Sola försiktigt

För någon månad sedan insåg jag att ett födelsemärke på ryggen kliade, det ska det ju inte göra… På telefon till KS hudklinik och få en tid. Väl där hittade läkarna ytterligare två prickar att ta bort. Ett tog de direkt, en liten en på ryggen, de två större skickade de vidare. 

De två togs i går. Idag ringer läkaren från KS för att berätta att den lilla pricken var en tumör. Malignt melanom igen, på ryggen denna gång. Tumören är minimal, de kommer operera igen för att försäkra sig om att allt är borta. 

Älskade sambon är stark och modig nog att sköta sår, förband och ta stygn. Jag beundrar honom för att han klarar det. Själv hade jag gått sönder av att se honom ha ont. Han hanterar det på sitt eget sätt genom att packa tält, sovsäckar och putsa kängor. 

Barnen är fantastiska, bonusdottern klappade armen i går och sa glatt ”Ciao Ciao pricken”. Bonussonen är mer orolig, han undrar mer handfast hur många stygn och hur det ser ut, det är ingen hemlighet – han har fått peta och känna. Hellre att han vet än att han oroar sig. 

Jag? Jag äter ostbågar. 

Jag vet att det kommer ordna sig, jag vet att det blir bra, jag vet allt det här – men hjärnan och hjärtat oroar sig. Så är det. 

Nu väntar ytterligare kontroller på KS, liten operation, ett större ärr och jag som är så himla dålig på att bara sitta still?! 
Kan vi enas om solskydd i sommar? Inga röda näsor, axlar eller urringningar? Tack ! 

Hudcancer-dagen eller Euromelanoma day.

På måndagen den 13 maj är det Melanoma monday som det kallas. En dag då riktiga proffs har extra tider för att kolla dina prickar. Gå.

Ring och boka här.

Är du det minsta orolig, är du fundersam eller har du bara den där konstiga känslan som du inte vill kännas vid? Gå.

Den generella regeln är att födelsemärken som är större än 6 mm, har oregelbundna kanter, är ojämnt i färgen och/ eller växer ska kollas. Har du många födelsemärken är det också bra att kolla. Gå.

Vi som är ca 35-45 och växte upp med solarier, kokosolja och ju rödare desto bättre måste verkligen vara uppmärksamma – det är mycket enklare att vara ute i tid och kunna operera bort än att gå för länge. Gå.

Skrämmer jag er? Förlåt men jag har mina +10 ärr och tycker att jag har rätt att göra det.

Så ring nu och boka tid, de flesta har öppet i början av nästa vecka för bokning. Är du allrajt så kan du sjunka ner i en trädgårdsmöbel med lite rosé i glaset, vill de se mer så kan du göra samma sak i terapeutiskt syfte.

Kom igen! Ring! Tveka inte!

Bra och dåligt

När man tar bort födelsemärken är det en bra sak oftast. Det blir ett ärr och man går vidare i livet.

Men när man skär i hud träffar man förstås på nerver. Och ju större bit man tar bort, ju fler nerver skär man av. Det tar ett tag innan det kopplar ihop sig igen och ibland blir det inte riktigt likadant som innan.

I min höft har jag nu ett område på ca 20x30cm som känns konstigt. Det svider, känns som sockerdricka och ibland domnar det bort helt. Det är inte jätteskönt. Det är det inte.

Men det är inte hudtumörer som växer heller å andra sidan. Jag får ta det onda med det goda.

Igen

Nej. Det är inte synd om mig.

Men igår blev jag 14 stygn rikare när jag tog bort ett födelsemärke 1,5 cm x 1,6 cm stort.

Tänk på det när ni solar er illröda nästa gång.

Sluta nojja

Just nu rör sig mycket tankar i huvudet. Inte bara positiva. Även om det är mycket sånt.
Tiden går så fort och jag hinner knappt tänka måndag förrän det är måndag igen.

Det är alltid svårt att inte ge ut för mycket och just nu vill jag bara krypa ihop, känna rätt armar runt mig, höra rätt röst i mitt öra och bara vara. Helst under en filt. Men det funkar inte så i livet. Alltid är det något. Just nu mycket något och tiden bara flyger iväg. Veckor blir månader och …

Jag är ingen lätt tjej. Så är det. Och en god vän sa idag att det var tur att vi sållat bort de svaga exemplaren för det krävs starka män för att hantera oss. Det är sant. Väldigt sant. När hjärnan börjar snurra, tankarna går för fort och jag inte kan hantera det jag tänker. Då behöver jag någon som sätter ner foten. Säger till mig att sakta ner.

Men även om jag försöker så är det inte alltid lätt. Jag är så van att tolka, att översätta signaler, att oroa mig, att fundera på vad andra menar…. Att inte duga utan att jag hela tiden måste anstränga mig till max hela tiden. Det är vanor som är så svåra att bryta.

Inte så svåra att se men svåra att bryta och jag blir dessutom än mer arg å irriterad på mig själv när jag ser att jag håller på att nojjar.

Men fötter sätts ner, hjärnan lugnas, tankarna snurrar. Med rätt armar om mig. Jag fryser hela tiden när jag inte är i närheten av dem.

Mindre av mig

Ja, det kommer bli mindre av mig. Om en månad. Men bara en prick ska bort och det känns bra. Nu är osäkerheten över.

Mina vänner är fantastiska. De visar omtanke, humor och kärlek långt över vad jag nånsin väntade mig. För en rätt nojjig grej i efterhand. Men ja, det tär på huvudet att inte veta när jag går dit.

Jag är glad och tacksam. Varm i hjärtat.

Nu tar jag tag i resten av livets ”fun & games”.

Viktigt.

Jag vet. Tjat tjat och jobbigt.

Vem vill vara blek på vintern? Så där läbbigt grönblek? Ingen. Inte på sommaren heller.

Men snälla? För nu visar nya studier att solarier inte alls är nyttiga. Inte bra alls. Så snälla låt bli?

För det här är den enkla varianten, det är inte så jävla kul….!

Älska dig själv?

Min kropp är mitt tempel, bäst att använda den så mycket som möjligt, älska dig själv bl.a. Bl.a. Bl.a.

Nej min självkänsla är inte på topp men jag har egentligen inget jag verkligen hatar på min kropp. En del jag inte tycker om finns det;

Väger för mycket.
Har för många prickar och ärr.
För stor mage.
För feta lår.

Men det är ju jag. Med tillhörande hjärna. Och det är förhoppningsvis hela jag som räknas. Om jag räknas.

Jag har som sagt erfarenheten att jag alltid blir bortvald. Jag får aldrig höra att jag är vacker från någon som älskar hela mig, för den jag är. Jag har bara fått höra att jag är snäll, trevlig, möjligen ett skönt knull och jo, även en fantastisk vän (fast inte så viktig).

Min vän Pernilla berättar en fantastisk historia om sin kropp. En historia jag i delar faktiskt blir avis på. Hon har fött barn, hon känner sin styrka och hon har någon som älskar henne precis som hon är, för den hon är.

Jag tvivlar på att han finns för mig. Han som älskar mig för den jag är oavsett om jag är vän eller flickvän. Inte för att han skulle göra de feta låren mindre eller minska magens omfång. Nej, det kan bara jag göra. Och inte för att jag ska vara beroende av någon annan för min lycka och självkänsla. Nej, det är inte heller rätt.

Men att få höra av någon som betyder något för dig att du är fin, vacker och till å med sexig – det betyder mer än man anar. Det kan göra skillnaden mellan hat och älsk. En hårfin linje.

Jag funderade ärligen på att lägga upp en bild på mig själv för att ev få en komplimang eller två. De behövs innerligt just nu men nej, jag får klara mig utan. Vill inte skrämma någon till kräkningar heller ? *ler* Det var ett skämt!

Nej, jag tror mer på variation i reklam, acceptans av olikheter i vikt, längd och bredd i samhället och vänlighet oss människor emellan. Skippa tjockis-skämten och smal-kommentarerna istället !

Vi kan väl prova? Ge någon ett leende och en komplimang i morgon, se vad som händer? Man vet aldrig !?

Ett fullkomligt oövertänkt inlägg, utan röd tråd eller eftertanke, skrivet i fel tid, i fel stämning. Nå, det får gå ändå.

Ångest

Den kommer med sommaren och solen, den ständiga ångesten i light-variant.

När jag tar av mig de långärmade tröjorna, de långa byxorna, strumporna och stövlarna – då ser jag dem igen. De jag undvikit hela vintern. Prickarna.

Nu börjar jag analysera vilka som ser annorlunda ut, ser inte den konstigare ut idag än igår? Har inte den mer svart i sig? Och formen på den där? Och den där, den är ny?

Jadå. Jag har redan 3 födelsemärken som jag är rätt tvärsäker på att jag kommer bli av med. Fler ärr. Och de ger också upphov till viss ångest för fy som jag ser ut på sina ställen? Eller är de ”en intressant bit av historien som är jag”?

Och solskydd. Jag har en tub i handväskan. Har ofta lust att gå fram och smörja in helt vilt främmande människor. Överallt, på magen, på huvudet, på armarna…. Jag förvandlas snart till en galen tant.

Jag Ä R en galen tant. Men det talar vi tyst om?

Sedan har vi alla dessa, och ursäkta mig nu, stora idioter. ”Oj jag blev visst helt brännskadad och röd men jag blir ju brun efter det”! Alltså, jag blir tokig. Nej, det är inte bra att bli röd, inte ens lite. Det är brännskador. Hur svårt kan det vara?

Jag tänker ibland att det borde vara enklare med någon annan form av cancer. Fast det är det ju inte. Inte alls. Det är en skitsjukdom hur som helst.

Men ni som inte har den? Ni kan väl försöka i alla fall? Att bespara oss andra lite oro, ångest och sånt skit? Vara lite hyfsade?

En får tacka på förhand för visad hänsyn?

Det måste vara en dröm.

HM har ny kampanj. För snygga bikinis med en väldans snygg modell. Jag skulle glatt kunna tänka mig hennes kropp … Men solbrännan…

Hon är brun som en pepparkaka. Eller söndersolad som min läkare på KS hade sagt. Det måste vara en dröm? Mardröm?

Och jag ser fler och fler som vill bli så bruna, som jobbar hårt på det och som solar vid varje tillfälle ”hoppsan vad jag blev röd, hehe…”

Snälla, hudcancer är inget skämt. Det är en brutal sjukdom i många former. Jag känner två medpatienter som dött med metastaser i hjärnan, en annan med metastaser i lungor, lever och hjärna. Efterlevande barn under 15 år = 7 st

Fort går det och eländigt är det och många är vi som drabbas.

För solen är en risk och vi måste lära om.

Lära oss att sola försiktigt, använda solskydd, undvika solen mellan kl 11-15 och inte bli röda.

Snälla, tänk efter. Skydda dina barn, tänk på framtiden. För det är ingen dröm.

Tack.