Anno 2016

Året 2016Ja, var ska man börja ? Det är inte världens mest toppen år jag summerar.

Vi började med nyår i lugn hemma i nästan nya lägenheten. Vi trivs så himla bra med hus och område att det är en lyx att få vara hemma.

Januari innehöll bokslut, en hjärtattack hos pappa och vinter. Våren blev därför lite meckig med vård, boende och en del akuta utryckningar till pappan, det görs med kärlek men tid är alltid svårt att få till.

Vi åkte pulka, gjorde is-såpa-bubblor och försökte ändå få tid att vara familj.

Till påsken hade vi bestämt att ta med barnen till London. Paddington är ju en favorit och vi hade pratat en del om flyg, storstäder och resor. Veckan före hamnade pappa på sjukhus pga sitt långvariga fotsår och man bestämde att amputera medan vi var i London. Det var hårt. Jättejättehårt att ha kul i London med familjen när pappa hade det väldigt jobbigt i Stockholm. Många tårar och sömnlösa nätter blev det.

Men nu är han en vänsterfot kortare så att säga. Man måste behålla galghumorn.

Våren rusade på, det är kämpigt att hinna med pappas hus, familj och lägenhet, jobb och sig själv och hälsa på pappan. Men det gick. Våren kom med lov och löv. Sjuåring blev åttaåring och elvaåring blev tolv. Stora barnen som är så fina! Jag blir bättre och bättre på det även om jag ibland kör i diket med att planera matintag. De har lite kortare ledtid än jag …. Vi tillbringade sköna helger i huset på ön, det blev lite som ett sommarhus. Pappa blev fysiskt bättre men lite skörare mentalt.

Det är jobbigt med anhörigvård. Man förlorar sin förälder gradvis men ändå inte. Det är som att ha barn som är vuxna och får bestämma själv. Att hitta rätt i vården är inte heller rätt men det är fullt med fantastisk personal och engagerade människor. Det ska nog bli bra med pappan också även om det är lite skörare än vanligt.

Sommaren med semestrar och lov som hägrade. Ett bröllop för sambons bror var fantastiskt trevligt, kameran fick hänga med och fångade i alla fall några glada gäster. Semestern blev hemmavid. I första omgången så tog vi det lugnt, badade, vandrade, fiskade och vaskade guld. Jodå det fanns guld i sjön en bit bakom huset! Vi blev inte rika men ändå.

Nästa omgång semester bestod av utflykter till Femöresfortet, Älvdalen scoutläger och mer fiske, guldvask och bad. Sen kom skolan igen. Och jobbet. Det har varit ett struligt år med mycket oordning på jobbet som nu i höst har dragit ett systembyte på hög växel. Det drar mycket energi men tack vare underbara kollegor är det ändå ok att dra lite till.

Ovanpå det har pappan varit ett par omgångar på sjukhus och la till ytterligare en hjärtattack nu i november. Och jag fick lunginflammation. Det blev så att säga lök på snökaos av oanade mått. Insnöad på riktigt i Orminge i en dag, vem hade trott det ? Men sambon var glad att hans prepper-förråd fick komma till användning.

Fårrden har rullat så bra så bra och hemma så återstår det att städa balkong och förråd men tapeter och lite sånt ska vi fixa nu i vår. Tiden går ju så fort….och det är mycket att hinna med. Det får ordna sig.

Jag tänker tillbaka på fantastiskt mysiga stunder med barnen, på härliga dagar med sambon, trevliga möten med vänner, nya upplevelser, glada skratt och värme. En känsla av att jag är lyckligt lottad. Om än tröttare än vanligt.

Nu ser jag fram emot en väldigt lugn och ojulig jul men ett sprakande nyår med familjen! Det är fortfarande inte någon favorittid, jag har svårt för mörker, kladdigt väder och förväntningar från alla håll – inklusive mina egna. Jag försöker sänka krav och idéer för att jag själv ska klara av det, och för att jag inte ska projicera det på andra.

2017 ser jag fram emot våren, jag hoppas pappa blir piggare och att livet får flyta på lite skönt medan jag borrar, tapetserar, organiserar och fixar. Här har jag skyhöga förväntningar på min organisationsförmåga, vi får se om jag levererar eller om jag går raka vägen in i nån vägg rent bokstavligt.

Repetera efter mig…

Jag har sagt det förr men det tål tydligen att sägas igen…. 

Jag är ingen särdeles komplicerad eller privat människa. Jag är öppen med det mesta och säger för det mesta vad jag tycker även om jag inte söker konflikter.

Jag gillar inte aggressivitet och jag tycker definitivt inte om bråk. Det betyder inte att jag tar skit. Eller låter mig köras över.

 

Jag skriver om mitt liv, mina tankar och mina betraktelser av livet på sociala media, twitter, instagram och facebook. Vill man kan man alltså följa en dag i mitt liv relativt öppet, hur jag åker buss, hur trött jag är och oftast vad jag får till middag. Man får följa mina tankar kring människor jag ser, ibland kring #handendär och min pappa, mina fina bonusglin och mina vänner. Mina farhågor och mina glädjeämnen. Jag kommenterar och har åsikter, jag visar söta djur och tokiga filmer.

Men förutsätt inte för en enda jävla sekund att nåt handlar om dig eller nåt du vet något om – för det har du ingen aning om! Jag är trött på människor som tar mina funderingar, vrider dem till att handla om ditten och datten och sen biter det mig i rumpan av olika anledningar. Sluta.

Är du så fruktansvärt nyfiken på mig, mitt liv och mina tankar – boka en fika eller ta dig tid att lära känna mig. Det är inte så svårt. Tro inte att det du ser på Sociala Media är jag. För då har du ett problem. Ett stort jävla problem med dig själv och din omvärldsuppfattning.

Jag svär för jag är arg och ledsen, folk varnar mig och säger ”var inte så öppen”, jag säger det är så jag funkar. Sen händer det ändå. Man tar nåt jag skrivit, vrider det och vad slutar det med ? Jag blir ledsen, arg och besviken.

Jag bryr mig om människor jag tycker om, jag har ett rätt stort hjärta och empati nog för många. Ofta får jag sota för det för jag förväntar mig troligen orimlig respons. Jag har lärt mig att bry mig mindre öppet, att dölja hur mycket folk betyder för mig och hur mycket jag tycker om nån och framför allt hur ledsen jag blir.

Det gör ont och jag blir ledsen och trött. Jag roddar mitt heltidsjobb, mitt förhållande, två bonusbarn dvs min familj, min pappa och mina vänner efter bästa förmåga. Det ska tvättas, diskas, städas, organiseras, skrattas, lekas, läsas läxor, hjälpas till med planering, medicin, pensionsplanering, kompost, återvinning etc.

Så läs denna mening noggrant: JAG HAR INTE TID OCH ORK ATT SNACKA SKIT, LJUGA, GÖRA MIG TILL ELLER PÅ ANNAT SÄTT ENGAGERA MIG I DIN SKIT. DEN FÅR DU HANTERA SJÄLV. VILL DU VRIDA DET JAG SKRIVER TILL SKIT ELLER ANNAT JOX, GÖR DU DET MEN DU FÅR FAN STÄDA SJÄLV. Ta inte ut på mig om ditt liv är trist, för jäkligt eller gör ont.

Jag är inte intresserad av och har ingen ork med andras intriger, ambitioner eller demoner. Jag lovar att försöka leva mitt liv så gott jag kan så lever du ditt. Ok ? Ok.

 

Tro

 Detta fenomen som ger hopp och förtvivlan. Det fascinerar mig oändligt.

Jag tror. Jag är döpt och konfirmerad i svenska kyrkan. Jag har sett ohälsosamma doser av fanatism via Livets ord, sharia-lagar och knäppa nötter. Jag har sett orubblig tro på något annat än Gud och jag är nog relativt bekväm med mig själv och min tro.

Jag är dock oerhört obekväm med andras tro. Särskilt tro man behöver manifestera, befästa och pracka på andra.

Om du behöver berätta för andra att du tror, hur stark är den då ? Varför behöver du berätta ? För att bekräfta ? För att övertyga om att just ditt sätt att tro är rätt ? Om alla behöver tro som du, är det verkligen rätt sätt ?

Jag ser ofta människor som har ett behov av att dränka andra med sin egen tro och förträfflighet. Jag undrar ständigt varför.

För min egen del är min tro min, det är bara jag som behöver tro och tro som jag. Jag behöver inte berätta hur fantastisk den är eller hur mycket jag förlitar mig på den eller hur ofarlig den är.

Jag tror att tro gör sig bäst som ett inre ljus. En led-lampa i mörkret. Det finns ingen anledning att försöka lysa upp andras stigar. Låt dem stiga in i ljuset om de har det mörkt.

Om jag kunde skulle jag.

Min pappa är sjuk. Infarkt och lite annat. Oron har bott permanent i min mage i 2 veckor. Älskade pappan.Han har blivit gammal igen. Men ändå lite annorlunda, lite skörare och lite virrigare.

Vi pratar och han är nästan som vanligt men oroar sig. Han vill inte dö. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan pappa. Jag får panik av tanken. Vad är jag utan honom ? Vem känner mig då?

Föräldralös.

Men jag måste ta mig samman, måste tro att det går bra. Jag kan inte tänka på annat sätt. För vad ska jag göra ? Om jag kunde skulle jag frysa livet, ta ledigt från jobb, sambo och allt för att ta hand om pappa. Men det går inte. Det funkar inte så. Och det vill han inte. För då skulle jag inte vara hans dotter längre utan den som tar om hand.

För min skull och för pappas så måste jag lita på att hemtjänst och övriga gör sitt jobb bra och att det kommer funka. Omgivningen verkar mest vilja se det negativa. Det är jättejobbigt när oron gnager och man helst skulle vilja linda in honom i bomull så att han håller.

Ni kanske tycker det verkar själviskt, att jag skriver om bara mig och mina känslor men jag har ingen rätt att tolka hans. Särskilt inte här.

Jag kan bara vara tacksam att vissa kompisar orkar hjälpa och lyssna och att sambon ställer upp med kramar, med stöd och med ork. Det är möjligt att ni aldrig får igen det. Jag ber om ursäkt på förhand.

Så ja om jag kunde skulle jag. Men det kan jag inte. 

 

2015

Dags att börja summera 2015. Ett år med många omtumlande händelser. 

På trettondagen kollade vi, han den där och jag, på lägenheter som vi tänkte att vi nog kunde bo i tillsammans. Vi slog till och la ett bud. Och var plötsligt med lägenhet i hop?! Packa, städa, slänga, packa, jobba, låna, pust. Den 28 februari var den vår. Vi sov första natten i hop i vår lägenhet 2 mars. Sen har det gått rätt bra. Vi har bara velat slå nåt hårt i huvudet på varandra i bland…  

 
Vi köpte oss en Fårrd. Och han den där köpte en bössa. En svartkrutsladdad från 18-frös-ihjäl att hänga på väggen… 

Våren rusade på, nya vanor och rutiner. Nya omgivningar att lära sig. Barnkalas, barnveckor och plötsligt var livet inte så lätt som innan men mycket roligare. Pappa fick inte lika mycket tid som innan men har hälsat på i Nacka och vi har varit ute på ön flera gånger, han har nästan lyckats hålla sig i från sjukhus också … En volt ner för källartrappan gav 10 stygn i huvudet och två påsar blod. Men annars så *peppar peppar*  

 

m

Efter mitt livs första skolavslutning som vuxen var det dags för sommarlov! I somras åkte vi på bilsemester och blev våra föräldrar (Ser ni utsikten? Muuu säger kossan, kolla sjön!) tur med vädret hade vi också! Gränna, Visingsö, ubåtar i Karlskrona och bästa av allt var finpizza, höns och bad hos E i Husmansbyn.  

 Jag fick äntligen ett svar på varför jag aldrig blev pigg och varför livet var så jobbigt. När sköldkörteln inte funkar blir det så. Prova att säg sköldkörtel snabbt förresten! 

Hösten har också gått i rekordfart! Vi har inte ens hunnit få upp tavlor på väggarna… Ja, det har blivit ett vi. Han och jag och barnen. Det är inte så mycket jag längre. 

Men jag är tre prickar fattigare, en var en tumör så nu har jag fortsatt klippkort på KS i ett par år till. Det är ok. 

Jag har brottats med dåliga samveten, det är svårt att få livspusslet att gå ihop i bland. Tid är en lyx. Mot förr när det ibland var en förbannelse. 

Det lackar mot jul, vi ska försöka oss på julfirande hemma hos oss med barn och föräldrar, spännande och nervöst! 

Jag satte som mål förra året att jag skulle ha fler matlådor, ett mål han den där bidragit till med stor entusiasm sen i september, varje dag utom 3 tror jag? Kyssar, hälsa och balans… Nåja på kyssfronten har det varit helt ok i alla fall.

Sen är det nyår. Nytt år och nya möjligheter som det ju heter. Jag hoppas mest på en lugnt, trevligt år med bara glada händelser… Och att jag får tid att städa förrådet 🙂 

Jag tycker fortfarande inte om nyår, det går inte över. Men jag känner åtminstone inte nattsvart ångest över det numera. 

Nåja. Vad hoppas vi på för 2016 då?

-god hälsa (jag har blivit gammal! :))

– kyssar i massor

– mer tid

– mer choklad men mindre kalorier. Och mer hallon! 

-glada barn som kramas

– och något storstilat en bättre värld …

  
God jul & Gott Nytt 2016! 

Livet

Av många olika anledningar har jag min gynekolog på Fertilitetscentrum, jag stannade kvar även om drömmen dog ut där. I väntrummet ett sammelsurium av hoppfulla, lyckliga, oändligt ledsna & avvaktande par och kvinnor. Magar som inspekteras i smyg, åldrar gissas och möjligheter räknas på. Kan hon så kanske, kolla de kunde… 

Just nu ett ungt par, de är uppenbart kära så där sprudlande, en liten mage syns på dem båda. Jag blir lycklig för deras skull. 

Julsångerna med Jöback i bakgrunden och en lite äldre kvinna kommer ut ur ett rum, gråtmosig men leende. Jag undrar vad som hänt. Men här passerar bara människor förbi. De flesta med ett lycka till … 

Naiv? 

Jag tror gott om alla. Tills de visar att de inte vill gott. Då lär jag mig ibland att jag skulle tänkt annorlunda. 

Jag är sån. Man ska ha förståelse, medkänsla och ett visst mått av tålamod med andra här i världen. Alla är inte som jag. Tur är väl det men vi resonerar/agerar och hanterar inte på samma sätt och det måste man som vuxen förstå. 

Jag bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker, att de ska vara glada och må bra. Jag oroar mig och anstränger mig för att glädja och stödja. Ibland känns det som om jag inte räcker till. Det gör jag säkert inte heller, andras lycka kan ju inte hänga på mig – det inser jag rent logiskt men känslomässigt är det en annan sak. 

Ibland är det svårt. Jag anstränger mig så för att vara alla till lags, och tänker ibland att det inte är så många som anstränger sig för mig. Men jag fullföljer inte tanken. Det är deras problem, inte mitt. 

Men det var medkänsla jag skulle skriva om. Inte mina egna osäkerhetsnojjor. 

I dagens läge behöver vi medkänsla. I bemärkelsen att känna med någons situation. 

Det är få som förstår hur det är att ta bara det du kan bära, lämna hemmet, de saker du tycker om, människor du älskar och ge dig ut på en lång och osäker resa. Inte veta om du har mat i morgon, var du ska bo, hur du ska göra dig förstådd. 

Jag har funderat en hel del på det. Lämna pappa, vår lägenhet, sakerna jag älskar, böckerna, mammas tomtar.. Det gör mig så ledsen. Jag försöker sätta mig in i situationen att inte ha något val. 

Det krävs medkänsla och sympati av oss som levt i fred så länge nu. Det krävs att vi visar mod och generositet. 

Nä, jag har ingen flykting boende hos mig, jag har inte ens varit volontär på stationen. 

Men jag kan avstå hårda ord, trångsynthet och att vara ovälkomnande.