Category Archives: Vänskap

Repetera efter mig…

Jag har sagt det förr men det tål tydligen att sägas igen…. 

Jag är ingen särdeles komplicerad eller privat människa. Jag är öppen med det mesta och säger för det mesta vad jag tycker även om jag inte söker konflikter.

Jag gillar inte aggressivitet och jag tycker definitivt inte om bråk. Det betyder inte att jag tar skit. Eller låter mig köras över.

 

Jag skriver om mitt liv, mina tankar och mina betraktelser av livet på sociala media, twitter, instagram och facebook. Vill man kan man alltså följa en dag i mitt liv relativt öppet, hur jag åker buss, hur trött jag är och oftast vad jag får till middag. Man får följa mina tankar kring människor jag ser, ibland kring #handendär och min pappa, mina fina bonusglin och mina vänner. Mina farhågor och mina glädjeämnen. Jag kommenterar och har åsikter, jag visar söta djur och tokiga filmer.

Men förutsätt inte för en enda jävla sekund att nåt handlar om dig eller nåt du vet något om – för det har du ingen aning om! Jag är trött på människor som tar mina funderingar, vrider dem till att handla om ditten och datten och sen biter det mig i rumpan av olika anledningar. Sluta.

Är du så fruktansvärt nyfiken på mig, mitt liv och mina tankar – boka en fika eller ta dig tid att lära känna mig. Det är inte så svårt. Tro inte att det du ser på Sociala Media är jag. För då har du ett problem. Ett stort jävla problem med dig själv och din omvärldsuppfattning.

Jag svär för jag är arg och ledsen, folk varnar mig och säger ”var inte så öppen”, jag säger det är så jag funkar. Sen händer det ändå. Man tar nåt jag skrivit, vrider det och vad slutar det med ? Jag blir ledsen, arg och besviken.

Jag bryr mig om människor jag tycker om, jag har ett rätt stort hjärta och empati nog för många. Ofta får jag sota för det för jag förväntar mig troligen orimlig respons. Jag har lärt mig att bry mig mindre öppet, att dölja hur mycket folk betyder för mig och hur mycket jag tycker om nån och framför allt hur ledsen jag blir.

Det gör ont och jag blir ledsen och trött. Jag roddar mitt heltidsjobb, mitt förhållande, två bonusbarn dvs min familj, min pappa och mina vänner efter bästa förmåga. Det ska tvättas, diskas, städas, organiseras, skrattas, lekas, läsas läxor, hjälpas till med planering, medicin, pensionsplanering, kompost, återvinning etc.

Så läs denna mening noggrant: JAG HAR INTE TID OCH ORK ATT SNACKA SKIT, LJUGA, GÖRA MIG TILL ELLER PÅ ANNAT SÄTT ENGAGERA MIG I DIN SKIT. DEN FÅR DU HANTERA SJÄLV. VILL DU VRIDA DET JAG SKRIVER TILL SKIT ELLER ANNAT JOX, GÖR DU DET MEN DU FÅR FAN STÄDA SJÄLV. Ta inte ut på mig om ditt liv är trist, för jäkligt eller gör ont.

Jag är inte intresserad av och har ingen ork med andras intriger, ambitioner eller demoner. Jag lovar att försöka leva mitt liv så gott jag kan så lever du ditt. Ok ? Ok.

 

Annonser

Sorgset

jag känner mig sorgsen, det gör jag iofs ofta så här års. Sommarens ljus och värme går mot sitt slut, semestern är över och allt det där man skulle/borde ha gjort men som inte gjordes. Det är en sorg på sätt och vis. 

Jag är ledsen över de vänner jag inte hann träffa, de jag inte hunnit prata med och allt jag borde. 

Det gör mig ledsen, jag hinner inte som förr när jag hade eoner av ensam tid att fylla. Nu har jag inte det. Jag har andra att ta hänsyn till och en sambo jag tycker om att tillbringa tid med. Det ger mig dåligt samvete även om jag inte riktigt håller med mig själv. 

Jag försöker intala mig att det är ok att jag inte hinner. Att jag inte heller ringer och att jag inte är lika engagerad i andras liv som jag en gång var. 

Det går så där. 

Jag hade velat prata med Bodil oftare. Dricka bubbel och äta choklad. 

Jag hade velat sitta i kvällssolen och surra med Pernilla om livet medan barnen härjade runt om.

Jag hade velat se Mians kolonistuga och leka med MajkanPajkan. 

Jag hade velat fotografera med Essa.

Jag hade velat rida islandshäst med Eva i fjällen. Och sitta mer på bänken vid väggen..

Jag hade velat ockupera bästa bordet i kvällsolen på en uteservering md Annelie & Carina. Och Magda & Anneli, och Jennie. 

Jag hade velat dra ut Petra på svampplock. 

Men jag har gungat med sjuåringen, filosoferat med en elvaåring om hur mycket månen väger, pratat med pappa medans vimpeln fladdrade och kysst min sambo i månskenet. 

Det är inte fy skam alls. Jag undrar om andra har samma dåliga samvete när det gäller mig? Inte för det spelar någon roll. 

Mitt samvete räcker. 

Att skilja människor åt.

Jag är ekonom till yrket, en medioker sådan egentligen. Inte så konstigt eftersom jag verkligen inte tycker om att räkna. Varför jag valde det? Det bara blev så?

Min fosterbror/lillebror/kalla-honom-vad-ni-vill är rörmokare, en bra sådan. Hårt arbetande och noggrann. Han jobbar med avlopp.

Min far är ingenjör. En utmärkt säljare och duktig tekniker.

Min sambo är kock men främst militär. Han är mycket bra på båda men han är militär i hjärtat.

En av mina bästa vänner är åklagare, hon ser förfärliga händelser varje dag och är en mycket duktig åklagare.

Men mest av allt är de människor jag älskar och är stolt över. För de personer de är, inte för vad de arbetar med.

Ett yrkesval är inte alltid medvetet, många halkar in på bananskal, andra vet exakt vad de ska göra. En del byter mitt i, andra byter hur många gånger som helst. Vissa byter aldrig.

Ett yrke kan utveckla dig, göra dig bättre/starkare/större/vidsyntare etc men det kan också göra dig mindre, bitter och svagare.

En del människor ser ner på andras yrkesval, man ifrågasätter hur man tex kan bli polis eller advokat eller militär eller .. Gynekolog? För mig är det lika illa att göra det som att vara rasist.

Jag kan tänka mig ifrågasätta ett par yrkesval: kriminell (tjuv, mördare etc), bödel och …. Ja det finns säkert fler, men inte många.

Men tillbaka till att håna eller ifrågasätta någons yrke, hur kan man göra det? Hur tänker man då? Framför allt, hur kan man ?

Om någon sa till mig att jag var en usel ekonom är det ok, men att säga att det är ett uselt val och att det gör mig till en sämre människa – det är inte ok alls.

Jag kan vara influerad av mitt jobb, jag kan ha fått dåliga eller bra grejer från det men jag är jag. Med mitt yrke, med allt jag är. Likväl som du valt att vara säljare, sopåkare, präst eller sjuksköterska är vi alla människor värda respekt oavsett yrke om vi gör det bra.

Vad jag vill ha fram? Att ifrågasätta en människas val av yrke baserat på att det skulle vara ett ”dåligt” yrke är så jävla dumt att jag blir upprörd!

Att inte kunna skilja på människan och dennes yrke, att inte kunna se helheten hos en person och framförallt att inte kunna respektera andras val är så lågt och så korkat att jag funderar på om jag ska dela ut en spark i rumpan eller ta nån i örat!

Var stolt över de du älskar, berätta att du är stolt över allt de är och gör. För annars ställer du dessutom villkor för din kärlek. ”Jag älskar bara dej när du är blond”?

Det är lika korkat som att ifrågasätta tro, hudfärg eller någons längd.

Sånt här jävla hyckleri gör mig förbannad.

Det är små människor som ägnar sig åt sånt. Stackarna.

Omtumlande

En dag med många känslor.

Vemodet i att skiljas, uppförsbacken i att orka orka och besvikelsen i att inte räcka till. Ställ det mot förväntan, mot glädje, mot pirr i magen.

Det är jobbigt att leva ibland, att vara en bra människa, att utmana sig själv och leva upp till förväntningar.

Det är inte lätt. Och idag var det många utmaningar och många tankar.

En god vän är övertygad om att vi människor kan förklaras med hjälp av kinesiska tecken och ja, jag är relativt såld på idéen – den här enkla texten är spot-on för mig.

Nåja, behövde bara skriva av mig.

Twitter

Sociala media och betydelsen av att ha ett nätverk som underrubrik?

Social media, SoMe, en ny företeelse i våra liv. Man kan beskriva det på så många sätt, använda det på ännu fler sätt och vara rädd för dem på ytterligare sätt.

Går det att klara sig utan? Självklart.

Jag som person är inte mycket för att ringa mina vänner, tycks aldrig hitta rätt tidpunkt eller lugna vrå. Jag gillade att skriva brev, på den tiden. Med Twitter/Facebook så kan jag skriva mina brev på nätet.

För det är de flesta av mina vänner (och för den delen även kusiner mm) jag har där, i telefonen. Jag har vänner i Stockholm, på Sicilien, i Malmö, i Kristianstad, i Göteborg mm. Jag kan läsa och förstå hur Evas dag har varit, hur Susanne fotograferat, hur Pernillas tvillingar växer, hur MajkanPajkan roat sina föräldrar. Jag kan kommentera, jag kan hålla tyst men jag vet ändå och kan ta fram en annan dag när jag kommenterar. Ett utmärkt sätt att hålla kontakt fast inte bara med en samtidigt. För om jag växlar om till hederliga ”ring och prata” så blir mina kvällar inte mycket till? Då kommer jag bara prata i telefon, och dessutom värderar jag (och jag tror många med mig) tystnaden och lugnet på kvällen rätt högt.
Dessutom är jag sån att jag är social, men tycker inte om nya människor. Jag vet liksom inte vad jag ska säga? Att skriva ger mig chansen att tänka över vad jag vill ha fram, hur jag vill framställa det och till vem. Och jag får vara social.

Risker? Jadå. Som med allt. Vänner som sviker, människor som inte gillar en lika mycket som man gillar dem. Tokiga människor och otrevliga människor. Som på tunnelbanan en fredagkväll? Sånt finns överallt. Du kommer inte i från det i livet nånstans.

SoMe är verkligheten, det är inget hittepå-ställe. Det är verkliga människor där bakom. Människor som lär känna just mig och mina ord. Som tycker om mig. Som vill prata med mig. Och de utgör ett nätverk så gott som något. För många troligen ett bättre nätverk än det man har bortanför tangentbordet.

För mig har det gett mig nya vänner, mer kunskap om gamla vänners liv, en chans till inblick i människors liv som jag annars hade tappat, det har gett mig möjligheter att lära mig mer, se mer, prova på nya saker. Jag har varit på vandring i tunnlar, jag har ätit mat lagad av kocklandslag och jag har skrattat åt mig själv när jag fått mer insikt och tillit till andra. Förutom det så har jag faktiskt träffat en av de viktigaste i mitt liv via Twitter. Han den där. Vi hade inte funnits om inte.

Fortfarande ler jag när han syns i flödet på Twitter, jag tycker om när jag ser att han pratar med vänner han annars inte skulle pratat med. Men, det är hans sak att sätta ord på.

SoMe har gett mig mycket under de år jag varit aktiv, mer än många förstår. Min far tex, han undrar ofta vad jag gör med telefonen egentligen men när jag förklarat och visat så ser han åtminstone lite vad jag menar. Han tycker det ska vara som förr, när man ringdes vid. När man träffades på lördagskvällen och umgicks. När livet hade ett annat tempo.

Jag vet att det kan vara svårt att förstå sig på. ”Men du hänger ut hela livet där”! Nej. Nej det gör jag inte.
Jag har å andra sidan inte så mycket att dölja i mitt liv. Men jag berättar långtifrån allt, ventilerar långt i från allt . Det är det få av oss som gör.

Nåja, alla gör som de vill och tycker är bäst för sig. Det är det fina i kråksången. Jag, jag fortsätter. För det ger mig så otroligt mycket. Värme, omtanke, nya inluenser, frågeställningar och jobb för hjärnan.

Ork?

Jag är en engagerad person men ibland orkar jag inte.
Jag känner mig rätt dum och likgiltig men jag orkar inte engagera mig i politiken just nu. Jag orkar inte nå ut och förstå människor som röstat på partier de nu försöker skylla ifrån sig. Jag orkar inte engagera mig i det faktum att vi, svenskarna, valde ett parti som har en rookie till partiledare och att han inte får ihop ett gäng som vill leka med honom.

Jag orkar knappt engagera mig i det faktum att jag borde byta fonder i mitt pensionssparande.

Varför undrar ni kanske? Eller så bryr ni er inte det minsta lilla. Vilket jag har full förståelse för.

Jag måste orka själv först. För att må bra behöver jag ett någorlunda välordnat liv med ett relativt organiserat hem, tvättade kläder och vanor som är mer ordnade än kaosartade. Jag har också en far jag tar relativt mycket ansvar för, på gott och ont men jag kan inte bara strunta i honom en vecka eller två. Eller ja, det kan jag väl – han överlever med all säkerhet. Frågan är väl hur bra han eller jag skulle må. Jag skulle oroa mig i bitar, han skulle bara äta stekt korv.

Jag har levt lite i limbo på sistone, i väntan på nya fönster. Inga gardiner, undanplockat i fönster och grejor på fel ställen. Ingen dammsugning eller städning för det är ju ingen idé? Dum tanke, för jag mår dåligt av sånt. Varannan vecka ska jag hinna allt; umgås med vänner, jobba över, städa, tvätta och fixa hos pappa, för att den andra veckan vara med han den där. De veckorna är värdefulla för mig, jag vill vara med honom då för han gör mig lycklig.

Jag vill också hinna med och orka vara en god vän/flickvän/kollega/dotter/syster etc som lyssnar, är någorlunda närvarande, som bryr mig och som gör det lilla extra, är omtänksam mot de som finns i mitt liv.

Jag orkar på allvar inte engagera mig i sånt som jag inte kan påverka. Som att ryssarna leker TopGun över Öland. Som att SD vill ha en talmanspost, som att om det blir nyval kommer ingen jäkel som ”röstade fel” rösta rätt. För jag kan inte påverka det. Det kommer bli som det blir ändå. Jag kan oroa mig (det gör jag), jag kan säkert lägga en massa mer energi på att diskutera och fundera på det men det kommer bli som det blir ändå, utan min inblandning för jag har inget inflytande i just dessa frågor längre. För jag har redan röstat. Stefan Löfven kommer inte ringa mig och fråga hur jag vill att han gör. Inte Putin heller.

Hade de gjort det hade jag haft ett svar (troligen inte så diplomatiskt) men än så länge är telefonen tyst.

Jag får ångest av att jag inte är roligare, intelligentare, gladare, vältränad, mer välorganiserad, snyggare, hinner massvis med grejor och ändå spenderar jag onödig tid på sociala medier och på trivialiteter som kan få andra att må bra. Jag antar att jag i vissas ögon borde vara ”bättre” än jag är men jag är inte det. Jag kan bara vara mig själv och det är en tjej som jobbar för mycket, engagerar sig för mycket i omvärlden, som inte har ork att vara allt det där jag borde för det tar för mycket energi att bara vara den jag är.

Det räcker bra med att organisera tvätt, toapapper, hålla reda på busskort och nässpray. Även om ryssen står och lurar bakom hörnet, även om rasister tycker att det är ok att vara idioter och även om Svensson inte tycker om muslimer (mest för att hen inte känner någon och inte fattat att de också är som Svensson själva).

Jag är ledsen, jag orkar inte alltid vara en engagerad världsmedborgare. Jag orkar knappt vara en engagerad människa i mitt eget lilla kungarike. Drottningrike? Henrike?

Och ja, jag är avundsjuk och beundrar de engagerade nåt så infernaliskt.

Livet

Det här kan låta drastiskt och irriterat men är mer en reflektion över mig, hur jag ser på livet och hur andras liv ser ut för mig som betraktare.

Det pratas om energitjuvar, ladda energi, tanka vänskap etc. Det kallas olika saker och vi uttrycker vår trötthet med stress och annat.
Vissa orkar massor, andra inget alls. Vissa orkar bara roliga saker, andra orkar vad de måste. Vi är olika, tur är ju det?

Jag tror det är viktigt att prioritera bland sina åtaganden så man orkar de och det som är viktiga. Barn, partner, vänner, familj. Alla prioriterar vi olika.

För egen del prioriterar jag han den där och pappa först. De är viktigast i mitt liv. Mår de bra så mår ofta jag bra. En förklaring till varför jag ställer upp så infernaliskt. Sen är det olika – jag tänker inte skriva någon prioriteringslista inte men instinktivt blir det väl så att någon jag vet ställer upp på mig, sätter jag högre på min lista ? Har jag ork och tid ställer jag upp för alla _skratt_.

För det är viktigt att ha de där i sitt liv som gör det där lilla omtänksamma eller ställer upp och lyssnar eller bara säger åt dig att du är en skithög om så behövs. Och det är så viktigt att göra en tillbakakaka. Att göra detsamma tillbaka. För man kan inte bara ge, ge och ge lite till. Då tar det slut med givandet.

Tankar om livet bara.

Bonusglinen undrar ni kanske över? De var inte med i listan med vilje. De är superviktiga. Det räcker.