2015

Dags att börja summera 2015. Ett år med många omtumlande händelser. 

På trettondagen kollade vi, han den där och jag, på lägenheter som vi tänkte att vi nog kunde bo i tillsammans. Vi slog till och la ett bud. Och var plötsligt med lägenhet i hop?! Packa, städa, slänga, packa, jobba, låna, pust. Den 28 februari var den vår. Vi sov första natten i hop i vår lägenhet 2 mars. Sen har det gått rätt bra. Vi har bara velat slå nåt hårt i huvudet på varandra i bland…  

 
Vi köpte oss en Fårrd. Och han den där köpte en bössa. En svartkrutsladdad från 18-frös-ihjäl att hänga på väggen… 

Våren rusade på, nya vanor och rutiner. Nya omgivningar att lära sig. Barnkalas, barnveckor och plötsligt var livet inte så lätt som innan men mycket roligare. Pappa fick inte lika mycket tid som innan men har hälsat på i Nacka och vi har varit ute på ön flera gånger, han har nästan lyckats hålla sig i från sjukhus också … En volt ner för källartrappan gav 10 stygn i huvudet och två påsar blod. Men annars så *peppar peppar*  

 

m

Efter mitt livs första skolavslutning som vuxen var det dags för sommarlov! I somras åkte vi på bilsemester och blev våra föräldrar (Ser ni utsikten? Muuu säger kossan, kolla sjön!) tur med vädret hade vi också! Gränna, Visingsö, ubåtar i Karlskrona och bästa av allt var finpizza, höns och bad hos E i Husmansbyn.  

 Jag fick äntligen ett svar på varför jag aldrig blev pigg och varför livet var så jobbigt. När sköldkörteln inte funkar blir det så. Prova att säg sköldkörtel snabbt förresten! 

Hösten har också gått i rekordfart! Vi har inte ens hunnit få upp tavlor på väggarna… Ja, det har blivit ett vi. Han och jag och barnen. Det är inte så mycket jag längre. 

Men jag är tre prickar fattigare, en var en tumör så nu har jag fortsatt klippkort på KS i ett par år till. Det är ok. 

Jag har brottats med dåliga samveten, det är svårt att få livspusslet att gå ihop i bland. Tid är en lyx. Mot förr när det ibland var en förbannelse. 

Det lackar mot jul, vi ska försöka oss på julfirande hemma hos oss med barn och föräldrar, spännande och nervöst! 

Jag satte som mål förra året att jag skulle ha fler matlådor, ett mål han den där bidragit till med stor entusiasm sen i september, varje dag utom 3 tror jag? Kyssar, hälsa och balans… Nåja på kyssfronten har det varit helt ok i alla fall.

Sen är det nyår. Nytt år och nya möjligheter som det ju heter. Jag hoppas mest på en lugnt, trevligt år med bara glada händelser… Och att jag får tid att städa förrådet 🙂 

Jag tycker fortfarande inte om nyår, det går inte över. Men jag känner åtminstone inte nattsvart ångest över det numera. 

Nåja. Vad hoppas vi på för 2016 då?

-god hälsa (jag har blivit gammal! :))

– kyssar i massor

– mer tid

– mer choklad men mindre kalorier. Och mer hallon! 

-glada barn som kramas

– och något storstilat en bättre värld …

  
God jul & Gott Nytt 2016! 

Annonser

Livet

Av många olika anledningar har jag min gynekolog på Fertilitetscentrum, jag stannade kvar även om drömmen dog ut där. I väntrummet ett sammelsurium av hoppfulla, lyckliga, oändligt ledsna & avvaktande par och kvinnor. Magar som inspekteras i smyg, åldrar gissas och möjligheter räknas på. Kan hon så kanske, kolla de kunde… 

Just nu ett ungt par, de är uppenbart kära så där sprudlande, en liten mage syns på dem båda. Jag blir lycklig för deras skull. 

Julsångerna med Jöback i bakgrunden och en lite äldre kvinna kommer ut ur ett rum, gråtmosig men leende. Jag undrar vad som hänt. Men här passerar bara människor förbi. De flesta med ett lycka till … 

Naiv? 

Jag tror gott om alla. Tills de visar att de inte vill gott. Då lär jag mig ibland att jag skulle tänkt annorlunda. 

Jag är sån. Man ska ha förståelse, medkänsla och ett visst mått av tålamod med andra här i världen. Alla är inte som jag. Tur är väl det men vi resonerar/agerar och hanterar inte på samma sätt och det måste man som vuxen förstå. 

Jag bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker, att de ska vara glada och må bra. Jag oroar mig och anstränger mig för att glädja och stödja. Ibland känns det som om jag inte räcker till. Det gör jag säkert inte heller, andras lycka kan ju inte hänga på mig – det inser jag rent logiskt men känslomässigt är det en annan sak. 

Ibland är det svårt. Jag anstränger mig så för att vara alla till lags, och tänker ibland att det inte är så många som anstränger sig för mig. Men jag fullföljer inte tanken. Det är deras problem, inte mitt. 

Men det var medkänsla jag skulle skriva om. Inte mina egna osäkerhetsnojjor. 

I dagens läge behöver vi medkänsla. I bemärkelsen att känna med någons situation. 

Det är få som förstår hur det är att ta bara det du kan bära, lämna hemmet, de saker du tycker om, människor du älskar och ge dig ut på en lång och osäker resa. Inte veta om du har mat i morgon, var du ska bo, hur du ska göra dig förstådd. 

Jag har funderat en hel del på det. Lämna pappa, vår lägenhet, sakerna jag älskar, böckerna, mammas tomtar.. Det gör mig så ledsen. Jag försöker sätta mig in i situationen att inte ha något val. 

Det krävs medkänsla och sympati av oss som levt i fred så länge nu. Det krävs att vi visar mod och generositet. 

Nä, jag har ingen flykting boende hos mig, jag har inte ens varit volontär på stationen. 

Men jag kan avstå hårda ord, trångsynthet och att vara ovälkomnande. 

Valp

Så kommer de tillbaka, de där hundvalpstendenserna. Plötsligt kommer tanken ”Om jag gör så här så kommer X säkert reagera så där” och att jag aldrig lär mig att jag inte kan styra andras beteende… Tröttsamt på så många plan. 

Vill folk inte umgås med mig, om de aldrig hör av sig eller svarar på sms/mail/etc så vill de inte. Jag borde nånstans koppla kan jag tycka? 

Suck. Jag blir trött på mig själv. 

Livet

Jag ligger i sängen jag sovit i sen jag var .. 10 tror jag. Hos pappa på ön. Trygg och varm med månen som lyser in genom fönstret. Ljuset flödar, månen är full och fönstret, ja det är alldeles dammigt. 

Jag tänker på vilken väg ödet har fått mig att gå, vad som hänt de sista åren och undrar lite snurrigt vad som hände egentligen. Hur blev det så här?

Här är ett bra ställe. Tryggt och fullt av värme, kärlek och skratt. Åja, det finns förstås dåliga dagar också. Men för det mesta mest bra dagar. Vardagar. Vanliga dagar. Bra dagar. 

att vara sann mot sig själv. 

Jag vet inte jag. Ska man vara sann mot sig själv eller av diplomatiska skäl hålla tyst, ignorera eller bara tiga ihjäl?Det brukar ju funka så där?

Jag försöker leva efter devisen att det ska kännas bra i magen när jag tar beslut, bestämmer mig för något eller bara lever. Det måste kännas bra.

Jag är uppvuxen i ett moderat hem, med egenföretagare som föräldrar, god medelklass och många internationella kontakter. Mina föräldrar lärde mig tidigt att det finns goda människor av alla sorter och otrevliga människor av alla sorter. Det är den enda indelning man behöver göra och det försöker jag leva efter fortfarande. Det spelar mig ingen roll om man är gul, grön, rosa eller svart. Inte heller om man tror på Gud, Allah, Buddha, Vishnu eller någon annan. Det spelar ingen roll om ditt pass säger svensk, fransk, samoan eller något annat. Det är vem du är som person som spelar roll.

Jag ser en trend bland vissa bekanta och människor jag känner via SoMe som drar mot brunt. Bajsbrunt enligt mig.

Jag ser många som anser att flyktingar bör stanna i krig, människor inte ska fly för ett bättre liv eller stanna hemma och inte komma hit och tigga för att hanka sig fram. Det gör mig oändligt ledsen och rätt förbannad.

Min åsikt är att vi ska hjälpa om vi kan. Vi har råd och plats och har haft fred i 200 år. Vi kan ge plats och möjlighet till flyktingar. Vi har möjlighet att ta emot de som vill ha ett bättre liv.

Jag har haft tur som föddes här. Jag kunde ha fötts på andra ställen i världen där mitt liv inte varit detsamma. Som tex i Nepal, Frankrike eller Syrien.

Har ni funderat över vad ni skulle ta med om ni var tvungna att fly om 24 timmar, och bara det ni kan bära? Har du en väska hemma som du kan ta det i ? Har du kontanter ? Skulle du lämna dina gamla föräldrar som inte kan klara resan ? Foton vs kläder? Tandkräm vs mat ? Rena underkläder ?

Jag tycker vi alla ska ställa oss frågan ”Tänk om det var jag och min familj, hur skulle jag agera?”.

Vi är vana vid fred och lugn. Vi vet inte hur det är, de flesta av oss.

Det är ingen domedagsfråga eller katastroftänk. Det går snabbt att förlora fotfästet även av andra skäl än krig. Hur många klarar mer än 3 månader utan lön? Vad händer om banken skulle återkalla dina lån? Vad händer om räntan går upp till 4%?

Jag och sambon har räntekostnader på ca 2000kr/månad just nu och en ränta på ca 1,5%. Om räntan går upp till 4% är det ytterligare 2000kr i månaden i ränta på lånet. Vi har råd med vårt lån, har du ?

Att vilja skapa sig ett nytt liv med bättre förutsättningar har alla människor gjort i alla tider, från neandertalarna som vandrade, till svenskarna som flydde svälten till Amerikat till italienarna som kom hit på 50-talet.  

Jag tänker ofta med tacksamhet på mitt liv. Jag har familjen som jag älskar, ett jobb jag trivs med, lön och pengar på kontot, tak över huvudet och vatten i kranen, mat i kylen och råd att unna mig fredagsmys.

Vad mynnar då detta i?

Att jag inte har lust att omge mig med människor som är snåla, som inte tycker vi ska hjälpa och som anser att ”de är ju inte svenskar”. Så jag tar bort dem ur mitt liv.

Det hjälper inte deras åsikter, jag tar inte ens diskussionen eftersom jag anser att om man är över 30 år gammal och har format en åsikt så lär man inte ändra den för att jag anser annat. De har hört argumenten förut, de har sett artiklarna och allt annat.

Man är alltid välkommen att ändra sig, jag är inte omöjlig om man vill umgås med mig.

Sorgset

jag känner mig sorgsen, det gör jag iofs ofta så här års. Sommarens ljus och värme går mot sitt slut, semestern är över och allt det där man skulle/borde ha gjort men som inte gjordes. Det är en sorg på sätt och vis. 

Jag är ledsen över de vänner jag inte hann träffa, de jag inte hunnit prata med och allt jag borde. 

Det gör mig ledsen, jag hinner inte som förr när jag hade eoner av ensam tid att fylla. Nu har jag inte det. Jag har andra att ta hänsyn till och en sambo jag tycker om att tillbringa tid med. Det ger mig dåligt samvete även om jag inte riktigt håller med mig själv. 

Jag försöker intala mig att det är ok att jag inte hinner. Att jag inte heller ringer och att jag inte är lika engagerad i andras liv som jag en gång var. 

Det går så där. 

Jag hade velat prata med Bodil oftare. Dricka bubbel och äta choklad. 

Jag hade velat sitta i kvällssolen och surra med Pernilla om livet medan barnen härjade runt om.

Jag hade velat se Mians kolonistuga och leka med MajkanPajkan. 

Jag hade velat fotografera med Essa.

Jag hade velat rida islandshäst med Eva i fjällen. Och sitta mer på bänken vid väggen..

Jag hade velat ockupera bästa bordet i kvällsolen på en uteservering md Annelie & Carina. Och Magda & Anneli, och Jennie. 

Jag hade velat dra ut Petra på svampplock. 

Men jag har gungat med sjuåringen, filosoferat med en elvaåring om hur mycket månen väger, pratat med pappa medans vimpeln fladdrade och kysst min sambo i månskenet. 

Det är inte fy skam alls. Jag undrar om andra har samma dåliga samvete när det gäller mig? Inte för det spelar någon roll. 

Mitt samvete räcker.