Förluster

Man kan förlora någon flera gånger. På många sätt.
Jag förlorar min far nu, varje dag nästan. Fragment av mannen han var för inte så länge sedan syns ibland men för det mesta är det inte han där.

Sorgen, skräcken och faktiskt tröttheten. Sorgen över att en av mina stora förebilder inte är kvar, min fantastiska pappa som inte är här längre. Skräcken över hur han egentligen mår, allt han inte kan förmedla och över att jag snart är föräldralös. Hur ska jag klara det ? Hur ska det bli då?
Och den förlamande tröttheten över att jag inte har kontroll över situationen. Även det faktum att många inte verkar förstå. Varken sorgen eller skräcken. Jag blir fundersam om det bara är jag eller om man helt enkelt inte förstår hur det kan bli? Eller är jag vek? Överkänslig?
Borde jag bara konstatera att ju fortare desto enklare och sen gå vidare? Eller minska kontakten och spara mitt hjärta och sen begrava? Gör man så? Rensas föräldrar bort för att de suger energi?
 
Jag har aldrig förstått det där riktigt, rensa energitjuvar… för mig är det att städa förrådet eller nåt. Sånt tar sjukt mycket energi från mig. Jag vill ha det organiserat så slipper jag tänka. Då vet jag var saker är och behöver inte varken leta eller fundera på var jag la nåt. ”Var sak har sin plats” – det har jag inte fått efter min far. Hans saker har visserligen sin plats men det är fan inte logiskt eller ordning.

Jag är innerligt tacksam för ett par saker min far har lärt mig:
– Saker kan man ersätta. När jag krockade mammas bil var första frågan ”Är du ok?”, nästa mening var ”Det finns folk som lever på att göra bilar”.
– Köra bil ordentligt. Jag kan fickparkera, köra med släp, köra buss och lastbil. Och gör det bra.
– Jag kan hantera skruvmejsel, såg och yxa utan större svårigheter, men jag tycker det är trist.
– ”Du får alltid lättare det du vill ha om du är trevlig”.  Så sant så.
– Och ” Se alltid prydlig ut Filippa, då går det lättare för folk tror du är snäll.”

Tårar

En söt valp på Facebook? Jag gråter.

Påminnelse om mamma, om än så vag? Jag gråter.Trött? Jag gråter.

Nåt är inte helt rätt. Jag vet inte riktigt vad som är fel men jag tror vinterns stress börjar ta ut sin rätt på många sätt. Jag känner mig inte speciellt ledsen alls utan snarare rätt skönt med sommar, snart semester och ja, jag är sliten och tycker just nu att det är jobbigt att bara ta mig ur sängen men jag har inte haft semester än…

Vintern har varit skitjobbig. Det har gått på mer än helfart och jag har inte saktat ner förrän nu. Kanske kommer det som känns som tandläkarbedövning på kinden att försvinna nu? Ischiasen också? Jag hoppas.

Långsamt kommer tex läslusten tillbaka, jag sover de flesta nätter hela nätterna. Astman har inte gett med sig än, flåsar som en blåsbälg än men det kommer nog det också.

Jag är en obotlig optimist, det går liksom inte annars. Då klarar jag inte av det. Jag måste se det bra och gömma mig lite för det dåliga, åtminstone en stund.

Då får jag för mig att lyssna på ett sommarprat medan jag sitter på jobbet. Tommy Ivarsson som förlorat sin son. Bra Filippa! Jag gråter bara lite grann. Tur att det inte var nån kvar på jobbet som såg. Inte för att det är nåt konstigt med tårar, tvärtom. Men det ser lite konstigt ut när tårarna rinner och man svarar att man stämmer av bankkontot…..

Jag tror många skulle behöva lyssna på detta sommarprat, och verkligen lyssna. Förstå. Att det finns val att göra och gränser att sätta upp här i livet och att det är skört. 

– Äkta relationer, familj och vänner – de betyder nåt för de kommer ställa upp. Alla de där runt om, enstaka kan överraska…

– Lyssna på dej själv, var sann mot dig själv på riktigt.

– Tro på dig själv

Jag försöker leva så, ta vara på det viktiga och vara ärlig mot mig själv.

 

 

 

Just idag… 

Just idag, en dag när jag känner mig rätt besviken på människorna rent allmänt så ville inte skrivlusten försvinna.Varför så besviken då? Jag tycker jag gör det där extra, jag försöker vara snäll och uppträda mot andra som jag själv skulle vilja bli bemött. Just nu tycker jag inte det betalar sig. Det känns som om jag inte är viktig. Som om det där lilla extra jag gör uppskattas men inte så mycket att det returneras eller ens är värt ett tack. Det tär på mig. Jag undrar varför jag ska vara snäll och varför jag alltid återgår till det där ”jag fixar det här så blir personen glad” och framför allt att jag måste lära mig att inte förvänta mig samma i retur. Den är svår. Jag vill inte vara någon annan, men jag måste kanske bli? Jag förväntar mig inget men blir så väldigt glad och får energi när någon uppskattar det jag gör. Det räcker gott med ett tack.

Jag känner mig oerhört sliten och väldigt splittrad mellan ”toppen” och ”botten”. Antingen är livet just fantastiskt eller så är det inte det. Det finns inget mellanting för tillfället.

Jag har mycket att jobba med just nu, den oerhörda sorgen att psykiskt bli föräldralös och även att vara stark mentalt för att orka den påfrestning som demens innebär. Skärma av sig från dåligt samvete och hålla sig stark för att orka med ytterligare jobb i form av organisation, räkningar, sega bestämmelser och paragrafryttare. Jag får också jobba med det faktum att det där självklara stödet jag haft sen jag var bebis inte längre finns mer än tillfälligtvis.

Tanken slog mig idag, det finns ingen som är stolt över mig. Eller ja, det gör det kanske men inte på ”föräldrasättet”. Jag är stolt över mig själv. Jag är en rätt bra människa ändå… men något i min omgivning gör att jag tvivlar och att jag undrar om jag duger. Den tål att funderas på en vända till.

Att över tid mentalt förlora en person man älskar är tärande. Jag försöker lära mig att ta vara på de goda stunder som finns, glädjen i de små sakerna. Och jag måste verkligen jobba på att släppa de dagar som inte alls är bra. Som idag. ”Jag är ensam Filippa” ord som inte alls sägs av elakhet eller ens själviskhet tror jag men som slår mig som ett slag i magen. Jag är inte där.

Att jag sedan teorin vet att jag inte kan vara där varje dag, hela dagen (och inte vill heller) det är en helt annan fråga. Det gör ont ändå. För jag kan inte fixa och just nu finns inte möjligheten att personen gör något själv. Jag vill så gärna att de runt om mig ska må bra och tar på mig alldeles för stort ansvar för var och ens välmående. Det blir tunga axlar.

 

I sommar har jag upplevt en besvikelse över att personer jag ändå trodde var nära vänner inte verkar tycka likadant. De verkar inte ha något som helst intresse av mig och mitt liv. De är möjligen intresserade av att prata om sitt och gör enstaka nerslag i form av ”vet du vad som hände? Är du inte glad för min skull?” och det är jag ju. Förstås. Sen försvinner de igen. Och det är ok, det är helt ok att vi inte är nära vänner eller ens bekanta. Självklart men jag har svårt att släppa det faktum att vi inte tycker likadant om varandra. Att andra verkar ha så enkelt att bara gå vidare. ”Nästa vän, häpp, den här var roligare!”?

Jag vet inte jag, det här med relationer är så jäkla svårt ibland. Sen finns det vänner som man liksom aldrig behöver fundera över. Som alltid finns, som ger, som tar, som även om det blir tyst finns där. Som bara ä r vänner.

Tankarna vimlar runt i huvudet. Mycket av det jag behöver ändra ligger hos mig själv att jobba med. Resten rår jag inte över. 

 

 

 

Anno 2016

Året 2016Ja, var ska man börja ? Det är inte världens mest toppen år jag summerar.

Vi började med nyår i lugn hemma i nästan nya lägenheten. Vi trivs så himla bra med hus och område att det är en lyx att få vara hemma.

Januari innehöll bokslut, en hjärtattack hos pappa och vinter. Våren blev därför lite meckig med vård, boende och en del akuta utryckningar till pappan, det görs med kärlek men tid är alltid svårt att få till.

Vi åkte pulka, gjorde is-såpa-bubblor och försökte ändå få tid att vara familj.

Till påsken hade vi bestämt att ta med barnen till London. Paddington är ju en favorit och vi hade pratat en del om flyg, storstäder och resor. Veckan före hamnade pappa på sjukhus pga sitt långvariga fotsår och man bestämde att amputera medan vi var i London. Det var hårt. Jättejättehårt att ha kul i London med familjen när pappa hade det väldigt jobbigt i Stockholm. Många tårar och sömnlösa nätter blev det.

Men nu är han en vänsterfot kortare så att säga. Man måste behålla galghumorn.

Våren rusade på, det är kämpigt att hinna med pappas hus, familj och lägenhet, jobb och sig själv och hälsa på pappan. Men det gick. Våren kom med lov och löv. Sjuåring blev åttaåring och elvaåring blev tolv. Stora barnen som är så fina! Jag blir bättre och bättre på det även om jag ibland kör i diket med att planera matintag. De har lite kortare ledtid än jag …. Vi tillbringade sköna helger i huset på ön, det blev lite som ett sommarhus. Pappa blev fysiskt bättre men lite skörare mentalt.

Det är jobbigt med anhörigvård. Man förlorar sin förälder gradvis men ändå inte. Det är som att ha barn som är vuxna och får bestämma själv. Att hitta rätt i vården är inte heller rätt men det är fullt med fantastisk personal och engagerade människor. Det ska nog bli bra med pappan också även om det är lite skörare än vanligt.

Sommaren med semestrar och lov som hägrade. Ett bröllop för sambons bror var fantastiskt trevligt, kameran fick hänga med och fångade i alla fall några glada gäster. Semestern blev hemmavid. I första omgången så tog vi det lugnt, badade, vandrade, fiskade och vaskade guld. Jodå det fanns guld i sjön en bit bakom huset! Vi blev inte rika men ändå.

Nästa omgång semester bestod av utflykter till Femöresfortet, Älvdalen scoutläger och mer fiske, guldvask och bad. Sen kom skolan igen. Och jobbet. Det har varit ett struligt år med mycket oordning på jobbet som nu i höst har dragit ett systembyte på hög växel. Det drar mycket energi men tack vare underbara kollegor är det ändå ok att dra lite till.

Ovanpå det har pappan varit ett par omgångar på sjukhus och la till ytterligare en hjärtattack nu i november. Och jag fick lunginflammation. Det blev så att säga lök på snökaos av oanade mått. Insnöad på riktigt i Orminge i en dag, vem hade trott det ? Men sambon var glad att hans prepper-förråd fick komma till användning.

Fårrden har rullat så bra så bra och hemma så återstår det att städa balkong och förråd men tapeter och lite sånt ska vi fixa nu i vår. Tiden går ju så fort….och det är mycket att hinna med. Det får ordna sig.

Jag tänker tillbaka på fantastiskt mysiga stunder med barnen, på härliga dagar med sambon, trevliga möten med vänner, nya upplevelser, glada skratt och värme. En känsla av att jag är lyckligt lottad. Om än tröttare än vanligt.

Nu ser jag fram emot en väldigt lugn och ojulig jul men ett sprakande nyår med familjen! Det är fortfarande inte någon favorittid, jag har svårt för mörker, kladdigt väder och förväntningar från alla håll – inklusive mina egna. Jag försöker sänka krav och idéer för att jag själv ska klara av det, och för att jag inte ska projicera det på andra.

2017 ser jag fram emot våren, jag hoppas pappa blir piggare och att livet får flyta på lite skönt medan jag borrar, tapetserar, organiserar och fixar. Här har jag skyhöga förväntningar på min organisationsförmåga, vi får se om jag levererar eller om jag går raka vägen in i nån vägg rent bokstavligt.

Repetera efter mig…

Jag har sagt det förr men det tål tydligen att sägas igen…. 

Jag är ingen särdeles komplicerad eller privat människa. Jag är öppen med det mesta och säger för det mesta vad jag tycker även om jag inte söker konflikter.

Jag gillar inte aggressivitet och jag tycker definitivt inte om bråk. Det betyder inte att jag tar skit. Eller låter mig köras över.

 

Jag skriver om mitt liv, mina tankar och mina betraktelser av livet på sociala media, twitter, instagram och facebook. Vill man kan man alltså följa en dag i mitt liv relativt öppet, hur jag åker buss, hur trött jag är och oftast vad jag får till middag. Man får följa mina tankar kring människor jag ser, ibland kring #handendär och min pappa, mina fina bonusglin och mina vänner. Mina farhågor och mina glädjeämnen. Jag kommenterar och har åsikter, jag visar söta djur och tokiga filmer.

Men förutsätt inte för en enda jävla sekund att nåt handlar om dig eller nåt du vet något om – för det har du ingen aning om! Jag är trött på människor som tar mina funderingar, vrider dem till att handla om ditten och datten och sen biter det mig i rumpan av olika anledningar. Sluta.

Är du så fruktansvärt nyfiken på mig, mitt liv och mina tankar – boka en fika eller ta dig tid att lära känna mig. Det är inte så svårt. Tro inte att det du ser på Sociala Media är jag. För då har du ett problem. Ett stort jävla problem med dig själv och din omvärldsuppfattning.

Jag svär för jag är arg och ledsen, folk varnar mig och säger ”var inte så öppen”, jag säger det är så jag funkar. Sen händer det ändå. Man tar nåt jag skrivit, vrider det och vad slutar det med ? Jag blir ledsen, arg och besviken.

Jag bryr mig om människor jag tycker om, jag har ett rätt stort hjärta och empati nog för många. Ofta får jag sota för det för jag förväntar mig troligen orimlig respons. Jag har lärt mig att bry mig mindre öppet, att dölja hur mycket folk betyder för mig och hur mycket jag tycker om nån och framför allt hur ledsen jag blir.

Det gör ont och jag blir ledsen och trött. Jag roddar mitt heltidsjobb, mitt förhållande, två bonusbarn dvs min familj, min pappa och mina vänner efter bästa förmåga. Det ska tvättas, diskas, städas, organiseras, skrattas, lekas, läsas läxor, hjälpas till med planering, medicin, pensionsplanering, kompost, återvinning etc.

Så läs denna mening noggrant: JAG HAR INTE TID OCH ORK ATT SNACKA SKIT, LJUGA, GÖRA MIG TILL ELLER PÅ ANNAT SÄTT ENGAGERA MIG I DIN SKIT. DEN FÅR DU HANTERA SJÄLV. VILL DU VRIDA DET JAG SKRIVER TILL SKIT ELLER ANNAT JOX, GÖR DU DET MEN DU FÅR FAN STÄDA SJÄLV. Ta inte ut på mig om ditt liv är trist, för jäkligt eller gör ont.

Jag är inte intresserad av och har ingen ork med andras intriger, ambitioner eller demoner. Jag lovar att försöka leva mitt liv så gott jag kan så lever du ditt. Ok ? Ok.

 

Tro

 Detta fenomen som ger hopp och förtvivlan. Det fascinerar mig oändligt.

Jag tror. Jag är döpt och konfirmerad i svenska kyrkan. Jag har sett ohälsosamma doser av fanatism via Livets ord, sharia-lagar och knäppa nötter. Jag har sett orubblig tro på något annat än Gud och jag är nog relativt bekväm med mig själv och min tro.

Jag är dock oerhört obekväm med andras tro. Särskilt tro man behöver manifestera, befästa och pracka på andra.

Om du behöver berätta för andra att du tror, hur stark är den då ? Varför behöver du berätta ? För att bekräfta ? För att övertyga om att just ditt sätt att tro är rätt ? Om alla behöver tro som du, är det verkligen rätt sätt ?

Jag ser ofta människor som har ett behov av att dränka andra med sin egen tro och förträfflighet. Jag undrar ständigt varför.

För min egen del är min tro min, det är bara jag som behöver tro och tro som jag. Jag behöver inte berätta hur fantastisk den är eller hur mycket jag förlitar mig på den eller hur ofarlig den är.

Jag tror att tro gör sig bäst som ett inre ljus. En led-lampa i mörkret. Det finns ingen anledning att försöka lysa upp andras stigar. Låt dem stiga in i ljuset om de har det mörkt.

Om jag kunde skulle jag.

Min pappa är sjuk. Infarkt och lite annat. Oron har bott permanent i min mage i 2 veckor. Älskade pappan.Han har blivit gammal igen. Men ändå lite annorlunda, lite skörare och lite virrigare.

Vi pratar och han är nästan som vanligt men oroar sig. Han vill inte dö. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan pappa. Jag får panik av tanken. Vad är jag utan honom ? Vem känner mig då?

Föräldralös.

Men jag måste ta mig samman, måste tro att det går bra. Jag kan inte tänka på annat sätt. För vad ska jag göra ? Om jag kunde skulle jag frysa livet, ta ledigt från jobb, sambo och allt för att ta hand om pappa. Men det går inte. Det funkar inte så. Och det vill han inte. För då skulle jag inte vara hans dotter längre utan den som tar om hand.

För min skull och för pappas så måste jag lita på att hemtjänst och övriga gör sitt jobb bra och att det kommer funka. Omgivningen verkar mest vilja se det negativa. Det är jättejobbigt när oron gnager och man helst skulle vilja linda in honom i bomull så att han håller.

Ni kanske tycker det verkar själviskt, att jag skriver om bara mig och mina känslor men jag har ingen rätt att tolka hans. Särskilt inte här.

Jag kan bara vara tacksam att vissa kompisar orkar hjälpa och lyssna och att sambon ställer upp med kramar, med stöd och med ork. Det är möjligt att ni aldrig får igen det. Jag ber om ursäkt på förhand.

Så ja om jag kunde skulle jag. Men det kan jag inte.