Category Archives: Glädje

Sorgset

jag känner mig sorgsen, det gör jag iofs ofta så här års. Sommarens ljus och värme går mot sitt slut, semestern är över och allt det där man skulle/borde ha gjort men som inte gjordes. Det är en sorg på sätt och vis. 

Jag är ledsen över de vänner jag inte hann träffa, de jag inte hunnit prata med och allt jag borde. 

Det gör mig ledsen, jag hinner inte som förr när jag hade eoner av ensam tid att fylla. Nu har jag inte det. Jag har andra att ta hänsyn till och en sambo jag tycker om att tillbringa tid med. Det ger mig dåligt samvete även om jag inte riktigt håller med mig själv. 

Jag försöker intala mig att det är ok att jag inte hinner. Att jag inte heller ringer och att jag inte är lika engagerad i andras liv som jag en gång var. 

Det går så där. 

Jag hade velat prata med Bodil oftare. Dricka bubbel och äta choklad. 

Jag hade velat sitta i kvällssolen och surra med Pernilla om livet medan barnen härjade runt om.

Jag hade velat se Mians kolonistuga och leka med MajkanPajkan. 

Jag hade velat fotografera med Essa.

Jag hade velat rida islandshäst med Eva i fjällen. Och sitta mer på bänken vid väggen..

Jag hade velat ockupera bästa bordet i kvällsolen på en uteservering md Annelie & Carina. Och Magda & Anneli, och Jennie. 

Jag hade velat dra ut Petra på svampplock. 

Men jag har gungat med sjuåringen, filosoferat med en elvaåring om hur mycket månen väger, pratat med pappa medans vimpeln fladdrade och kysst min sambo i månskenet. 

Det är inte fy skam alls. Jag undrar om andra har samma dåliga samvete när det gäller mig? Inte för det spelar någon roll. 

Mitt samvete räcker. 

Sambo

Jag har blivit sambo. 

Det är stort, fantastiskt, jobbigt som fan, underbart och början på nåt nytt. 

Nu är jag en del av en familj, eller ja, det var jag ju innan också men nu har jag en egen familj att ta hänsyn till. Nu är det fler än jag. Det är det jobbigaste – jag kan inte göra som jag vill. Det får jag vänja mig vid. 

Det roligaste? Resten. Allt. 

Det har var en sak jag aldrig trodde skulle hända. Jag är förundrad. 

Jag är lycklig, lite förvirrad och just nu mest tyst. 

Erkänna för sig själv

En gång i tiden blundade jag för väldigt mycket. Jag blundade för hur jag mådde, hur jag behandlades och hur verkligheten såg ut. Det gick ett tag men sen gick det förstås dåligt. Jättedåligt. Det hjälpte inte att jag ändrade på mig själv, bytte klädstil, ändrade åsikter. Eller det var väl det som var felet?

Varje gång jag inte riktigt vill se verkligheten så går det dåligt. Det händer nämligen då och då att jag låtsas trots att jag vet precis vad som händer till slut.

Jag önskar fler skulle våga se verkligheten. All världens problem löser sig inte för att vi
-går ner i vikt
-får nytt jobb
-byter frisyr
-byter partner
-byter handväska

Det är ofta mer än så. Därmed inte sagt att vi inte mår bättre eller behöver göra det. Men ibland är det djupare än så.

Ibland är det inom oss själva det skaver.

Det skaver för att jag/du som person inte mår bra. Och där klämmer det, vi måste jobba med vårt hjärta. Vad känns bra? Hur ska mitt liv vara? Vad vill jag känna och vem ska vara med mig på vägen dit?

Svåra frågor, kanske för svåra att ta på egen hand, livet är svårt att bena ut.

Men ibland när det skaver, titta inåt istället för att se utåt.

Omtumlande

En dag med många känslor.

Vemodet i att skiljas, uppförsbacken i att orka orka och besvikelsen i att inte räcka till. Ställ det mot förväntan, mot glädje, mot pirr i magen.

Det är jobbigt att leva ibland, att vara en bra människa, att utmana sig själv och leva upp till förväntningar.

Det är inte lätt. Och idag var det många utmaningar och många tankar.

En god vän är övertygad om att vi människor kan förklaras med hjälp av kinesiska tecken och ja, jag är relativt såld på idéen – den här enkla texten är spot-on för mig.

Nåja, behövde bara skriva av mig.

Nytt år

Nytt år, nya möjligheter. Som det så ofta sägs.

Jag lovar högtidligen (nåja) att ha med mig fler matlådor (90kr per lunch, 5 dagar i veckan blir en rätt snygg handväska i månaden), att inte ha så höga krav på mig själv jobbmässigt och att ha större tålamod med vuxenvärlden (den har redan gått åt fanders..).

Såg att någon satte upp nyårsmål istället, jag säger same shit different name. Kommer jag att hålla dem? Jag vet inte men jag tänker vara nöjd om jag har matlåda två dagar i veckan tex och vara nöjd om jag inte jobbar ihjäl mig utan verkligen formulerar de behov gruppen har. Det kan inte bara hänga på mig.

Tålamodet blir värre. Toleransen för oförnuft och gnäll minskar samtidigt som mitt behov av att gnälla ökar – att det är relaterat är utan tvivel!

Det blir ett år med förändring, det är inte min bästa gren så jag måste jobba hårt med mig själv, kraven jag har på mig själv och idealen jag har i huvudet. Att då samtidigt vara sliten och överarbetad, det är inte ultimat.

Men en sak i taget, en utmaning åt gången.

Först årsbokslut på 2 dagar. Sen resten! Yihaaa!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f3b/2272169/files/2015/01/img_5625.jpg

Twitter

Sociala media och betydelsen av att ha ett nätverk som underrubrik?

Social media, SoMe, en ny företeelse i våra liv. Man kan beskriva det på så många sätt, använda det på ännu fler sätt och vara rädd för dem på ytterligare sätt.

Går det att klara sig utan? Självklart.

Jag som person är inte mycket för att ringa mina vänner, tycks aldrig hitta rätt tidpunkt eller lugna vrå. Jag gillade att skriva brev, på den tiden. Med Twitter/Facebook så kan jag skriva mina brev på nätet.

För det är de flesta av mina vänner (och för den delen även kusiner mm) jag har där, i telefonen. Jag har vänner i Stockholm, på Sicilien, i Malmö, i Kristianstad, i Göteborg mm. Jag kan läsa och förstå hur Evas dag har varit, hur Susanne fotograferat, hur Pernillas tvillingar växer, hur MajkanPajkan roat sina föräldrar. Jag kan kommentera, jag kan hålla tyst men jag vet ändå och kan ta fram en annan dag när jag kommenterar. Ett utmärkt sätt att hålla kontakt fast inte bara med en samtidigt. För om jag växlar om till hederliga ”ring och prata” så blir mina kvällar inte mycket till? Då kommer jag bara prata i telefon, och dessutom värderar jag (och jag tror många med mig) tystnaden och lugnet på kvällen rätt högt.
Dessutom är jag sån att jag är social, men tycker inte om nya människor. Jag vet liksom inte vad jag ska säga? Att skriva ger mig chansen att tänka över vad jag vill ha fram, hur jag vill framställa det och till vem. Och jag får vara social.

Risker? Jadå. Som med allt. Vänner som sviker, människor som inte gillar en lika mycket som man gillar dem. Tokiga människor och otrevliga människor. Som på tunnelbanan en fredagkväll? Sånt finns överallt. Du kommer inte i från det i livet nånstans.

SoMe är verkligheten, det är inget hittepå-ställe. Det är verkliga människor där bakom. Människor som lär känna just mig och mina ord. Som tycker om mig. Som vill prata med mig. Och de utgör ett nätverk så gott som något. För många troligen ett bättre nätverk än det man har bortanför tangentbordet.

För mig har det gett mig nya vänner, mer kunskap om gamla vänners liv, en chans till inblick i människors liv som jag annars hade tappat, det har gett mig möjligheter att lära mig mer, se mer, prova på nya saker. Jag har varit på vandring i tunnlar, jag har ätit mat lagad av kocklandslag och jag har skrattat åt mig själv när jag fått mer insikt och tillit till andra. Förutom det så har jag faktiskt träffat en av de viktigaste i mitt liv via Twitter. Han den där. Vi hade inte funnits om inte.

Fortfarande ler jag när han syns i flödet på Twitter, jag tycker om när jag ser att han pratar med vänner han annars inte skulle pratat med. Men, det är hans sak att sätta ord på.

SoMe har gett mig mycket under de år jag varit aktiv, mer än många förstår. Min far tex, han undrar ofta vad jag gör med telefonen egentligen men när jag förklarat och visat så ser han åtminstone lite vad jag menar. Han tycker det ska vara som förr, när man ringdes vid. När man träffades på lördagskvällen och umgicks. När livet hade ett annat tempo.

Jag vet att det kan vara svårt att förstå sig på. ”Men du hänger ut hela livet där”! Nej. Nej det gör jag inte.
Jag har å andra sidan inte så mycket att dölja i mitt liv. Men jag berättar långtifrån allt, ventilerar långt i från allt . Det är det få av oss som gör.

Nåja, alla gör som de vill och tycker är bäst för sig. Det är det fina i kråksången. Jag, jag fortsätter. För det ger mig så otroligt mycket. Värme, omtanke, nya inluenser, frågeställningar och jobb för hjärnan.

Ordens betydelse

Det här med familj och vad som ingår i en sådan, svåra grejor sånt men för mig som växt upp utan syskon och rätt långt från släkten så har det varit något jag tidigt funderade över.

I min definition av familj ingår människor jag älskar, mår bra av att umgås med och som jag kan vara mig själv med, på gott och ont. Människor som vill vara med mig och som är ärliga mot mig. Här finner man fd kollegor, en fd granne, en gammal skolkompis, några barndomsvänner, pappa och delar av släkten med fastrar, farbröder och kusiner men även vänner till mina föräldrar, han den där förstås och barnen och ett par vänner jag hittat på Twitter samt många fler. Ni ser, ett sammelsurium av människor varav de flesta jag saknar biologisk koppling till – det är vad jag kallar familj. Det är inte biologin som avgör för mig, det är omtanken, respekten, ärligheten och kärleken.

Pappa. Jag har lyckan att ha en bra pappa. Han har sina fel, vi är inte alltid överens, vi är rätt lika vilket gör att det ibland exploderar men han har alltid ställt upp, alltid uppmuntrat och alltid lärt ut vad han kan. Inget har varit omöjligt.

För mig är det en förälder: någon som uppmuntrar, ställer upp, lär dig att resonera/göra/fixa/klara dig själv och älskar dig. Som är ärlig, som vill ditt bästa och värderar ditt förtroende. Det finns många egenskaper och annat som gör en bra förälder men det här är för mig en grund.

Jag hoppas alla får ha en sån person i sitt liv oavsett om det är en pappa, bonusmamma, hedersmorfar eller en farfar. Det är återigen inte biologin som avgör. Att lämna sperma gör inte en far och att föda ett barn gör inte en mor.

Det här är mina snabba funderingar över vad en familj är, definierar vad jag tycker är viktigt i min omgivning. Mest vill jag nog komma fram till att bara för att man biologiskt är familj så betyder det inte att man känslomässigt och faktiskt ä r familj.

Definiera för dig själv, skapa band ovh kärlek baserat på dina funderingar och förväntningar, inte efter gener.