Category Archives: Sammanfattning

Ett år till.

Ännu ett år, mitt fyrtiofjärde i ordningen.

Jo tack. Mycket skratt, en del tårar och frustration, många kyssar och en massa närhet. Det är den korta versionen.

Jag har träffat mina vänner, en del alldeles för lite och andra med jämna mellanrum. Stackarna har fått skavsår i öronen av att höra mig prata om han den där.

Jag har jobbat på tok för mycket. Det har varit ett av de slitigaste åren på länge. Jag är dock mycket stolt över att ha fått förtroendet att vara ansvarig för leverantörsreskontran för 5 bolag och fått det att snurra trots personalbrist. Och mycket tacksam för glada, roliga och bra kollegor som hjälpt till.

Våren var mest jobb. Och ett par glada helger med han den där och barn och pappa. Ny säng fick jag också. Den gamla sen 1997 hade gjort sitt även om den var rutig. Funderingar på om vi ändå inte skulle kanske eventuellt börja fundera på om vi kanske skulle om det passade flytta ihop dök upp. Ryssland vandrade obekymrat in i Ukraina och jag blev orolig.

Sommaren var kall i början och innehöll Majkenmys och midsommarmiddag inne. Sen kom värmen… Och semestern som var lite här, lite där och en vecka i fjällen med barn, svärfar och svåger. Vi kastade sten i älven, gick upp för ett fjäll och träffade en lämmel. Jag var också på ABBA-museet, på ett fordonsmuseum, och hittade en ny lekpark i närområdet. Pappa hade träff med sina syskon och det var livat i huset med tre fastrar och tre farbröder på besök.

Hösten med politiska val var ett kval. Dels vad jag skulle rösta på, dels diskussioner om vad andra röstade på och sedan resultatet.. Detta elände. Jag är rädd för vad vi är på väg. Oron för omvärlden är stor, oron för mänskligheten än större. Ebola, terror, galningar.. Och jag har fler att oroa mig för.

Nya små sötnosar som välkomnats till världen är Olivia och Alfred. Hurra!

Så kom då julen till slut, eller för fort. Jag är sliten, går på ren vilja men har också lärt mig att träna på Good enough. Det får räcka med det jag hinner och orkar.

Jag har lyssnat på trygga andetag som sover, diskuterat politik så tårarna sprutade av frustration, känt kärlek ända från tårna och upp, lagat god mat, skrattat så jag nästan kissat på mig, och varit arg. Som ett år ska vara?

Friska har vi nästan varit, jag har haft en frusen axel som nu börjar bli bra. Pappas fötter blir inte bättre, men han ska få ny rullstol efter nyår. Och han har bättre syn efter starr-operation på båda ögonen.

Ja, 2014 – du har varit bra. För mycket jobb, för lite lek. För mycket vatten, för lite champagne. För mycket choklad…

2015 hoppas jag bjuder på än mer kärlek, god hälsa, kanske en flytt och bättre balans.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f3b/2272169/files/2014/12/img_4676.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f3b/2272169/files/2014/12/img_4692.pngs

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f3b/2272169/files/2014/12/img_5360.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f3b/2272169/files/2014/12/img_4783.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f3b/2272169/files/2014/12/img_5034.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/f3b/2272169/files/2014/12/img_4993.jpg

Annonser

Vilken verklighet?

Jag hamnade i en intressant diskussion med min ”svåger” i morse, om vi lever i olika verkligheter. Han har en mer teoretisk syn på saken men min åsikt är klar: ja, vi har olika verkligheter.

Det är ingen tävling i vem som har mest att göra, vem det är mest synd om eller vem som lever det mest ultimata livet utan att vi har olika måsten, olika syn på vad som är viktigt och olika syn på vad som ska ingå i livet.

Mitt liv är fyllt av en massa människor och händelser som gör mig lycklig. Men också måsten och tidsramar.

Jag har ett heltidsjobb som jag utövar måndag till fredag 8-17 med lite flex här och där samt övertid om det är mycket på gång, vilket det just nu oftast är. Så ca 45 timmar i veckan är jag på jobbet.

Jag bor i Stockholm och har inte bil, reser med kommunal kommunikation så det blir ca 1 timme om dagen på bussen eller tvärbanan.

Jag har ett hem som ska städas, disk som ska diskas, tvätt som ska tvättas. Och ja, lite slarvig är jag så grejor som ska plockas undan också. Jag försöker hinna det på kvällen men det är inte alltid jag orkar.

Varannan vecka är jag sambo kan man väl säga, då bor pojkvännen hos mig. Det är viktig tid för mig, då vill jag vara så mycket jag kan med honom eftersom vi bara har varannan vecka ihop.

Den andra veckan då? På helgen hjälper jag oftast min far med att handla, städa undan, byta lakan och tvätta lite. Hemtjänsten gör ett bra jobb men räcker inte riktigt till. Sen är det sällskap också, för det är också en viktig grej – se till att han får komma ut lite på annat än läkarbesök, äta ihop, snacka lite skit. Det tar i stort sett hela helgen, visserligen ett ”kärt besvär” men det blir inte mycket ork och tid kvar till att fixa hemma hos mig. Klart jag skulle kunna skita i resten och bara åka ut och fika, men det är inte riktigt så jag funkar.

De veckodagarna han den där pojkvännen har barnen fyller jag med kompisar, övertid, tvätttid och städtid. Det kanske egentligen är urbota dumt för jag är ofta rätt slut när han dyker upp.

Vi har alla måsten, vi behöver tvätta och städa lite, diska och äta och sova. Men vi sover olika mycket och du kanske lämnar in din tvätt till kemtvätten? Kanske har du en dammsugarrobot och inte är speciellt slarvig?
Jobb tar olika lång tid. En del jobbar skift, en del jobbar 38,6 timmar i veckan och inte en minut mer, andra jobbar alldeles för mycket och en del jobbar inte alls av olika anledningar.

Vissa har barn som givetvis tar tid i anspråk, andra har inte det. Vissa har åtaganden av social karaktär som äldre föräldrar, sjuka släktingar etc som behöver tillsyn, sällskap eller annan hjälp.

Vissa väljer att lägga all ledig tid på dataspel, andra lägger den på träning, någon väljer svampskogen och andra väljer teater. Någon kanske inte ens har ledig tid?

Vi har olika verkligheter. Vi har olika saker som är måsten. Vi har olika känsla för plikt och ansvar. Allt detta spelar in.

En tanke som verkligen fastnade hos mig under vår diskussion var att det skulle vara så himla intressant att göra prao i någon annans liv under tex 48 timmar. För att se hur andra har det.
Hur är alla andras liv?

Vilken verklighet lever du i?

Sammanfattning 2013

Ja, det är dags igen. Hur ska jag sammanfatta detta året då?

Nyår med världens underbaraste bonusbarn och han den där.

En vår med skratt, kyssar, diskussioner, tårar och glädje och ilska och åsikter. Och färg i huden.

En sommar med sol, värme, renar, fjäll, tält, kyssar, skratt, ljusa nätter och vänner.

En höst med känslor, ilska, gråt, operation, medicin, trötthet och skratt. Med kyssar och kärlek. Och oro över vart världen är på väg.

Tack Mian och Essa med familjer för sällskap på midsommar, tack Eva för att du finns i mitt liv. Eller för att jag får vara i ditt. Tack Christina för att du ringer. Tack Bodil för att du sveper in med en doft av Chanel. Tack Jennie för att du lyssnar. Tack Petra för pepp, tack Marie & Linda för 12 år och tack Pernilla & Jocke för att jag fick äta lunch istället för att städa.

Och tack ni andra för att ni vill ha mig i ert liv.

Ett bra år. Ett år med han den där och mina bonusbarn – de ger mig så mycket kärlek, de ger så mycket glädje. Jag är så kär i dem och så lycklig att jag har dem. Och att jag får vara med dem.

Ett år med tillfreds i själen. För det mesta.

Tiden går

Tiden går så fort. Svisch så susar den vidare.

Jag står kvar, lite yr i huvudet av farten och undrar vad som händer.
Tittar på fotot på skrivbordet, han den där. Han tittar inte in i kameran. Som vanligt, även om det inte var jag bakom kameran, som vanligt. Det har gått nästan ett år. Jag kommer faktiskt inte ihåg när vi sågs första gången, misstänker att min Facebook kan sitta på svaret. Men det är inte så viktigt. Det är mycket i livet som blir rätt oviktigt när jag är med honom; prestige, stolthet och sånt där strategi-tjafs a la om-han-gör-det-först. Vi är det viktiga.

Jag är fortfarande förälskad, fortfarande förundrad över att han vill vara med mig, fortfarande fascinerad över allt han är, kan och gör.

Vi vill båda rädda världen men inte bli räddade av någon, vi vill vandra och se världen, vi vill ha ett gott liv. Ihop.

Det hoppade in oinbjudna ord i den här texten, ord om då. Det är över. Jag lärde mig vad jag skulle och nu är nu. Likväl som jag är glad att det nu är han och jag, är jag ledsen över att det inte blev vi tidigare. Men då skulle inte världen se ut som den gör, vi skulle inte vara de vi är.

Jo, det händer att jag faller ner, det händer att jag låter honom sota för vad någon annan gjorde. Men jag lär mig.
Det händer att vi surar, att vi pratar förbi varandra och väldigt ofta att vi tittar på varandra med förundran och skrattar gott.

Detta ska inte tolkas som något offentligt frieri eller annat än vad det är: en text om en man som gör mig lycklig, fnissig, förvirrad och allt däremellan. Han har också möjlighet som ingen annan att göra mig ledsen. Men det har hänt förvånansvärt sällan. Han är en bra man.

Jag hoppas han och jag får skratta, prata, diskutera, laga mat och mycket mer ofta, mycket och resten av livet.

20130912-124710.jpg

Sommar

Semestern är slut om nån dag. Jag har gjort allt det jag tänkt och lite till och mycket annat.

Jag är nöjd.

Visst är det mycket tankar, om allt möjligt. Från kärlek till ordning till jobb till familj till allt jag borde men inte … Jag har blivit bättre på det där. Att inte borde. Har blivit bättre på att det får lösa sig oavsett. Tyvärr har jag inte blivit bättre på oro men det är nästa grej.

Vill ju också att alla ska må och ha det bra. Ta hand om. Och skäms när jag missar att andra inte mått eller mår bra. Men jag måste inse att världen inte står och faller med mig.

Men i stort sett – jag har haft det himla bra.

Jag har vandrat i fjäll, sett ren, pussat på min Jesper, pussat på min far, pussat och lekt med bonusbarn och missat fotografera blixtar och haft det bra. Bland annat.

Resten får ordna sig.

Nu höst. Snart. Strax. Om ett par veckor. Igen.

Läser

Ja himmel, tiden går och vi med den. Världen snurrar och allt går vidare. Framåt eller bakåt? Det är nog i betraktarens öga.

Läser mina gamla ord och ser vad jag bearbetat de sista åren. Vilken resa. Galet. Och rätt kul att ha dokumenterat. Faktiskt. Man bli klokare med tiden. Och erfarenheten. Hoppas jag.

Vissa saker känner jag att jag inte lärt mig ett enda dugg om, andra har jag gått vidare ifrån.

Vissa saker lär andra mig mer om än jag själv ens kunnat komma på.

Häromdagen fick jag ett sms där det stod:

Jag älskar dig för att du är du, och trots att du är du. Du är fantastisk
.

Den känslan som jag kände då bär mig genom tunga dagar och får mig att tänka att det nog kan ordna sig.

Tänka sig va?

Sammanfattning 2012

Ja Jävlar. Hur ska jag sammanfatta 2012?

Flera resor. Ner i helvetet och vände. Men vi börjar från början;

Fantastisk helg i Skåne i februari hemma hos Pernilla & Jocke med bla Ellan & Co. Och mycket värme och skratt. Tack till er alla, ni är fantastiska. Och Pernilla? Du är min kloka syster.

Sedan blev jag sjuk. Tillbringade min första natt på sjukhus sedan jag föddes och röntgades tills jag var självlysande. Börjar först nu repa mig.

Gick ner 32 kg på vägen och håller på att byta garderob.

Blev bortvald som vän av någon jag uppskattade att ha som vän. Det var hårt men sånt är livet. Hans beslut, hans val.

Erfarenheter gör en klokare. Och jävlar vad saker å ting kan snurra bortom kontroll. Har lärt mig mycket om mig själv, om mina vänner och fått nya vänner. Lärt mig att vissa inte är vän på samma sätt som jag.

Våren bjöd senare på resa till Mallorca och bestigning av ett berg. Jag klarade det. Med hjälp av fotbollsspelaren Kennet Andersson. Vem hade trott det? Yay! !

Sommaren var …. Bra. Sjuk å sliten men bra. Många skratt, lite sol och mycket regn. Tack Essa å Lilla E för skratt och lek. Tack min twilling Eva & Co. för fantastisk övernattning och hönstur. Tack igen till Pernilla & Jocke för att jag fick hänga i er soffa och slita ut era öron med allt snack. Tack till Diablo och Ginger för att ni finns. Tack Christina för insikter. Tack Mian å Freddan för frukost och magmys. Tack fikagänget i Malmö!

Hösten kom obönhörligen. Den började med förkylning och en mycket bra födelsedag. Sedan … hände nåt. Han den där dök upp. Pernilla kom upp å godkände honom. Kändes bra. Det snurrade på. Hösten har verkligen gått i rasande fart, jag har bollat halvskruttig pappa, kärlek, jobb, vänner, röntgen, födelsemärken, allvar, gråt, skratt å fniss.

Det är strax jul, snön lyser vit, jag har gått promenad i snöstorm, klädd i klänning med han den där, köpt julklappar och pussat fantastiska barn.

Det har fötts barn (välkomna Stella å Majken!) och det har slitits ut klyschor.

Hur det kan sammanfattas? 2012 har varit ett galet år, inte alls som jag tänkte eller ville men på slutet ännu bättre än jag nånsin kunnat drömma och tro.

Vänner, nya och gamla som har plats i mitt liv. Som bidrar med insikter, kunskaper och kloka ord och fniss när livet snurrar. Jag bara hoppas innerligt att jag gett tillbaka en bråkdel.

Jag tänker inte hoppas, tro eller önska för 2013. Eller jo, en sak: kom hem till mig älskling !. Resten ordnar sig efterhand. Oavsett vad jag planerar och tror och vill.

Om jag lyckades med nyårslöftena? ja, jag tror det. I stort sett.

Gott Nytt År!