Det närmar sig.
Det oundvikliga. Det som faktiskt både gör ont i hjärtat men samtidigt känns skönt.
Jag säljer mitt barndomshem. Huset där jag växt upp, där jag började gå, där jag kramats och badats, och lekt och ätit pannkakor och gräddfil (inte tillsammans). Där jag varit med om otaliga fester, födelsedagar och jular och nyår och valborg och påsk. Där vi burit in granen på lilljulafton, där vi eldat gräs, mätt viljor med älgen som vill åt de jästa äpplena.
Där jag och pappa meckat bilar, burit grejor, kaklat badrum och kök, där han lagt stengolv som påminner om hans barndomshem.
Där mamma och jag lagat köttbullar och bakat och städat och tvättat och där vi gråtit, skrattat, myst och levt.
Det är just det. Ett hus behöver folk som bor i det och just nu och framöver finns inte möjligheten för mig att göra det med min familj. Om flera år kanske. Men ett hus fyllt av lyckliga minnen kan inte vänta på kanske.
Jag har ju minnena hos mig men kommer sakna smultronen, syrenen, gullvivorna, violerna i gräsmattan. Dimman i kurvan, samma kurva som jag spanade efter tomten i. Han kom där, med sin lykta och klapparna som jag och Pilo slet upp.
Jag kommer ihåg när jag satt på stengolvet i vardagsrummet och räknade pengarna som vi skulle växla till dollar när vi åkte till USA första gången. Jag var 9 år.
Eller när Zack var valp och gömde sig i pappas trätoffla i garderoben, eller när Barba åt upp tårtan direkt från fatet.
Och när vi skulle elda i spisen och det bara rann honung längs hela väggen.
Massor av goda minnen, mixade med en del jobbiga minnen. Men känslan av välbefinnande har de senaste åren blandats med så mycket ansvar och jobb att de goda minnena bleknat. I sommar har jag suttit på trappan och funderat på allt det bra. Det har kommit tillbaka lite. Jag har hittat minnen, foton och filmer. De är mina skatter, inte huset i sig.
Jag är usel på att släppa: vänner, platser, saker. Jag önskar det vore enklare.
Men jag behöver göra det här. Gå framåt. 
Filifjonkan 