Category Archives: Ensam

Om jag kunde skulle jag.

Min pappa är sjuk. Infarkt och lite annat. Oron har bott permanent i min mage i 2 veckor. Älskade pappan.Han har blivit gammal igen. Men ändå lite annorlunda, lite skörare och lite virrigare.

Vi pratar och han är nästan som vanligt men oroar sig. Han vill inte dö. Och jag kan inte tänka mig ett liv utan pappa. Jag får panik av tanken. Vad är jag utan honom ? Vem känner mig då?

Föräldralös.

Men jag måste ta mig samman, måste tro att det går bra. Jag kan inte tänka på annat sätt. För vad ska jag göra ? Om jag kunde skulle jag frysa livet, ta ledigt från jobb, sambo och allt för att ta hand om pappa. Men det går inte. Det funkar inte så. Och det vill han inte. För då skulle jag inte vara hans dotter längre utan den som tar om hand.

För min skull och för pappas så måste jag lita på att hemtjänst och övriga gör sitt jobb bra och att det kommer funka. Omgivningen verkar mest vilja se det negativa. Det är jättejobbigt när oron gnager och man helst skulle vilja linda in honom i bomull så att han håller.

Ni kanske tycker det verkar själviskt, att jag skriver om bara mig och mina känslor men jag har ingen rätt att tolka hans. Särskilt inte här.

Jag kan bara vara tacksam att vissa kompisar orkar hjälpa och lyssna och att sambon ställer upp med kramar, med stöd och med ork. Det är möjligt att ni aldrig får igen det. Jag ber om ursäkt på förhand.

Så ja om jag kunde skulle jag. Men det kan jag inte. 

 

Annonser

Sorgset

jag känner mig sorgsen, det gör jag iofs ofta så här års. Sommarens ljus och värme går mot sitt slut, semestern är över och allt det där man skulle/borde ha gjort men som inte gjordes. Det är en sorg på sätt och vis. 

Jag är ledsen över de vänner jag inte hann träffa, de jag inte hunnit prata med och allt jag borde. 

Det gör mig ledsen, jag hinner inte som förr när jag hade eoner av ensam tid att fylla. Nu har jag inte det. Jag har andra att ta hänsyn till och en sambo jag tycker om att tillbringa tid med. Det ger mig dåligt samvete även om jag inte riktigt håller med mig själv. 

Jag försöker intala mig att det är ok att jag inte hinner. Att jag inte heller ringer och att jag inte är lika engagerad i andras liv som jag en gång var. 

Det går så där. 

Jag hade velat prata med Bodil oftare. Dricka bubbel och äta choklad. 

Jag hade velat sitta i kvällssolen och surra med Pernilla om livet medan barnen härjade runt om.

Jag hade velat se Mians kolonistuga och leka med MajkanPajkan. 

Jag hade velat fotografera med Essa.

Jag hade velat rida islandshäst med Eva i fjällen. Och sitta mer på bänken vid väggen..

Jag hade velat ockupera bästa bordet i kvällsolen på en uteservering md Annelie & Carina. Och Magda & Anneli, och Jennie. 

Jag hade velat dra ut Petra på svampplock. 

Men jag har gungat med sjuåringen, filosoferat med en elvaåring om hur mycket månen väger, pratat med pappa medans vimpeln fladdrade och kysst min sambo i månskenet. 

Det är inte fy skam alls. Jag undrar om andra har samma dåliga samvete när det gäller mig? Inte för det spelar någon roll. 

Mitt samvete räcker. 

Twitter

Sociala media och betydelsen av att ha ett nätverk som underrubrik?

Social media, SoMe, en ny företeelse i våra liv. Man kan beskriva det på så många sätt, använda det på ännu fler sätt och vara rädd för dem på ytterligare sätt.

Går det att klara sig utan? Självklart.

Jag som person är inte mycket för att ringa mina vänner, tycks aldrig hitta rätt tidpunkt eller lugna vrå. Jag gillade att skriva brev, på den tiden. Med Twitter/Facebook så kan jag skriva mina brev på nätet.

För det är de flesta av mina vänner (och för den delen även kusiner mm) jag har där, i telefonen. Jag har vänner i Stockholm, på Sicilien, i Malmö, i Kristianstad, i Göteborg mm. Jag kan läsa och förstå hur Evas dag har varit, hur Susanne fotograferat, hur Pernillas tvillingar växer, hur MajkanPajkan roat sina föräldrar. Jag kan kommentera, jag kan hålla tyst men jag vet ändå och kan ta fram en annan dag när jag kommenterar. Ett utmärkt sätt att hålla kontakt fast inte bara med en samtidigt. För om jag växlar om till hederliga ”ring och prata” så blir mina kvällar inte mycket till? Då kommer jag bara prata i telefon, och dessutom värderar jag (och jag tror många med mig) tystnaden och lugnet på kvällen rätt högt.
Dessutom är jag sån att jag är social, men tycker inte om nya människor. Jag vet liksom inte vad jag ska säga? Att skriva ger mig chansen att tänka över vad jag vill ha fram, hur jag vill framställa det och till vem. Och jag får vara social.

Risker? Jadå. Som med allt. Vänner som sviker, människor som inte gillar en lika mycket som man gillar dem. Tokiga människor och otrevliga människor. Som på tunnelbanan en fredagkväll? Sånt finns överallt. Du kommer inte i från det i livet nånstans.

SoMe är verkligheten, det är inget hittepå-ställe. Det är verkliga människor där bakom. Människor som lär känna just mig och mina ord. Som tycker om mig. Som vill prata med mig. Och de utgör ett nätverk så gott som något. För många troligen ett bättre nätverk än det man har bortanför tangentbordet.

För mig har det gett mig nya vänner, mer kunskap om gamla vänners liv, en chans till inblick i människors liv som jag annars hade tappat, det har gett mig möjligheter att lära mig mer, se mer, prova på nya saker. Jag har varit på vandring i tunnlar, jag har ätit mat lagad av kocklandslag och jag har skrattat åt mig själv när jag fått mer insikt och tillit till andra. Förutom det så har jag faktiskt träffat en av de viktigaste i mitt liv via Twitter. Han den där. Vi hade inte funnits om inte.

Fortfarande ler jag när han syns i flödet på Twitter, jag tycker om när jag ser att han pratar med vänner han annars inte skulle pratat med. Men, det är hans sak att sätta ord på.

SoMe har gett mig mycket under de år jag varit aktiv, mer än många förstår. Min far tex, han undrar ofta vad jag gör med telefonen egentligen men när jag förklarat och visat så ser han åtminstone lite vad jag menar. Han tycker det ska vara som förr, när man ringdes vid. När man träffades på lördagskvällen och umgicks. När livet hade ett annat tempo.

Jag vet att det kan vara svårt att förstå sig på. ”Men du hänger ut hela livet där”! Nej. Nej det gör jag inte.
Jag har å andra sidan inte så mycket att dölja i mitt liv. Men jag berättar långtifrån allt, ventilerar långt i från allt . Det är det få av oss som gör.

Nåja, alla gör som de vill och tycker är bäst för sig. Det är det fina i kråksången. Jag, jag fortsätter. För det ger mig så otroligt mycket. Värme, omtanke, nya inluenser, frågeställningar och jobb för hjärnan.

Ordens betydelse

Det här med familj och vad som ingår i en sådan, svåra grejor sånt men för mig som växt upp utan syskon och rätt långt från släkten så har det varit något jag tidigt funderade över.

I min definition av familj ingår människor jag älskar, mår bra av att umgås med och som jag kan vara mig själv med, på gott och ont. Människor som vill vara med mig och som är ärliga mot mig. Här finner man fd kollegor, en fd granne, en gammal skolkompis, några barndomsvänner, pappa och delar av släkten med fastrar, farbröder och kusiner men även vänner till mina föräldrar, han den där förstås och barnen och ett par vänner jag hittat på Twitter samt många fler. Ni ser, ett sammelsurium av människor varav de flesta jag saknar biologisk koppling till – det är vad jag kallar familj. Det är inte biologin som avgör för mig, det är omtanken, respekten, ärligheten och kärleken.

Pappa. Jag har lyckan att ha en bra pappa. Han har sina fel, vi är inte alltid överens, vi är rätt lika vilket gör att det ibland exploderar men han har alltid ställt upp, alltid uppmuntrat och alltid lärt ut vad han kan. Inget har varit omöjligt.

För mig är det en förälder: någon som uppmuntrar, ställer upp, lär dig att resonera/göra/fixa/klara dig själv och älskar dig. Som är ärlig, som vill ditt bästa och värderar ditt förtroende. Det finns många egenskaper och annat som gör en bra förälder men det här är för mig en grund.

Jag hoppas alla får ha en sån person i sitt liv oavsett om det är en pappa, bonusmamma, hedersmorfar eller en farfar. Det är återigen inte biologin som avgör. Att lämna sperma gör inte en far och att föda ett barn gör inte en mor.

Det här är mina snabba funderingar över vad en familj är, definierar vad jag tycker är viktigt i min omgivning. Mest vill jag nog komma fram till att bara för att man biologiskt är familj så betyder det inte att man känslomässigt och faktiskt ä r familj.

Definiera för dig själv, skapa band ovh kärlek baserat på dina funderingar och förväntningar, inte efter gener.

Att vara utbytbar

Häromdagen såg jag en status på Facebook om att vara obetydlig och utbytt, så väl jag kunde relatera…. För vi är det – utbytbara.
Jag är och har alltid varit lite .. udda. Egentligen är det fel ord för jag är inget speciellt men jag trivs ensam till viss mån och har inget emot att göra saker själv. Det är udda i dag. För man ska vara social, ha bästisar och dela allt. Det har jag aldrig gjort. Eller haft.
Det här har jag diskuterat ett par gånger med en mycket god vän, det här med att inte ha någon bästis. Jag tror inte jag var helt ärlig mot mig själv i den diskussionen – jag har trott att jag haft en sån där fnissig relation, prata om allt och messa mitt i natten bästis men det håller sällan speciellt länge. Jag vet inte varför det tar slut och jag byts ut men jag gissar på att jag är lite för självständig. Jag vill bestämma själv, tar inte alltid hänsyn till andras vilja och har mina egna demoner som gör att jag inte visar något behov eller så av att behöva någon.
Likadant på jobbet, vi är utbytbara, kunskap är utbytbar och arbetsförmåga har de flesta.
Ingen är oumbärlig. Hur mycket vi än vill vara det. Vi är utbytbara.
Men obetydliga? Nej. Vi har alla någon form av bidrag till världen, till vår närhet, till de som älskar oss eller bara finns i kretsen. Någon bidrar med glädje, någon med allvar, någon med färg, någon med skratt och någon med eftertanke. Jag har vänner jag pratar med en gång i månaden eller för den delen bara ser på Twitter men jag vill inte vara utan dem, för mig bidrar de med oändlig glädje för att jag tycker om dem och är stolt över att få vara med på ett hörn i deras liv.

Med åren börjar jag förstå att vänskap är olika för olika människor. Några behöver det där nära nära, andra har nog med sig själv, vissa längtar efter något de inte har och andra vet inte vem de ska lita på.

När det inte blir som jag tänkt..

Livet blir ju sällan som man tänkt sig, men ibland förleds jag att tro att jag kan planera en vecka i alla fall?

Idag skulle jag ha haft veckans ”Filippa-dag”: förbereda tvätten till torsdag, dammsugit, gått till soprummet, plockat undan, städat badrummet… Kanske badat och fixat naglarna om jag hunnit?
Pappa ringer. Kommunikationsmiss med hemtjänsten. Han ska opereras i morgon för grå starr och behöver hjälp att duscha med specialtvål och fixa med förbanden. Jag är på väg hem. Trött, hungrig och inte med världens bästa tålamod. Kommer hem, inser det oundvikliga och packar ihop mig och åker ut på ön.

Irriterad förstås. När ska jag hinna det jag skulle hunnit ikväll? Orolig, han lät virrig. Trött, jag har jobbat full dag. Less, jag kan inte bara rycka på axlarna och lämna. Jag funkar inte så. Men det är ju ingens fel. Det får ordna sig.

Det gjorde det, 3 timmar senare. En dusch, två tvättmaskiner, en diskmaskin och nybäddad säng emellan. Pappa är nu förberedd, jag har fått te och mandelskorpa – nu sova. Strax.

Så är det med anhörigvård. Och inget ont med det men ja, man kan tycka jag blir värsta dramadrottningen, att offerkoftan åker på, att jag kunnat be om hjälp. Det är säkerligen sant, men vem ska jag be om den här hjälpen? Att med fem minuters varsel fixa detta? Jag har inget val oftast än att fixa själv. Jag är uppfostrad till att klara mig själv, att planera, analysera och hantera situationen och hjälpa till. Så då gör jag det (och tycker mig få gnälla lite).

(Inget ont om hemtjänsten, det var pappa som missat)

Inte så suddig?

Jag har skrivit ett långt inlägg för att skriva av mig. Men just nu känns det som om bara själva skrivandet räcker. Jag vet inte vad mina funderingar leder till och det rör bara mig.

Häromdagen hade jag en diskussion om akupunktur med en av mina bästa vänner. Vi kom överens om att på något konstigt vis är vi mindre suddiga i kanterna sedan vi började. Mer skarpa i avgränsningen mot andra. Mycket abstrakt och svårfångat i tanken.

Med detta menar jag att jag blivit mer mån om vad som är jag, vad som är mitt, vad jag vill dela med mig av. Till detta kommer att jag numera inte är bara jag. Det är inte bara jag som blir påverkad av vad jag lämnar ut.

Just idag vet jag inte. Funderar lite tyst för mig själv. Jag vill kanske för mycket, har för stora drömmar, känner för mycket och är för på. Jag vet inte.

Återigen dyker frågan upp i mitt huvud – duger jag? Eller vad kan jag göra bättre för att duga?

Den som det tagit lite tid att få bort. Flera år. Jag vill inte ställa den frågan mer, den är värdelös.

Jag kan bara vara jag. Inte någon annan, inte annorlunda utan bara gamla högst ospännande Filippa. Vill man inte ha mig i sitt liv kan jag bara sörja det faktumet och försöka samla ihop mig.