Valp

Så kommer de tillbaka, de där hundvalpstendenserna. Plötsligt kommer tanken ”Om jag gör så här så kommer X säkert reagera så där” och att jag aldrig lär mig att jag inte kan styra andras beteende… Tröttsamt på så många plan. 

Vill folk inte umgås med mig, om de aldrig hör av sig eller svarar på sms/mail/etc så vill de inte. Jag borde nånstans koppla kan jag tycka? 

Suck. Jag blir trött på mig själv. 

Livet

Jag ligger i sängen jag sovit i sen jag var .. 10 tror jag. Hos pappa på ön. Trygg och varm med månen som lyser in genom fönstret. Ljuset flödar, månen är full och fönstret, ja det är alldeles dammigt. 

Jag tänker på vilken väg ödet har fått mig att gå, vad som hänt de sista åren och undrar lite snurrigt vad som hände egentligen. Hur blev det så här?

Här är ett bra ställe. Tryggt och fullt av värme, kärlek och skratt. Åja, det finns förstås dåliga dagar också. Men för det mesta mest bra dagar. Vardagar. Vanliga dagar. Bra dagar. 

att vara sann mot sig själv. 

Jag vet inte jag. Ska man vara sann mot sig själv eller av diplomatiska skäl hålla tyst, ignorera eller bara tiga ihjäl?Det brukar ju funka så där?

Jag försöker leva efter devisen att det ska kännas bra i magen när jag tar beslut, bestämmer mig för något eller bara lever. Det måste kännas bra.

Jag är uppvuxen i ett moderat hem, med egenföretagare som föräldrar, god medelklass och många internationella kontakter. Mina föräldrar lärde mig tidigt att det finns goda människor av alla sorter och otrevliga människor av alla sorter. Det är den enda indelning man behöver göra och det försöker jag leva efter fortfarande. Det spelar mig ingen roll om man är gul, grön, rosa eller svart. Inte heller om man tror på Gud, Allah, Buddha, Vishnu eller någon annan. Det spelar ingen roll om ditt pass säger svensk, fransk, samoan eller något annat. Det är vem du är som person som spelar roll.

Jag ser en trend bland vissa bekanta och människor jag känner via SoMe som drar mot brunt. Bajsbrunt enligt mig.

Jag ser många som anser att flyktingar bör stanna i krig, människor inte ska fly för ett bättre liv eller stanna hemma och inte komma hit och tigga för att hanka sig fram. Det gör mig oändligt ledsen och rätt förbannad.

Min åsikt är att vi ska hjälpa om vi kan. Vi har råd och plats och har haft fred i 200 år. Vi kan ge plats och möjlighet till flyktingar. Vi har möjlighet att ta emot de som vill ha ett bättre liv.

Jag har haft tur som föddes här. Jag kunde ha fötts på andra ställen i världen där mitt liv inte varit detsamma. Som tex i Nepal, Frankrike eller Syrien.

Har ni funderat över vad ni skulle ta med om ni var tvungna att fly om 24 timmar, och bara det ni kan bära? Har du en väska hemma som du kan ta det i ? Har du kontanter ? Skulle du lämna dina gamla föräldrar som inte kan klara resan ? Foton vs kläder? Tandkräm vs mat ? Rena underkläder ?

Jag tycker vi alla ska ställa oss frågan ”Tänk om det var jag och min familj, hur skulle jag agera?”.

Vi är vana vid fred och lugn. Vi vet inte hur det är, de flesta av oss.

Det är ingen domedagsfråga eller katastroftänk. Det går snabbt att förlora fotfästet även av andra skäl än krig. Hur många klarar mer än 3 månader utan lön? Vad händer om banken skulle återkalla dina lån? Vad händer om räntan går upp till 4%?

Jag och sambon har räntekostnader på ca 2000kr/månad just nu och en ränta på ca 1,5%. Om räntan går upp till 4% är det ytterligare 2000kr i månaden i ränta på lånet. Vi har råd med vårt lån, har du ?

Att vilja skapa sig ett nytt liv med bättre förutsättningar har alla människor gjort i alla tider, från neandertalarna som vandrade, till svenskarna som flydde svälten till Amerikat till italienarna som kom hit på 50-talet.  

Jag tänker ofta med tacksamhet på mitt liv. Jag har familjen som jag älskar, ett jobb jag trivs med, lön och pengar på kontot, tak över huvudet och vatten i kranen, mat i kylen och råd att unna mig fredagsmys.

Vad mynnar då detta i?

Att jag inte har lust att omge mig med människor som är snåla, som inte tycker vi ska hjälpa och som anser att ”de är ju inte svenskar”. Så jag tar bort dem ur mitt liv.

Det hjälper inte deras åsikter, jag tar inte ens diskussionen eftersom jag anser att om man är över 30 år gammal och har format en åsikt så lär man inte ändra den för att jag anser annat. De har hört argumenten förut, de har sett artiklarna och allt annat.

Man är alltid välkommen att ändra sig, jag är inte omöjlig om man vill umgås med mig.

Sorgset

jag känner mig sorgsen, det gör jag iofs ofta så här års. Sommarens ljus och värme går mot sitt slut, semestern är över och allt det där man skulle/borde ha gjort men som inte gjordes. Det är en sorg på sätt och vis. 

Jag är ledsen över de vänner jag inte hann träffa, de jag inte hunnit prata med och allt jag borde. 

Det gör mig ledsen, jag hinner inte som förr när jag hade eoner av ensam tid att fylla. Nu har jag inte det. Jag har andra att ta hänsyn till och en sambo jag tycker om att tillbringa tid med. Det ger mig dåligt samvete även om jag inte riktigt håller med mig själv. 

Jag försöker intala mig att det är ok att jag inte hinner. Att jag inte heller ringer och att jag inte är lika engagerad i andras liv som jag en gång var. 

Det går så där. 

Jag hade velat prata med Bodil oftare. Dricka bubbel och äta choklad. 

Jag hade velat sitta i kvällssolen och surra med Pernilla om livet medan barnen härjade runt om.

Jag hade velat se Mians kolonistuga och leka med MajkanPajkan. 

Jag hade velat fotografera med Essa.

Jag hade velat rida islandshäst med Eva i fjällen. Och sitta mer på bänken vid väggen..

Jag hade velat ockupera bästa bordet i kvällsolen på en uteservering md Annelie & Carina. Och Magda & Anneli, och Jennie. 

Jag hade velat dra ut Petra på svampplock. 

Men jag har gungat med sjuåringen, filosoferat med en elvaåring om hur mycket månen väger, pratat med pappa medans vimpeln fladdrade och kysst min sambo i månskenet. 

Det är inte fy skam alls. Jag undrar om andra har samma dåliga samvete när det gäller mig? Inte för det spelar någon roll. 

Mitt samvete räcker. 

Världen

Just nu är världen ingen bra plats. Vi slits itu av orättvisor, olikheter och katastrofer. 

Vi och dem. Oklart hur indelningen sker.

Här och där. Vi lever i ett rikt land med plats, vatten och lugn. Men tycker inte vi har råd med solidaritet och att dela med oss till de som behöver. 

De flyr. Flyr från krig, svält, tortyr, förföljelse och andra fasor. Fasor vi här i vårt lugna land har svårt att ens tänka oss. De utsätter nära och kära för förfärliga umbäranden på vägen, i händerna på ofta oärliga brottslingar. De dör. Och vi vill inte se. Inte jag heller. När jag ser bilderna på barnen som drunknat ser jag mina älskade bonusbarn och känner hur hjärtat vrids itu av vanmakt. 

Jag försöker tänka mig hur det skulle vara om jag behövde fly. Packa ihop det lilla man kan ta med sig. Fotografierna? Värdesaker? Nallen? Minnen? Pappa skulle inte klara en sån flykt, skulle jag kunna lämna honom? Hur skulle det gå? 

Hör Sverigedemokraternas sommartal i Sölvesborg. Solen glittrar, lugnt och städat. Jag hör orden och hör den skickliga retoriken. Kommer på mig själv med att tänka att ja, mer ordning, nåt måste göras! Men nej, inte på det viset. Vi är så oändligt lyckligt lottade här. För visst finns här våld, visst finns här saker som inte funkar och visst finns här väldigt tysta politiker… Men vi har faktiskt råd och möjlighet att erbjuda en fristad.  I Sverige har vi haft fred i mer än 200 år, vi har råd att hjälpa till. Om så bara med en fredlig plats. De vill nog hem igen, det skulle jag vilja. Hem till hemma, även om inget finns där nu. 

Det skrämmer mig, att en sån enkel fråga sliter oss itu. Att generositet och möjligheter blir nåt man snålar med. 

Att vi väljer att blunda för hemskheter må så vara, det gör jag med. Men att tro att de flyr av bekvämlighet är dumhet. De flyr för att få det bättre, i bemärkelsen att inte dö. 

Jag vet inte hur ditt samvete och hjärta funkar men mitt mår dåligt av att världen mår dåligt. Låt oss hjälpas åt istället för att svära över det på fikat. 

Man kan hjälpa på tex 

http://sverigeforunhcr.se

http://raddabarnen.se 

Livet…

Jag är lyckligt lottad.
Jag har familj, vänner, jobb, tak över huvudet och prylar att roa mig med. Jag har medicin för de sjukdomar jag har, det finns bot för den sortens tumörer som ibland fastnar i min hud.

Livet är upp och ner, vissa dagar visslar jag i regnet, andra dagar gråter jag för ingenting.

Likväl finns det saker/handlingar som gör mig ledsen; orättvisor, saker jag inte kan påverka men vill hjälpa till med, cancer, dumma idioter, världens ondska och människor som bryr sig mindre om mig än jag trodde, vänner som använder sig av fade-out metoden trots ansträngningar etc.
Det finns också saker som gör mig glad; En sambo, bonusglin som tycker om att kramas med mig, vänner som tycker om mig, en pappa som älskar mig, mina burkar och tuber med roliga krämer, mina örhängen, mina böcker, roliga kollegor och ett jobb som utmanar ibland. 

Livet. Ett föränderligt under som jag inte kan kontrollera trots stora ansträngningar. Det finns mycket och många jag inte förstår. Det finns annat jag verkligen vill veta mer om och lära mig av. Sen finns det mycket jag inte vill veta heller. 

Vissa saker ger mig energi, annat gör oändligt ont. 

Livet. 

 

Hudcancer 

I morgon ska de skära i mig igen. Det gör mig oftast inget men jag tycker inte om att ha ont och vara ömklig. Jag är dålig på det. Jag är dålig på att visa att jag inte orkar heller.

Det är inget kul heller att få ärr på sommaren. Det kliar ännu mer och är uschligt.

Nåja, vad är väl ett ärr?