Det börjar bli dags…

Det närmar sig.

Det oundvikliga. Det som faktiskt både gör ont i hjärtat men samtidigt känns skönt.

Jag säljer mitt barndomshem. Huset där jag växt upp, där jag började gå, där jag kramats och badats, och lekt och ätit pannkakor och gräddfil (inte tillsammans). Där jag varit med om otaliga fester, födelsedagar och jular och nyår och valborg och påsk. Där vi burit in granen på lilljulafton, där vi eldat gräs, mätt viljor med älgen som vill åt de jästa äpplena.

Där jag och pappa meckat bilar, burit grejor, kaklat badrum och kök, där han lagt stengolv som påminner om hans barndomshem.

Där mamma och jag lagat köttbullar och bakat och städat och tvättat och där vi gråtit, skrattat, myst och levt.

Det är just det. Ett hus behöver folk som bor i det och just nu och framöver finns inte möjligheten för mig att göra det med min familj. Om flera år kanske. Men ett hus fyllt av lyckliga minnen kan inte vänta på kanske.

Jag har ju minnena hos mig men kommer sakna smultronen, syrenen, gullvivorna, violerna i gräsmattan. Dimman i kurvan, samma kurva som jag spanade efter tomten i. Han kom där, med sin lykta och klapparna som jag och Pilo slet upp.

Jag kommer ihåg när jag satt på stengolvet i vardagsrummet och räknade pengarna som vi skulle växla till dollar när vi åkte till USA första gången. Jag var 9 år.

Eller när Zack var valp och gömde sig i pappas trätoffla i garderoben, eller när Barba åt upp tårtan direkt från fatet.

Och när vi skulle elda i spisen och det bara rann honung längs hela väggen.

Massor av goda minnen, mixade med en del jobbiga minnen. Men känslan av välbefinnande har de senaste åren blandats med så mycket ansvar och jobb att de goda minnena bleknat. I sommar har jag suttit på trappan och funderat på allt det bra. Det har kommit tillbaka lite. Jag har hittat minnen, foton och filmer. De är mina skatter, inte huset i sig.

Jag är usel på att släppa: vänner, platser, saker. Jag önskar det vore enklare.

Men jag behöver göra det här. Gå framåt.

Annonser

Kärlek

Kärlek är så mycket mer än dyra presenter, glamorösa blommor och storslagna gester.

Det är stöd, en varm blick, en smekning, förståelse, respekt och så mycket mer. Ett skratt ihop, en kram när livet är grått, diskussioner, respekt för var och ens styrka och svaghet.

En vilja att ta sig igenom svårigheter tillsammans med allt vad det innebär, att dansa sig igenom glädjen ihop. Förståelse för varandras rädslor och erfarenheter. Vilja varandra väl. Lyfta och göra bättre, ihop.

Det är väl värt att fundera över dagar som idag, vad kärleken betyder för dig. Vad som är viktigt.

För mig är det just det, att veta att han finns där. Oavsett hur mycket han kan reta mig ibland, hur mycket hans strumpor överallt irriterar mig så betyder kramen, stödet, respekten, glädjen och värmen mer.

Visst uppskattar jag blommor, en god middag eller en oväntad present. Självklart! Men hellre en mulen tisdag i november eller mars än en given dag när det ”ska vara så”. Och storslaget behöver det inte vara för min del, hellre då att man fixar något som underlättar den andres liv eller köper något man vet att personen gillar/vill ha/behöver.

2017

Jaha, dags att sammanfatta ett händelserikt år.

Efter en ledsen men ok jul flyttade pappa till äldreboende. Solen sken, oro försvann men inte är det särskilt kul? Missförstå mig rätt, boendet var fint, personalen toppen men det är inte kul med äldreboenden. Det borde gå att göra … mer hemma. På andra fronter så jobbade jag som en gnu, grät av trötthet och det blev vår. Och jag bytte jobb. Kul, nödvändigt och slitsamt!

Vi gjorde utflykter till Singö-fortet, spelade biljard, var på Skansen och fick bära Snoddas och badade i sjön hemma i Orminge.

Barnen växte som attan, lilla E kapade två storlekar på ett par månader. Vi vuxna hängde inte med så byxor i rätt storlek fick inhandlas akut på årets fjällvandring i Jämtland. Vi tog bilen upp och besökte Ristafallet, såg fjällen från annat håll och gick flera mil. Och Familjen Friluft såg dagens ljus. Nånstans här köpte vi varsin ring som sa ”sambo”. För att vi är det och för att vi vill visa det.

Hösten fortsatte med jobb, stress att hinna med livet, jobbyte även för sambon, operation för pappa och den vanliga stressen att hinna med. Lilla började på Taekwondo och stora E körde scouter.

Pappa blev riktigt sjuk den 14 november. Det blev en tuff vecka på alla sätt med oro, vardagen, realiteten och pappa lämnade oss i enorm sorg den 22/11. En vecka före sin 80-års dag.

Det gjorde att advent, december och jul blev lite .. inte som vanligt. Vi har firat en bra och mysig jul med barnen & Jespers föräldrar. Bättre än jag trodde det skulle bli.

Nu kommer nyår. Inte min favorithögtid och i år än mer inte alls upplagd för ”nästa år blir bättre”. Bättre än vad? Bättre på vad? Jag är föräldralös. Jag har ingen som ‘måste’ älska mig längre, ingen som kan berätta om när jag var liten, ingen som känner mig så väl.

Men jag har min älskade Jesper, min kompass. Mina fina bonusglin, min ‘lillebror’ och mina vänner och förstås släkten. Jag ska nog överleva det här också.

Sammanfattning av året är nog antingen eller. Antingen riktigt bra eller helt jävla miserabelt.

Årets råd? Ta vara på tiden ni har med de ni älskar. Slösa inte energi på folk ni inte gillar. Ändra det ni inte gillar för det är bara du som kan ändra. Var ärliga. Och gnäll inte.

Älskade pappan.

I morgon är det begravning. Inte en dag jag ser fram emot.

Jag är så trött i hela kroppen. Ångest, ont, hjärtklappning, spänningar, fryser. Hela jag protesterar och sörjer.

Jag trodde jag var ok. Men du saknas mig så oändligt. Jag är inte ensam men ändå är jag det.

Åh älskade pappa. Vilket stort tomrum du lämnade.

Åh!

Ser min barndomsnalle på nattduksbordet och börjar gråta.

Vem ska nu berätta om när jag var liten? Vem ska ge mig perspektiv? Vem känner mig så bra?

Åh pappa. Som jag saknar dig.

Känner mig utan sammanhang, som att inget håller mig nere på jorden längre. Eller ens som om jag riktigt hör hemma nånstans. Det gör jag ju, jag vet det rent teoretiskt men det känns inte riktigt så.

Klamrar mig fast vid vardagliga rutiner. Då vet jag. Då kan jag. Då är jag nåt. Någon. Whatever.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera att andra sörjer, det ger mig en möjlighet att glömma min egen sorg men samtidigt blir jag förvånad över att andra är ledsna. Det känns som om jag kämpat själv i motvind ett bra tag. Känner mig självisk. Ytterligt och mol allena i en bubbla av mig och mitt.

Jag vet ju, det går över med tiden. Sorg är upp och ner. Just nu jävligt mycket ned. I morgon kan det vara mer upp.

Döden

Älskade pappa.

Vi väntade på döden högst påtagligt. De värsta dagarna i livet. När livet rullar på men ändå står still. När kontakten ebbar ut men ändå finns i skuggan av ett leende, en puss.. din kropp orkade inte mer.

Världens bästa pappa och hedersmorfar. Du var så mycket mer. Vän, stöd, rådgivare, humörhöjare, lugnet och alltid den osvikliga kärleken. Oavsett hur mycket vi bråkade och envisa som synden båda två.

Ditt oändliga tålamod och lugn.

Vad ska jag göra utan dig? Föräldralös. Jo för all del är jag gammal nog att klara mig själv men ändå. Och nog har jag klarat både dig och mig i flera år men nu är jag … ensam. Ensam i världen utan någon som känner mig så.

Hjärtat värker, själen är trasig. Tankar om olika val, om jag gjort så? Om jag valt det? Hade det blivit annorlunda då?

Jag älskar dig. Hälsa de andra där ni nu är. De vi saknat så länge.

Förlustern

Man kan förlora någon flera gånger. På många sätt.
Jag förlorar min far nu, varje dag nästan. Fragment av mannen han var för inte så länge sedan syns ibland men för det mesta är det inte han där.

Sorgen, skräcken och faktiskt tröttheten. Sorgen över att en av mina stora förebilder inte är kvar, min fantastiska pappa som inte är här längre. Skräcken över hur han egentligen mår, allt han inte kan förmedla och över att jag snart är föräldralös. Hur ska jag klara det ? Hur ska det bli då?
Och den förlamande tröttheten över att jag inte har kontroll över situationen. Även det faktum att många inte verkar förstå. Varken sorgen eller skräcken. Jag blir fundersam om det bara är jag eller om man helt enkelt inte förstår hur det kan bli? Eller är jag vek? Överkänslig?
Borde jag bara konstatera att ju fortare desto enklare och sen gå vidare? Eller minska kontakten och spara mitt hjärta och sen begrava? Gör man så? Rensas föräldrar bort för att de suger energi?

Jag har aldrig förstått det där riktigt, rensa energitjuvar… för mig är det att städa förrådet eller nåt. Sånt tar sjukt mycket energi från mig. Jag vill ha det organiserat så slipper jag tänka. Då vet jag var saker är och behöver inte varken leta eller fundera på var jag la nåt. ”Var sak har sin plats” – det har jag inte fått efter min far. Hans saker har visserligen sin plats men det är fan inte logiskt eller ordning.

Jag är innerligt tacksam för ett par saker min far har lärt mig:
– Saker kan man ersätta. När jag krockade mammas bil var första frågan ”Är du ok?”, nästa mening var ”Det finns folk som lever på att göra bilar”.
– Köra bil ordentligt. Jag kan fickparkera, köra med släp, köra buss och lastbil. Och gör det bra.
– Jag kan hantera skruvmejsel, såg och yxa utan större svårigheter, men jag tycker det är trist.
– ”Du får alltid lättare det du vill ha om du är trevlig”.  Så sant så.
– Och ” Se alltid prydlig ut Filippa, då går det lättare för folk tror du är snäll.”