Category Archives: Livet

Åh!

Ser min barndomsnalle på nattduksbordet och börjar gråta.

Vem ska nu berätta om när jag var liten? Vem ska ge mig perspektiv? Vem känner mig så bra?

Åh pappa. Som jag saknar dig.

Känner mig utan sammanhang, som att inget håller mig nere på jorden längre. Eller ens som om jag riktigt hör hemma nånstans. Det gör jag ju, jag vet det rent teoretiskt men det känns inte riktigt så.

Klamrar mig fast vid vardagliga rutiner. Då vet jag. Då kan jag. Då är jag nåt. Någon. Whatever.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera att andra sörjer, det ger mig en möjlighet att glömma min egen sorg men samtidigt blir jag förvånad över att andra är ledsna. Det känns som om jag kämpat själv i motvind ett bra tag. Känner mig självisk. Ytterligt och mol allena i en bubbla av mig och mitt.

Jag vet ju, det går över med tiden. Sorg är upp och ner. Just nu jävligt mycket ned. I morgon kan det vara mer upp.

Annonser

Repetera efter mig…

Jag har sagt det förr men det tål tydligen att sägas igen…. 

Jag är ingen särdeles komplicerad eller privat människa. Jag är öppen med det mesta och säger för det mesta vad jag tycker även om jag inte söker konflikter.

Jag gillar inte aggressivitet och jag tycker definitivt inte om bråk. Det betyder inte att jag tar skit. Eller låter mig köras över.

 

Jag skriver om mitt liv, mina tankar och mina betraktelser av livet på sociala media, twitter, instagram och facebook. Vill man kan man alltså följa en dag i mitt liv relativt öppet, hur jag åker buss, hur trött jag är och oftast vad jag får till middag. Man får följa mina tankar kring människor jag ser, ibland kring #handendär och min pappa, mina fina bonusglin och mina vänner. Mina farhågor och mina glädjeämnen. Jag kommenterar och har åsikter, jag visar söta djur och tokiga filmer.

Men förutsätt inte för en enda jävla sekund att nåt handlar om dig eller nåt du vet något om – för det har du ingen aning om! Jag är trött på människor som tar mina funderingar, vrider dem till att handla om ditten och datten och sen biter det mig i rumpan av olika anledningar. Sluta.

Är du så fruktansvärt nyfiken på mig, mitt liv och mina tankar – boka en fika eller ta dig tid att lära känna mig. Det är inte så svårt. Tro inte att det du ser på Sociala Media är jag. För då har du ett problem. Ett stort jävla problem med dig själv och din omvärldsuppfattning.

Jag svär för jag är arg och ledsen, folk varnar mig och säger ”var inte så öppen”, jag säger det är så jag funkar. Sen händer det ändå. Man tar nåt jag skrivit, vrider det och vad slutar det med ? Jag blir ledsen, arg och besviken.

Jag bryr mig om människor jag tycker om, jag har ett rätt stort hjärta och empati nog för många. Ofta får jag sota för det för jag förväntar mig troligen orimlig respons. Jag har lärt mig att bry mig mindre öppet, att dölja hur mycket folk betyder för mig och hur mycket jag tycker om nån och framför allt hur ledsen jag blir.

Det gör ont och jag blir ledsen och trött. Jag roddar mitt heltidsjobb, mitt förhållande, två bonusbarn dvs min familj, min pappa och mina vänner efter bästa förmåga. Det ska tvättas, diskas, städas, organiseras, skrattas, lekas, läsas läxor, hjälpas till med planering, medicin, pensionsplanering, kompost, återvinning etc.

Så läs denna mening noggrant: JAG HAR INTE TID OCH ORK ATT SNACKA SKIT, LJUGA, GÖRA MIG TILL ELLER PÅ ANNAT SÄTT ENGAGERA MIG I DIN SKIT. DEN FÅR DU HANTERA SJÄLV. VILL DU VRIDA DET JAG SKRIVER TILL SKIT ELLER ANNAT JOX, GÖR DU DET MEN DU FÅR FAN STÄDA SJÄLV. Ta inte ut på mig om ditt liv är trist, för jäkligt eller gör ont.

Jag är inte intresserad av och har ingen ork med andras intriger, ambitioner eller demoner. Jag lovar att försöka leva mitt liv så gott jag kan så lever du ditt. Ok ? Ok.

 

Om jag kunde skulle jag.

Min pappa är sjuk. Infarkt och lite annat. Oron har bott permanent i min mage i 2 veckor. Älskade pappan.Han har blivit gammal igen. Men ändå lite annorlunda, lite skörare och lite virrigare.

Vi pratar och han är nästan som vanligt men oroar sig. Han vill inte dö. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan pappa. Jag får panik av tanken. Vad är jag utan honom ? Vem känner mig då?

Föräldralös.

Men jag måste ta mig samman, måste tro att det går bra. Jag kan inte tänka på annat sätt. För vad ska jag göra ? Om jag kunde skulle jag frysa livet, ta ledigt från jobb, sambo och allt för att ta hand om pappa. Men det går inte. Det funkar inte så. Och det vill han inte. För då skulle jag inte vara hans dotter längre utan den som tar om hand.

För min skull och för pappas så måste jag lita på att hemtjänst och övriga gör sitt jobb bra och att det kommer funka. Omgivningen verkar mest vilja se det negativa. Det är jättejobbigt när oron gnager och man helst skulle vilja linda in honom i bomull så att han håller.

Ni kanske tycker det verkar själviskt, att jag skriver om bara mig och mina känslor men jag har ingen rätt att tolka hans. Särskilt inte här.

Jag kan bara vara tacksam att vissa kompisar orkar hjälpa och lyssna och att sambon ställer upp med kramar, med stöd och med ork. Det är möjligt att ni aldrig får igen det. Jag ber om ursäkt på förhand.

Så ja om jag kunde skulle jag. Men det kan jag inte. 

 

Livet

Av många olika anledningar har jag min gynekolog på Fertilitetscentrum, jag stannade kvar även om drömmen dog ut där. I väntrummet ett sammelsurium av hoppfulla, lyckliga, oändligt ledsna & avvaktande par och kvinnor. Magar som inspekteras i smyg, åldrar gissas och möjligheter räknas på. Kan hon så kanske, kolla de kunde… 

Just nu ett ungt par, de är uppenbart kära så där sprudlande, en liten mage syns på dem båda. Jag blir lycklig för deras skull. 

Julsångerna med Jöback i bakgrunden och en lite äldre kvinna kommer ut ur ett rum, gråtmosig men leende. Jag undrar vad som hänt. Men här passerar bara människor förbi. De flesta med ett lycka till … 

att vara sann mot sig själv. 

Jag vet inte jag. Ska man vara sann mot sig själv eller av diplomatiska skäl hålla tyst, ignorera eller bara tiga ihjäl?Det brukar ju funka så där?

Jag försöker leva efter devisen att det ska kännas bra i magen när jag tar beslut, bestämmer mig för något eller bara lever. Det måste kännas bra.

Jag är uppvuxen i ett moderat hem, med egenföretagare som föräldrar, god medelklass och många internationella kontakter. Mina föräldrar lärde mig tidigt att det finns goda människor av alla sorter och otrevliga människor av alla sorter. Det är den enda indelning man behöver göra och det försöker jag leva efter fortfarande. Det spelar mig ingen roll om man är gul, grön, rosa eller svart. Inte heller om man tror på Gud, Allah, Buddha, Vishnu eller någon annan. Det spelar ingen roll om ditt pass säger svensk, fransk, samoan eller något annat. Det är vem du är som person som spelar roll.

Jag ser en trend bland vissa bekanta och människor jag känner via SoMe som drar mot brunt. Bajsbrunt enligt mig.

Jag ser många som anser att flyktingar bör stanna i krig, människor inte ska fly för ett bättre liv eller stanna hemma och inte komma hit och tigga för att hanka sig fram. Det gör mig oändligt ledsen och rätt förbannad.

Min åsikt är att vi ska hjälpa om vi kan. Vi har råd och plats och har haft fred i 200 år. Vi kan ge plats och möjlighet till flyktingar. Vi har möjlighet att ta emot de som vill ha ett bättre liv.

Jag har haft tur som föddes här. Jag kunde ha fötts på andra ställen i världen där mitt liv inte varit detsamma. Som tex i Nepal, Frankrike eller Syrien.

Har ni funderat över vad ni skulle ta med om ni var tvungna att fly om 24 timmar, och bara det ni kan bära? Har du en väska hemma som du kan ta det i ? Har du kontanter ? Skulle du lämna dina gamla föräldrar som inte kan klara resan ? Foton vs kläder? Tandkräm vs mat ? Rena underkläder ?

Jag tycker vi alla ska ställa oss frågan ”Tänk om det var jag och min familj, hur skulle jag agera?”.

Vi är vana vid fred och lugn. Vi vet inte hur det är, de flesta av oss.

Det är ingen domedagsfråga eller katastroftänk. Det går snabbt att förlora fotfästet även av andra skäl än krig. Hur många klarar mer än 3 månader utan lön? Vad händer om banken skulle återkalla dina lån? Vad händer om räntan går upp till 4%?

Jag och sambon har räntekostnader på ca 2000kr/månad just nu och en ränta på ca 1,5%. Om räntan går upp till 4% är det ytterligare 2000kr i månaden i ränta på lånet. Vi har råd med vårt lån, har du ?

Att vilja skapa sig ett nytt liv med bättre förutsättningar har alla människor gjort i alla tider, från neandertalarna som vandrade, till svenskarna som flydde svälten till Amerikat till italienarna som kom hit på 50-talet.  

Jag tänker ofta med tacksamhet på mitt liv. Jag har familjen som jag älskar, ett jobb jag trivs med, lön och pengar på kontot, tak över huvudet och vatten i kranen, mat i kylen och råd att unna mig fredagsmys.

Vad mynnar då detta i?

Att jag inte har lust att omge mig med människor som är snåla, som inte tycker vi ska hjälpa och som anser att ”de är ju inte svenskar”. Så jag tar bort dem ur mitt liv.

Det hjälper inte deras åsikter, jag tar inte ens diskussionen eftersom jag anser att om man är över 30 år gammal och har format en åsikt så lär man inte ändra den för att jag anser annat. De har hört argumenten förut, de har sett artiklarna och allt annat.

Man är alltid välkommen att ändra sig, jag är inte omöjlig om man vill umgås med mig.

Sorgset

jag känner mig sorgsen, det gör jag iofs ofta så här års. Sommarens ljus och värme går mot sitt slut, semestern är över och allt det där man skulle/borde ha gjort men som inte gjordes. Det är en sorg på sätt och vis. 

Jag är ledsen över de vänner jag inte hann träffa, de jag inte hunnit prata med och allt jag borde. 

Det gör mig ledsen, jag hinner inte som förr när jag hade eoner av ensam tid att fylla. Nu har jag inte det. Jag har andra att ta hänsyn till och en sambo jag tycker om att tillbringa tid med. Det ger mig dåligt samvete även om jag inte riktigt håller med mig själv. 

Jag försöker intala mig att det är ok att jag inte hinner. Att jag inte heller ringer och att jag inte är lika engagerad i andras liv som jag en gång var. 

Det går så där. 

Jag hade velat prata med Bodil oftare. Dricka bubbel och äta choklad. 

Jag hade velat sitta i kvällssolen och surra med Pernilla om livet medan barnen härjade runt om.

Jag hade velat se Mians kolonistuga och leka med MajkanPajkan. 

Jag hade velat fotografera med Essa.

Jag hade velat rida islandshäst med Eva i fjällen. Och sitta mer på bänken vid väggen..

Jag hade velat ockupera bästa bordet i kvällsolen på en uteservering md Annelie & Carina. Och Magda & Anneli, och Jennie. 

Jag hade velat dra ut Petra på svampplock. 

Men jag har gungat med sjuåringen, filosoferat med en elvaåring om hur mycket månen väger, pratat med pappa medans vimpeln fladdrade och kysst min sambo i månskenet. 

Det är inte fy skam alls. Jag undrar om andra har samma dåliga samvete när det gäller mig? Inte för det spelar någon roll. 

Mitt samvete räcker. 

Världen

Just nu är världen ingen bra plats. Vi slits itu av orättvisor, olikheter och katastrofer. 

Vi och dem. Oklart hur indelningen sker.

Här och där. Vi lever i ett rikt land med plats, vatten och lugn. Men tycker inte vi har råd med solidaritet och att dela med oss till de som behöver. 

De flyr. Flyr från krig, svält, tortyr, förföljelse och andra fasor. Fasor vi här i vårt lugna land har svårt att ens tänka oss. De utsätter nära och kära för förfärliga umbäranden på vägen, i händerna på ofta oärliga brottslingar. De dör. Och vi vill inte se. Inte jag heller. När jag ser bilderna på barnen som drunknat ser jag mina älskade bonusbarn och känner hur hjärtat vrids itu av vanmakt. 

Jag försöker tänka mig hur det skulle vara om jag behövde fly. Packa ihop det lilla man kan ta med sig. Fotografierna? Värdesaker? Nallen? Minnen? Pappa skulle inte klara en sån flykt, skulle jag kunna lämna honom? Hur skulle det gå? 

Hör Sverigedemokraternas sommartal i Sölvesborg. Solen glittrar, lugnt och städat. Jag hör orden och hör den skickliga retoriken. Kommer på mig själv med att tänka att ja, mer ordning, nåt måste göras! Men nej, inte på det viset. Vi är så oändligt lyckligt lottade här. För visst finns här våld, visst finns här saker som inte funkar och visst finns här väldigt tysta politiker… Men vi har faktiskt råd och möjlighet att erbjuda en fristad.  I Sverige har vi haft fred i mer än 200 år, vi har råd att hjälpa till. Om så bara med en fredlig plats. De vill nog hem igen, det skulle jag vilja. Hem till hemma, även om inget finns där nu. 

Det skrämmer mig, att en sån enkel fråga sliter oss itu. Att generositet och möjligheter blir nåt man snålar med. 

Att vi väljer att blunda för hemskheter må så vara, det gör jag med. Men att tro att de flyr av bekvämlighet är dumhet. De flyr för att få det bättre, i bemärkelsen att inte dö. 

Jag vet inte hur ditt samvete och hjärta funkar men mitt mår dåligt av att världen mår dåligt. Låt oss hjälpas åt istället för att svära över det på fikat. 

Man kan hjälpa på tex 

http://sverigeforunhcr.se

http://raddabarnen.se