Category Archives: Kärlek

Om jag kunde skulle jag.

Min pappa är sjuk. Infarkt och lite annat. Oron har bott permanent i min mage i 2 veckor. Älskade pappan.Han har blivit gammal igen. Men ändå lite annorlunda, lite skörare och lite virrigare.

Vi pratar och han är nästan som vanligt men oroar sig. Han vill inte dö. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan pappa. Jag får panik av tanken. Vad är jag utan honom ? Vem känner mig då?

Föräldralös.

Men jag måste ta mig samman, måste tro att det går bra. Jag kan inte tänka på annat sätt. För vad ska jag göra ? Om jag kunde skulle jag frysa livet, ta ledigt från jobb, sambo och allt för att ta hand om pappa. Men det går inte. Det funkar inte så. Och det vill han inte. För då skulle jag inte vara hans dotter längre utan den som tar om hand.

För min skull och för pappas så måste jag lita på att hemtjänst och övriga gör sitt jobb bra och att det kommer funka. Omgivningen verkar mest vilja se det negativa. Det är jättejobbigt när oron gnager och man helst skulle vilja linda in honom i bomull så att han håller.

Ni kanske tycker det verkar själviskt, att jag skriver om bara mig och mina känslor men jag har ingen rätt att tolka hans. Särskilt inte här.

Jag kan bara vara tacksam att vissa kompisar orkar hjälpa och lyssna och att sambon ställer upp med kramar, med stöd och med ork. Det är möjligt att ni aldrig får igen det. Jag ber om ursäkt på förhand.

Så ja om jag kunde skulle jag. Men det kan jag inte. 

 

Annonser

att vara sann mot sig själv. 

Jag vet inte jag. Ska man vara sann mot sig själv eller av diplomatiska skäl hålla tyst, ignorera eller bara tiga ihjäl?Det brukar ju funka så där?

Jag försöker leva efter devisen att det ska kännas bra i magen när jag tar beslut, bestämmer mig för något eller bara lever. Det måste kännas bra.

Jag är uppvuxen i ett moderat hem, med egenföretagare som föräldrar, god medelklass och många internationella kontakter. Mina föräldrar lärde mig tidigt att det finns goda människor av alla sorter och otrevliga människor av alla sorter. Det är den enda indelning man behöver göra och det försöker jag leva efter fortfarande. Det spelar mig ingen roll om man är gul, grön, rosa eller svart. Inte heller om man tror på Gud, Allah, Buddha, Vishnu eller någon annan. Det spelar ingen roll om ditt pass säger svensk, fransk, samoan eller något annat. Det är vem du är som person som spelar roll.

Jag ser en trend bland vissa bekanta och människor jag känner via SoMe som drar mot brunt. Bajsbrunt enligt mig.

Jag ser många som anser att flyktingar bör stanna i krig, människor inte ska fly för ett bättre liv eller stanna hemma och inte komma hit och tigga för att hanka sig fram. Det gör mig oändligt ledsen och rätt förbannad.

Min åsikt är att vi ska hjälpa om vi kan. Vi har råd och plats och har haft fred i 200 år. Vi kan ge plats och möjlighet till flyktingar. Vi har möjlighet att ta emot de som vill ha ett bättre liv.

Jag har haft tur som föddes här. Jag kunde ha fötts på andra ställen i världen där mitt liv inte varit detsamma. Som tex i Nepal, Frankrike eller Syrien.

Har ni funderat över vad ni skulle ta med om ni var tvungna att fly om 24 timmar, och bara det ni kan bära? Har du en väska hemma som du kan ta det i ? Har du kontanter ? Skulle du lämna dina gamla föräldrar som inte kan klara resan ? Foton vs kläder? Tandkräm vs mat ? Rena underkläder ?

Jag tycker vi alla ska ställa oss frågan ”Tänk om det var jag och min familj, hur skulle jag agera?”.

Vi är vana vid fred och lugn. Vi vet inte hur det är, de flesta av oss.

Det är ingen domedagsfråga eller katastroftänk. Det går snabbt att förlora fotfästet även av andra skäl än krig. Hur många klarar mer än 3 månader utan lön? Vad händer om banken skulle återkalla dina lån? Vad händer om räntan går upp till 4%?

Jag och sambon har räntekostnader på ca 2000kr/månad just nu och en ränta på ca 1,5%. Om räntan går upp till 4% är det ytterligare 2000kr i månaden i ränta på lånet. Vi har råd med vårt lån, har du ?

Att vilja skapa sig ett nytt liv med bättre förutsättningar har alla människor gjort i alla tider, från neandertalarna som vandrade, till svenskarna som flydde svälten till Amerikat till italienarna som kom hit på 50-talet.  

Jag tänker ofta med tacksamhet på mitt liv. Jag har familjen som jag älskar, ett jobb jag trivs med, lön och pengar på kontot, tak över huvudet och vatten i kranen, mat i kylen och råd att unna mig fredagsmys.

Vad mynnar då detta i?

Att jag inte har lust att omge mig med människor som är snåla, som inte tycker vi ska hjälpa och som anser att ”de är ju inte svenskar”. Så jag tar bort dem ur mitt liv.

Det hjälper inte deras åsikter, jag tar inte ens diskussionen eftersom jag anser att om man är över 30 år gammal och har format en åsikt så lär man inte ändra den för att jag anser annat. De har hört argumenten förut, de har sett artiklarna och allt annat.

Man är alltid välkommen att ändra sig, jag är inte omöjlig om man vill umgås med mig.

Sorgset

jag känner mig sorgsen, det gör jag iofs ofta så här års. Sommarens ljus och värme går mot sitt slut, semestern är över och allt det där man skulle/borde ha gjort men som inte gjordes. Det är en sorg på sätt och vis. 

Jag är ledsen över de vänner jag inte hann träffa, de jag inte hunnit prata med och allt jag borde. 

Det gör mig ledsen, jag hinner inte som förr när jag hade eoner av ensam tid att fylla. Nu har jag inte det. Jag har andra att ta hänsyn till och en sambo jag tycker om att tillbringa tid med. Det ger mig dåligt samvete även om jag inte riktigt håller med mig själv. 

Jag försöker intala mig att det är ok att jag inte hinner. Att jag inte heller ringer och att jag inte är lika engagerad i andras liv som jag en gång var. 

Det går så där. 

Jag hade velat prata med Bodil oftare. Dricka bubbel och äta choklad. 

Jag hade velat sitta i kvällssolen och surra med Pernilla om livet medan barnen härjade runt om.

Jag hade velat se Mians kolonistuga och leka med MajkanPajkan. 

Jag hade velat fotografera med Essa.

Jag hade velat rida islandshäst med Eva i fjällen. Och sitta mer på bänken vid väggen..

Jag hade velat ockupera bästa bordet i kvällsolen på en uteservering md Annelie & Carina. Och Magda & Anneli, och Jennie. 

Jag hade velat dra ut Petra på svampplock. 

Men jag har gungat med sjuåringen, filosoferat med en elvaåring om hur mycket månen väger, pratat med pappa medans vimpeln fladdrade och kysst min sambo i månskenet. 

Det är inte fy skam alls. Jag undrar om andra har samma dåliga samvete när det gäller mig? Inte för det spelar någon roll. 

Mitt samvete räcker. 

Världen

Just nu är världen ingen bra plats. Vi slits itu av orättvisor, olikheter och katastrofer. 

Vi och dem. Oklart hur indelningen sker.

Här och där. Vi lever i ett rikt land med plats, vatten och lugn. Men tycker inte vi har råd med solidaritet och att dela med oss till de som behöver. 

De flyr. Flyr från krig, svält, tortyr, förföljelse och andra fasor. Fasor vi här i vårt lugna land har svårt att ens tänka oss. De utsätter nära och kära för förfärliga umbäranden på vägen, i händerna på ofta oärliga brottslingar. De dör. Och vi vill inte se. Inte jag heller. När jag ser bilderna på barnen som drunknat ser jag mina älskade bonusbarn och känner hur hjärtat vrids itu av vanmakt. 

Jag försöker tänka mig hur det skulle vara om jag behövde fly. Packa ihop det lilla man kan ta med sig. Fotografierna? Värdesaker? Nallen? Minnen? Pappa skulle inte klara en sån flykt, skulle jag kunna lämna honom? Hur skulle det gå? 

Hör Sverigedemokraternas sommartal i Sölvesborg. Solen glittrar, lugnt och städat. Jag hör orden och hör den skickliga retoriken. Kommer på mig själv med att tänka att ja, mer ordning, nåt måste göras! Men nej, inte på det viset. Vi är så oändligt lyckligt lottade här. För visst finns här våld, visst finns här saker som inte funkar och visst finns här väldigt tysta politiker… Men vi har faktiskt råd och möjlighet att erbjuda en fristad.  I Sverige har vi haft fred i mer än 200 år, vi har råd att hjälpa till. Om så bara med en fredlig plats. De vill nog hem igen, det skulle jag vilja. Hem till hemma, även om inget finns där nu. 

Det skrämmer mig, att en sån enkel fråga sliter oss itu. Att generositet och möjligheter blir nåt man snålar med. 

Att vi väljer att blunda för hemskheter må så vara, det gör jag med. Men att tro att de flyr av bekvämlighet är dumhet. De flyr för att få det bättre, i bemärkelsen att inte dö. 

Jag vet inte hur ditt samvete och hjärta funkar men mitt mår dåligt av att världen mår dåligt. Låt oss hjälpas åt istället för att svära över det på fikat. 

Man kan hjälpa på tex 

http://sverigeforunhcr.se

http://raddabarnen.se 

Sola försiktigt

För någon månad sedan insåg jag att ett födelsemärke på ryggen kliade, det ska det ju inte göra… På telefon till KS hudklinik och få en tid. Väl där hittade läkarna ytterligare två prickar att ta bort. Ett tog de direkt, en liten en på ryggen, de två större skickade de vidare. 

De två togs i går. Idag ringer läkaren från KS för att berätta att den lilla pricken var en tumör. Malignt melanom igen, på ryggen denna gång. Tumören är minimal, de kommer operera igen för att försäkra sig om att allt är borta. 

Älskade sambon är stark och modig nog att sköta sår, förband och ta stygn. Jag beundrar honom för att han klarar det. Själv hade jag gått sönder av att se honom ha ont. Han hanterar det på sitt eget sätt genom att packa tält, sovsäckar och putsa kängor. 

Barnen är fantastiska, bonusdottern klappade armen i går och sa glatt ”Ciao Ciao pricken”. Bonussonen är mer orolig, han undrar mer handfast hur många stygn och hur det ser ut, det är ingen hemlighet – han har fått peta och känna. Hellre att han vet än att han oroar sig. 

Jag? Jag äter ostbågar. 

Jag vet att det kommer ordna sig, jag vet att det blir bra, jag vet allt det här – men hjärnan och hjärtat oroar sig. Så är det. 

Nu väntar ytterligare kontroller på KS, liten operation, ett större ärr och jag som är så himla dålig på att bara sitta still?! 
Kan vi enas om solskydd i sommar? Inga röda näsor, axlar eller urringningar? Tack ! 

Sambo

Jag har blivit sambo. 

Det är stort, fantastiskt, jobbigt som fan, underbart och början på nåt nytt. 

Nu är jag en del av en familj, eller ja, det var jag ju innan också men nu har jag en egen familj att ta hänsyn till. Nu är det fler än jag. Det är det jobbigaste – jag kan inte göra som jag vill. Det får jag vänja mig vid. 

Det roligaste? Resten. Allt. 

Det har var en sak jag aldrig trodde skulle hända. Jag är förundrad. 

Jag är lycklig, lite förvirrad och just nu mest tyst. 

Att skilja människor åt.

Jag är ekonom till yrket, en medioker sådan egentligen. Inte så konstigt eftersom jag verkligen inte tycker om att räkna. Varför jag valde det? Det bara blev så?

Min fosterbror/lillebror/kalla-honom-vad-ni-vill är rörmokare, en bra sådan. Hårt arbetande och noggrann. Han jobbar med avlopp.

Min far är ingenjör. En utmärkt säljare och duktig tekniker.

Min sambo är kock men främst militär. Han är mycket bra på båda men han är militär i hjärtat.

En av mina bästa vänner är åklagare, hon ser förfärliga händelser varje dag och är en mycket duktig åklagare.

Men mest av allt är de människor jag älskar och är stolt över. För de personer de är, inte för vad de arbetar med.

Ett yrkesval är inte alltid medvetet, många halkar in på bananskal, andra vet exakt vad de ska göra. En del byter mitt i, andra byter hur många gånger som helst. Vissa byter aldrig.

Ett yrke kan utveckla dig, göra dig bättre/starkare/större/vidsyntare etc men det kan också göra dig mindre, bitter och svagare.

En del människor ser ner på andras yrkesval, man ifrågasätter hur man tex kan bli polis eller advokat eller militär eller .. Gynekolog? För mig är det lika illa att göra det som att vara rasist.

Jag kan tänka mig ifrågasätta ett par yrkesval: kriminell (tjuv, mördare etc), bödel och …. Ja det finns säkert fler, men inte många.

Men tillbaka till att håna eller ifrågasätta någons yrke, hur kan man göra det? Hur tänker man då? Framför allt, hur kan man ?

Om någon sa till mig att jag var en usel ekonom är det ok, men att säga att det är ett uselt val och att det gör mig till en sämre människa – det är inte ok alls.

Jag kan vara influerad av mitt jobb, jag kan ha fått dåliga eller bra grejer från det men jag är jag. Med mitt yrke, med allt jag är. Likväl som du valt att vara säljare, sopåkare, präst eller sjuksköterska är vi alla människor värda respekt oavsett yrke om vi gör det bra.

Vad jag vill ha fram? Att ifrågasätta en människas val av yrke baserat på att det skulle vara ett ”dåligt” yrke är så jävla dumt att jag blir upprörd!

Att inte kunna skilja på människan och dennes yrke, att inte kunna se helheten hos en person och framförallt att inte kunna respektera andras val är så lågt och så korkat att jag funderar på om jag ska dela ut en spark i rumpan eller ta nån i örat!

Var stolt över de du älskar, berätta att du är stolt över allt de är och gör. För annars ställer du dessutom villkor för din kärlek. ”Jag älskar bara dej när du är blond”?

Det är lika korkat som att ifrågasätta tro, hudfärg eller någons längd.

Sånt här jävla hyckleri gör mig förbannad.

Det är små människor som ägnar sig åt sånt. Stackarna.