skaffa barn ensam och att inte att skaffa barn med någon jag inte har en relation med. Av olika anledningar. Mod var inte en av dem.

Snarare har jag ofta känt mig feg, otillräcklig och faktiskt fullständigt värdelös. Feg för att jag inte vågat skaffa den sortens relation som kunnat ge mig ett barn, otillräcklig för att jag inte har skaffat barn och fullständigt värdelös för att omvärlden ständigt matar mig med normen att kvinnor i min ålder har barn. Punkt. Eller så är man en sån där stackars barnlös, ofullständig en som det är synd om. För det är norm att ha barn.

Men ju längre tiden går desto modigare känner jag mig. Jag får nämligen ofta frågor om varför jag inte har barn, varför det inte kommit några barnbarn, hur min pappa tar det, hur det känns att umgås med barn och inte att förglömma de medlidsamma blickarna och kommentarerna. Ni vet ”Ja, men du får umgås med dina kusiners/syskons/vänners barn och tanka barnkärlek”? Inte?
Nä, för få kvinnor med barn brukar behöva genomlida just det medlidsamma. De behöver inte modet att besvara intima frågor med någorlunda grace och integritet.

Jag brukar svara att det jag aldrig träffade någon som jag ville skaffa barn med. Det är ju inte riktigt sant men en enklare version än att svara att sk relationsvåld gjorde att jag förlorade barnet vi väntade. Det brukar nämligen lägga lite sordin på stämningen i alla lägen.

Ofta kommer även kommentaren ”du har ju inte barn så du förstår inte”, nej men jag är inte fullständigt utan medkännande? Jag svarar inte med ”och du har barn så du förstår inte”. För det är faktiskt så, har du barn så förstår du inte längre känslan av tomhet, av saknad, av frustration, av längtan, av ospenderad kärlek, av alla dessa ögonblick jag aldrig kommer få uppleva och framförallt den avgrundsdjupa känslan av att vara ensam. Ingen kommer någonsin att älska mig så oreserverat som ett barn älskar en förälder. Det kräver mod. Det också.

Det är ingen tävling förstår du Ann, det är inte vem som är modigast, mest mot normen eller vill förverkliga sig själv mest. Det handlar om att förstå varandras situation och stötta varandra. För alla behöver omtanke och stöd, alla behöver få möjligheter. Oavsett situation och val så har man rätt att vara stolt och har mod att visa så att det räcker.

Vissa har visat sitt mod med barn, andra i relationer med våld, några genom att välja en annan väg. Det finns alla möjliga varianter av mod.
Vissa är stolta över sina barn, vissa är stolta med sina barn, andra är stolta över sig själva, över andra och kanske inte alls ibland.

Själv är jag stolt över han den där och hans fantastiska barn som jag får umgås med. Och stolt över att jag vågat, över att jag älskar, att jag lever och har modet att leva.

Mod , kärlek och stolthet kommer i många versioner. Det är något att lära alla barn, oavsett om de är dina egna, om du lånar dem eller om du träffar dem på stan.

Barn, att hålla ihop

Marcus Birro skriver en krönika om att barn är de som bör styra våra liv.

Han talar om skilsmässa som en krigsförklaring till barnen och jag blir arg. Nej de flesta skiljer sig inte för sina barns skull och det kan vara en bra sak att gå skilda vägar. En förälder som inte mår bra är ingen bra förälder i längden. Det vet jag utan att ha barn. Jag har tröstat tillräckligt många vuxna och barn som kommit till mig för tröst i egenskap av objektiv medmänniska.

Han har dock rätt i att barnen har rätt att kräva samarbete och kamp av sina föräldrar. Definitivt. Har man barn tillsammans kommer man alltid ha en relation, utan att man för den sakens skull behöver ha ett ”tillsammans förhållande”. Så är det. Och för egen del tycker jag att man bör försöka sätta sig själv åt sidan för barnens bästa.

Men vi är bara människor, att vara stor är inte alltid så himla lätt.

Skenhelighet är inte en vacker egenskap.

Att barn får styv/plast/extra föräldrar är ingen dålig sak. Det fungerar i många fall väldigt bra, en extra vuxen att ty sig till. Jag vägrar tro att jag skulle vara ett dåligt alternativ i ett barns liv. Eller att jag som inte har barn är någon som inte har något att leva för eller – vilket återkommer igen – är någon som inte vet nåt om varken kärlek eller livet för att jag inte fått uppleva egna barn.

Det är självklart att lyssna på barnen, det är rätt att sätta barnen högst upp på prioriteringslistan, det är klart att de flesta föräldrar vill det allra bästa för sina barn. Där har Birro rätt.

Men att inte lyssna på sig själv, att leva för någon annan? Nej jag är ledsen, det funkar inte så. Inte i längden.

Men att vara sann mot sig själv, rak mot andra och gå sin väg? Det är bra.

Så Marcus, jag undrar lite hur du tänkte? Är jag inte värd nåt för jag inte har barn och därmed inte fattar? Ska mannen jag älskar lämna mig för att jag inte är barnens biologiska mamma? Skulle jag ha stannat i mitt förra förhållande som var uselt och delvis nedbrytande bara för att vi ev kunde ha fått barn? I den gränden fanns bara ökad psykisk och fysisk misshandel, inte en smula kärlek ens i hörnet.

Jag bara undrar.

Tänkvärt?

Bara man sätter ”nyår” framför nåt så blir det rätt festligt. Typ nyårskorv eller nyårsköttbullar. Eller nyårspotatis.

Värt en tanke när du står med oxfilé á X kr kilot i handen …